Del 9: Sjömanslivet i New York

M/S Iberia och M/S Carina………………..

Sjömanshemmet låg på den här tiden i Brooklyn, som då var en ganska ruffig och nedgången stadsdel.
Här låg också det norska sjömanshemmet. Således ett tillhåll för skandinaviska sjömän.
Invånarna i Brooklyn var till stor del immigranter från Italien, Grekland, Öst-Europa och Latinamerika samt svarta eller färgade människor.

Sjömansförmedlingen låg dock på nedre Manhattan dit man fick ta sig med tunnelbanan eller Subway, som är den korrekta amerikanska benämningen på denna underground railway.
Just nu gick det många skandinaviska sjömän iland och väntade på ny hyra.
En del hade väntat i månader och vi fick också ställa in oss på en lång väntetid och många timmar att spendera på sjömansförmedlingen i väntan på en båt som behövde ny arbetskraft.

Efter ca tre veckors väntan tröttnade jag på att bara snurra runt mellan sjömanshemmet och sjömansförmedlingen samt på kvällstid spela biljard eller schack på sjömanshemmet eller att besöka någon av de många, trista barerna i Brooklyn.
Ibland drog vi till Harlem eller Manhattan för dom lite bättre restaurangerna där samt någon av dom många biografer som visade dom senaste filmerna på Broodway.

Det stora grönområdet mitt i centrala New York, Central Park, var också ett populärt tillhåll – där hade dom bl a ett litet minizoo med stora djur som t ex en gorilla och en tiger instängda i små burar med bara några meters yta att röra sig på – minns att jag blev väldigt illa berörd av detta grymma djurplågeri. Gorillan satt mest still och stirrade på oss människor och tigern vandrade oroligt fram och tillbaka i sin trånga bur.

Andra ställen vi besökte var bl a Greenwich Village, Chinatown samt Coney Island.
Det var fortfarande en varm och behaglig sensommar i New York 1961 och vi kunde både bada och sola på Coney Island nu i september och början på Oktober.

Janne var före mig ut, han mönstrade på en båt från Svenska Amerikalinjen som skulle segla till Europa och vidare hem till Sverige där han tänkte mönstra av.
För min del blev väntan något längre innan jag i mitten av oktober fick jobb som motorman på Svenska Lloyds M/S Iberia.

Det var en liten lastbåt som hade seglat utomlands i några år mellan Nord och Sydamerika.
En sådan resa fram och tillbaka utefter Sydamerikas Östkust och tillbaka till USA tog runt tre månader. Flera av både manskap och officerare hade varit med på denna båt sedan den var ny för ungefär 5-6 år sedan.

Så t ex hade vi en gammal båtsman som hade seglat på den här traden i många år.
Stolt stod han nu vid relingen när vi gick in till kaj i Recife, ty där på kajen stod hans frilla med deras två osnutna ungar och väntade på pappa Abbe ( Albert ).
Det var inte precis någon vacker senhora, liten och tjock, kanske ännu en unge på gång?
Men tydligen trivdes dom ihop och Abbe försörjde ju denna familj samt en del
närstående släktingar till frugan.
Ungarna viftade och skrek papá, papá och frun skrattade med sin nästan tandlösa mun.

Så hade vi en finsk maskinchef som knappast någon vågade gå i land med och ta sig en omgång på barerna, ty han blev efter några glas helt vild och skulle bråka med alla i sin närhet.
Det kunde bli ordentliga råkurr med övriga bargäster.
Men han ville ogärna gå iland ensam så därför försökte han alltid muta någon eller några ur besättningen med att visa upp en 100 dollars sedel och försynt säga på sin vackra
finnlands-svenska ”vill du följa med iland och ta en öl, jag betalar” – på så vis kunde han få med sig någon eller några hågade personer i land.
Dom flesta platserna hade jag besökt tidigare men det var ändå alltid lika intressant att gå iland och studera livet och befolkningen.
Inte helt ofarligt skulle det visa sig när vi besökte den lilla gansterhålan Paranaguá i Brasilien.

Jag hade inget emot att gå omkring ensam och se mig omkring – det var heller inte så lätt att få med folk på detta, en del var i arbete och dom som var lediga fastnade oftast på närmaste hamnkrog och kom inte längre.
Nu hade jag vandrat omkring i denna till synes mörka och ruffiga lilla håla där människorna var svåra att få kontakt med och inte så vänligt inställda till främlingar..
Det började bli sent och dags att dra sig ner mot hamnen.

Hittills under mina år till sjöss hade jag klarat mig utan några större incidenter i land, även om det hade varit nära många gånger – men nu var det så dags och jag var glad att jag klarade mig levande ur detta drama som inträffade när jag av en ren slump råkade slinka in på en ruffig liten kvartersbar i detta arbetarkvarter.
Jag beställde en öl och slog mig ner vid ett tomt bord.

Bredvid mig satt en något påverkad och otrevlig trashank och efter ett tag pekade han på sitt glas och pekade på mig och ville att jag skulle bjuda honom på ett glas. Till detta hade jag ingen lust och skakade nekande på huvudet. Då flög fan i honom och han greppade en stol och sprang emot mig med stolen ovanför sitt huvud, beredd att slå till. Han jagade mig runt borden där inne innan två killar ryckte in och avväpnade honom samt följde mig ut.
Skönt, hyggliga killar tänkte jag – men där bet jag i sten…..

Väl utanför drog en av dom upp en kniv och satte knivspetsen mot min mage medan den andre sökte igenom mina fickor och tog mina pengar och klocka – inga större summor men när dom började slita i min livrem och även skulle ta mina byxor försvann min rädsla och ersattes av en uppdämd ilska och jag sparkade till den ena hårt på benet och sprang snabbt som ögat därifrån utan att bli förföljd.

Med hjärtat i halsgropen men samtidigt förbannad för min dumhet att gå in på den där otäcka lilla baren sprang jag iväg för att leta reda vår båt och så småningom lugna ner mig och inse att det hade kunnat slutat värre, tänk om dom hade haft pistoler i stället för knivar!

Det fanns en del sådana här små gansterhålor utmed Brasiliens östkust. Folk levde i fattigdom och saknade både arbete och pengar. Narkotika fanns inte så mycket den här tiden utan människorna berusade sig mest på billig sprit och öl. Rån och mord var inget ovanlig hade vi fått höra av skeppsagenterna i dessa städer.

Några dagar före jul var vi tillbaka i New York och jag mönstrade av och firade jul hemma hos moster Elsa och mina kusiner.

Runt jul och nyår hade den svenska och norska sjömanskyrkan tillsammans med sjömanshemmen ordnat med en del festligheter, mat, dryck och underhållning med bl a svenska jazzmusiker som för tillfället verkade i New York.
Den här gången blev väntan i land inte så lång som tidigare.

Strax efter det nya året 1962, fick jag jobb som smörer på det norska lastfartyget M/S Carina.
Smörer är norska för smörjare och arbetet bestod i att bl a i maskinrummet smörja och se över alla rörliga delar. Ett jobb som inte fanns på svenska båtar.
Ett tag därefter blev jag uppmönstrad till motorman.

M/S Carina tillhörde ”Det Bergenske Dampskibselskab” och således hemmahörande i Bergen, men hon seglade just nu bara i utrikesfart med bl a skrot från USA till Japan och diverse last tillbaka.
Japanerna tog vara på allt i skrotväg som dom smälte ner och gjorde om till plåtar som dom sedan använde bl a inom bilindustrin.

Den här traden var betydligt roligare att segla på. Nu fick jag komma tillbaka till det vackra landet Japan och ett antal gånger till gamla välkända platser.s s Kobe och Osaka och Nagoya. Vackra och trevliga flickor som man kunde gå på bio med och ut och dansa samt besöka deras kvartersbarer utan att råka ut för några otrevligheter. Här blev man oftast vänligt bemött av folk, även om japaner liksom kineser kan se väldigt slutna och outgrundliga ut och inte riktigt visa sina anletsdrag.
Ibland svårt att veta vad dom tänker, men lär man känna dom så ler dom och skrattar
och visar sin öppenhet.

På tillbakavägen gick vi via Panama, Mexico och utefter USA:s östkust samt en gång upp genom Stora Sjöarna. Montreol, Detroit, Chicago och Duluth i Minnesota.
Många kanaler och slussar att passera genom innan vi kom upp till den sista stora sjön, Lake Superior där den ”Skaninaviska” staden Duluth ligger.

Här i Duluth bodde många Skandinavier och nu stod det massor av folk på kajen som ville köpa knäckebröd, sill, kaviar och mycket annat som ej gick att få tag på i deras butiker..
Hur mycket dom lyckades förhandla sig till av vår steward vet jag inte, men det var roligt att tala med dom om sina år i ”det nya landet” och hur dom saknade just dessa norska och svenska delikatesser.

Norska sjömän hade bra mycket bättre villkor än svenska. Så till exempel fick dom efter ett år ombord på en uteseglare fri hemresa och en månads semester i hemlandet samt återresa till samma båt om det gick eller avlösa en annan båts besättning. Men det gällde inte mig,
som tillhörde det Svenska sjömansförbundet.

Maten ombord var ungefär densamma som på svenska båtar om än något fetare med mycket vitfisk och diverse feta såser och sallader.
Jag var ende svensk ombord, övriga var enbart från Norge, så en och annan gliring fick man ta emot men det var mest på skämt och jag trivdes förträffligt bra på denna båt och dessa sjömän med många gutter i min egen ålder och jag stannade nästan exakt ett år på denna båt.

Tre resor till Japan blev det innan jag åter gick iland i New York tre dagar innan julafton.
Ombord fanns också en kvinna eller tjej – för övrigt den första kvinnliga besättningsmedlem som jag dittills träffat på.
Det var en ständig dragkamp om denna stackars kvinna. Speciellt vid tillfällen då vi hade legat iland och spriten flödade.
Det var allmänt känt att finnarna periodvis söp ohejdat ombord på båtarna, men jag undrar om inte norrmännen var än värre på att dricka. Däremot blev det inte så mycket bråk och slagsmål som bland finnarna. Men en ständig spänning och smågruff runt denna enda kvinna.

Men som sagt, ett år fick räcka och det blev åter en jul och nyår i New york och en kuslig upplevelse som hade kunnat sluta illa, även den – men det får ni läsa om i nästa utgåva…….

Ännu en norsk båt, en annorlunda hemresa och en speciell sista resa till sjöss för min del…………

Sture

P1000942

P1000923

P1000952

P1000922

P1000948

P1000944

2 reaktion på “Del 9: Sjömanslivet i New York”

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: