Del 10: Sista resan

Sista resan!

Så blev det till att vänta igen – åter en jul och nyår i New York. Inte någon njutning precis – vintern är oftast kall och väldigt blåsig med ibland mycket snö. Det drar och blåser kallt mellan dom många och höga skyskraporna!

En av dessa kalla grådagar hade jag varit med en tillfällig bekant som bodde i N.Y. och tittat på en av de många travtävlingarna en bit utanför sta´n. Han var en trogen besökare här och spenderade en hel del pengar på travet. Efter detta klämde vi några bärs på en pub.

Ganska sent på kvällen tog jag sedan tunnelbanan till Brooklyn. Från stationen till sjömanshemmet var det ca en km att gå. Mot mig på samma trottoar kommer en stor kraftig neger sakta gående, jag anar oråd, tittar mig snett bakåt och upptäcker ytterligare en neger på andra sidan som kommer åt mitt håll, för övrigt var det folktomt – en tanke slår mig snabbt – här kan det hända något – det hade inträffat flera rån i här i Brooklyn tidigare.

Om den tanken var riktig eller ej är svårt att veta. På den tiden hade jag hår på huvudet och detta skötte jag med en hårborste som jag alltid bar med mig i innerfickan. Jag sneddade över gatan till andra sidan samtidigt som jag tydligt drog upp min hårborste från innerfickan och höll i själva borsten och visade det långa skaftet som i det halvskumma ljuset borde se ut som en pistolpipa – jag svängde runt med den så att de båda två tydligt såg denna ”pipa” och förmodligen fungerade det för jag kunde lugnt gå vidare utan att något hände. Om det nu var en fara eller bara inbillning vet jag självklart inte – men bättre förekomma än förekommas.

Det blev en relativt kort väntan denna gång. Redan den 3/1 detta år 1963, fick jag jobb som motorman på ännu en norsk båt, M/T ”Tank Duchess” där en motorman hade blivit hastigt sjuk och fått resa hem till Norge. Båten skulle inkomma till Mobile i Alabama om några dagar och sedan gå vidare till Curacao utanför Venezuela.

Den norske skeppsmäklaren hjälpte mig med information, lite kontanter samt med biljett till tåget som gick från Grand Central till Mobile. Det blev en lång resa med byte och övernattning på tåget – sträckan New York – Mobile är ung lika långt som från södra till norra Sverige.

Väl framme i Mobile tog det ett tag att hitta fram till rätt båt i hamnen. Det visade sig vara en liten tankbåt som gick med olika slags olja mellan olika platser i Karibien. Tank Duchess tillhörde det norska rederiet Moss rederi och hon hade seglat den här traden i några år.

Väl ombord blev det till att börja jobba direkt – det var inte många av manskapet ombord – det visade sig senare att i nästan varje hamn försvann större delen av besättningen iland och festade runt – jag fick besked av en besättningsman att jag genast skulle ner i maskin och avlösa den som just var där. Inte så lätt skulle det visa sig. Jag fick en hastig förklaring på det jag skulle göra och tur att jag hade lärt mig så pass mycket norska att jag förstod vad den här killen sa.

Viktigast var att hålla en konstant temperatur och värme i pannorna som i sin tur skulle hålla oljan i tankarna varm. Det blev en varm och nervös väntan i drygt fyra timmar innan jag blev avlöst. Det var fruktansvärt varmt i maskin/pannrummet och inte en minut vågade jag lämna pannrummet och allt nytt för mig som skulle skötas där. Efter det var jag helt slut, dels efter den långa resan samt värmen och vakten i maskin. Båten låg kvar i hamn några dagar innan vi gick vidare till Curacao.

Och här gick vi nu mellan Karibiska öarna, Mexico och USA – det blev lite enformigt, speciellt som vi låg ganska kort tid i hamn och ofta en bit utanför själva innerhamnarna. Dessutom var den här besättningen helt galna i att supa sig fulla i nästan varenda hamn – det var bara dom som hade vakten som blev kvar ombord så efter ca fyra månader hade jag tröttnat på detta och tog chansen att mönstra av när vi kom till Port Reading som ligger strax söder om New York.

Men det var inte det enda skälet till att jag lämnade. Den skadan som jag fick på båten Hainan när jag ramlade nedför maskinlejdaren två år tidigare och fick axeln ur led hade på sista tiden förvärrats så att den hoppade ur led för minsta lilla rörelse. Det blev ohållbart i längden och jag fick uppsöka en läkare när jag kom tillbaka till New York. Här fick jag besked om att en sådan skada – axel ur led- inte kan läkas av sig själv, utan måste opereras.

Att göra en sådan operation i USA skulle bli alltför dyrt så genom det svenska konsulatet blev jag hemskickad till Sverige som passagerare på en mindre lastbåt, liknande dom jag hade arbetat på tidigare, men med den skillnaden att nu fick jag god service utan att behöva arbeta – det kändes lite ovant och annorlunda.

Så var jag då åter hemma i Sverige lagom till sommaren 1963. Men först i september blev jag opererad på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Sex veckor fick jag efter den operationen gå med mitella och ett riktigt fult och decimeterlångt ärr blev det också som minne efter detta.

36 år senare blev jag efter en skidolycka i Jämtland åter opererad, nu i min vänstra axel – också den en axel ur led skada – nu på Mölndals sjukhus med

den nya tekniken, titthålsoperation. I dag kan man inte se ett spår efter den operationen – tekniken går framåt medan världen tycks bli allt galnare.

I november var jag återställd och kunde börja träna upp armen – kommer ihåg att jag var så svag i armen att jag knappt kunde lyfta en kaffekopp – att gå så länge med mitella var nog inte så lyckat – idag skall man börja röra på armen nästan direkt efter en sådan operation. Men framåt december var jag ganska bra och började fundera på fortsättningen – vad skulle jag göra? Ena benet till sjöss, det andra i land!

Sjömansbenet drog hårdast – men jag ville den här gången ha något annorlunda än en lastbåt. Så när jag på sjömansförmedlingen fick chansen att mönstra på passagerarbåten M/S Kungsholm som skulle segla jorden runt med den tidens cruising-turister så tvekade jag inte!

Strax efter jul, den 27/12, mönstrade jag på och efter nyår avgick vi till New York för att hämta upp passagerarna där. Från Göteborg hade vi med oss passagerare som bara skulle med på överfarten till New York – flyget hade inte riktigt kommit igång, så dom flesta som skulle över till USA reste med båt den här tiden.

Så var jag då åter på ”mammas gata”, dvs New York och här kom nu rikemansfolket ombord, de som på den tiden hade råd med en sådan här resa.

Efter att våra passagerare installerat sig bar det av över Atlanten till Skottland och England som första anhalt för våra passagerare. Många av dom härstammade förmodligen härifrån. Hård blåst och höga vågor hörde den här tiden till på Atlanten. Kungsholm hade som en av de första passagerarbåtarna långa vingar eller stabilisatorer som kunde skickas ut från varsin sida av båten för att dämpa rullningarna – en fiffig anordning som sköttes från maskinrummet.

Här hade jag ett riktigt smäckjobb – dels att sköta vissa sysslor i maskinrummet men även att hålla koll på temperaturen i passagerarnas varmvatten- pool samt även kolla temperaturen i frysrummen. Detta innebar att vi tre som skötte detta då och då kunde ”provsmaka” godbitar från frysen och tillaga detta på vår egen hemmagjorda stekplatta i maskinrummet. Riktiga delikatessmåltider kunde här avnjutas. Det fanns även bastu, massagerum samt ett gym intill inomhuspoolen. På däck fanns det diverse spel för våra passagerare.

Efter Englands-besöket gick så färden vidare till Lissabon, Italien, Grekland, Port Said och Suezkanalen samt Röda Havet och nu hade värmen kommit som en befriare och vi besättningsmän som hade lediga timmar kunde ta ett dopp i vår egen lilla pool som var uppriggad på fördäck, för att ej störa passagerarna som

aldrig kom så här långt fram. Rent fint saltvatten pumpades in direkt från havet och här på fördäck kunde vi också ligga och sola medan båten strävade på och solen sken från molnfri himmel. Även en del lastbåtar jag seglat på tidigare hade liknande pooler uppriggade på däck där man kunde doppa sig och få lite svalka.

Bombay i Indien blev vårt nästa resmål. Normalt låg vi hamn två tre dagar, något längre på andra platser som t ex Bombay och Calcutta. Passagerarna hade här möjlighet att medels buss besöka platser inåt landet. Dom slapp också tränga sig igenom dom enorma folkhoparna som alltid samlades utanför hamnstaketet och tiggde pengar av dom av oss som ville in till stadens centrum. Försäljare av alla slag samt sk guider som ville visa oss till vad vi än ville se, rickshawförare som alla hade det lägsta priset osv. En riktig pärs att ta sig igenom denna folkhop och alla stackars tiggare som inte fick något, för gav man en så fick man genast tiotals på sig som också ville ha.

Colombo på Ceylon (Sri Lanka) var något lugnare – här kunde vi alla gå i land utan att bli attackerade av alltför många tiggare och här var det framför allt dom fina badstränderna som lockade.

Mångmiljonstaden Calcutta var ung tio gånger värre än Bombay vad gäller tiggare, fattigdom och elände. Även här kunde våra passagerare bekvämt ta sig med specialbeställda bussar in till staden eller utanför för att besöka vackra tempelbyggnader och inhemska hantverkare mm.

Singapore, också en storstad, dock betydligt renare och striktare än dom Indiska storstäderna. Här fanns det hela kvarter med affärsmän från Indien och Kina som framför allt sålde kläder, klockor och smycken. Intressant för oss som tidigare hade varit på dessa platser var att flertalet priser tenderade att stiga med ca 15, 20 procent när en sådan här stor passagerarbåt kom in – det var ju inte så vanligt med kryssningsfartyg på den här tiden, så visst tog man chansen när det kom rika amerikanska turister på besök. Från Singapore kunde de passagerare som ville, ta tåget upp till Bangkok, där vi hämtade upp dom när vi kom dit efter Singapore.

Manila, Hongkong och Japan stod på tur. I Manila låg fortfarande amerikanska marinsoldater stationerade så det blev mycket prat på barerna mellan soldater och våra passagerare. Japan var som vanligt underbart att återse, så här försökte jag få ut så mycket ledighet som möjligt för att återse mina tidigare välkända platser.

Det verkade som att våra passagerare var mest nöjda med besöken i Hongkong och Japan – I japan besökte dom bl a den tidigare huvudstaden Kyoto, fina gamla tempel samt tehus.

Det fanns något som kallades för världsturnering i fotboll för båtar på den här tiden – tror inte det skulle fungera idag med dom små besättningar båtarna har idag samt den korta liggtiden i hamn.

Där båtar låg inne i samma hamn försökte man anordna en fotbollsmatch om det gick att få ihop ett lag – inte alltid så lätt – matcherna spelades oftast med 7-mannalag och ibland kortare tider. Svårare förstås för små båtar att få ihop ett lag, men inga problem för Kungsholm som hade en stor besättning – över 300 anställda – några matcher hade jag varit med om innan och nu även på Kungsholm. Vi bussades ut till en lämplig fotbollsplan. Det kunde bli tuffa tag där inte alltid reglerna följdes korrekt beroende vem dom fick att döma matchen, det kunde vara någon domare från staden eller någon från besättningen. Linjedomare fick vi klara oss utan. Alla spelare var inte heller på tip-top. Det kunde vara direkt efter ett arbetspass, efter en krogrunda eller dagen efter. Konditionen var väl inte heller på topp. Men himla kul hade vi och försonades som regel med några öl efter matchen. Gissar att det inte var så lätt att få ihop poängsumman eller vinnaren i den serien i slutändan. Vem eller vilka som satt som spindeln i nätet har jag aldrig fått någon klarhet i. Besked om och var vi kunde spela fick vi genom vår telegrafist som fick signal om detta på den tidens ”teleprinter”. Telegrafisterna hade för övrigt ett digert arbete att sköta – dels hålla kontakt med rederiet och skeppsmäklaren i de hamnar där vi skulle lasta och lossa. Fånga upp nyheter hemifrån och skriva ut dessa till besättningen, betala ut inhemsk valuta till dom som behövde pengar i respektive hamn, hålla sig a jour med väderförhållande mm mm.

Nu blev det en relativ lugn resa över Stilla Havet – som inte alltid är så lugnt som det låter. Siktet var inställt på Honolulu där vi stannade i fem dagar. Här var vi några stycken som hyrde en bil och körde upp till regnskogen och dom höga bergen strax utanför Honolulu – dom underbara stränderna med härliga bad fick vi också pröva på innan nästa resmål som var Acapulco i Mexico.

Här fick vi se dom dödsföraktande Death cliff divers som från ung 35 meters höjd dyker från en innåtlutande klippa ner i en smal vattenkanal – det gäller för dom att hamna rätt i kanalen och också passa på när det är rätt vattenstånd i kanalen där vattnet snabbt kan skifta från hög- till lågvatten. Detta skådespel kunde avnjutas från en restaurangveranda strax intill.

Härefter blev det besök i Panama City – Panamakanalen och ett flertal platser i Karibien samt New Orleans, Bahamas och Charleston innan vi var tillbaks i hemmastaden dvs, New York och pier 97. Mycket nöjda jorden- runt turister som bl a berömde den utsökta maten, komforten och servicen ombord

Tilläggas kan, att så utsökt sköna och vackra båtar som Kungsholm och Gripsholm görs inte längre – det gäller också för många av dom små lastbåtarna som byggdes på 50-60 talet – linjesköna, smäckra och för ögat tilltalande. Förfulningen kom med bulkbåtar och containerfartygen samt senare dom megastora cruisingbåtarna och dom fula jättelika tankbåtarna där hela midskeppsbyggnaden placerats akterut. Fula men förmodligen mer effektiva vad gäller last och färre besättning.

Återstod bara överresan till Kungsholms hemmahamn, Göteborg, dit vi anlände lagom till den svenska sommaren 1964 och en härlig avslutning på min sjömanskarriär, tio år efter min första resa till sjöss. Nu blev det till att stanna i land och söka andra äventyr.

Sture

P1000959[1]

P1000962[1]

P1000961[1]

P1000960[1]

P1000956[1]

12[1]

11[1]

9[1]

8[1]

7[1]

6[1]

5[1]

4[1]

3[1]

3[1]

1[1]

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: