Del 8: Till sjöss – men snart är det över, eller?

Fortsättning på resan med Hainan…….
Första anhalt efter Spanska Almeria – som på den här tiden var att likna vid en medeltida liten stad och livet där. Här hade tiden stannat. Åsnor till all lastning – även med varor till vår båt – livet flöt på väldig lugnt, långt ifrån den hets och stress som råder idag – fem, sex timmars siesta då allt avstannade. Stuveriarbetare som tog det väldigt lugnt. Rätt skönt att kunna leva så helt avstressande! Allt har förändrats i dag i och med megastora multinationella aktiebolag, kapital, tidspress, konkurrens och mass-turism.
Nåväl, vår första hamn efter Almeria blev Port Said i Egypten. Här var det ett helt annat liv i skällan. Mängder med suveriarbetare som gastade och skrek. Ett himla tingeltangel nere på kajen och även ombord på däck. Ty här kom massor av sk ”tjingsargubbar”, eller försäljare av allt möjligt ombord och slog sig ner på däck där det var ledigt för att försöka få sålt sina produkter, väskor, sittkuddar, portponnäer och kameler i läder mm. Det fanns inget generellt förbud att förbjuda dom – det fick bli som ett exotiskt inslag. Idag skulle något sådant vara helt otänkbart, ingen båt skulle förresten ha tid med ett sådant inslag!
Men dörrar och ventiler måste låsas annars kunde man ha en försäljare inne i hytten som ville sälja och förmodligen försöka stjäla.
P1000810 Men några timmar innan vi skulle avgå hade styrman sagt ifrån att försäljarna  skulle bort, för däcket skulle rengöras och spolas. Men gubbarna vägrade att  flytta på sig. Styrman blev förbannad och skrek med sin väldigt skånska röst till  matroserna: ”sätt spolslangen på di jävlarna” – spolslangen kom fram och då blev  det fart på krims-kramsarna. Ner för landgången sprang dom och väl nere på kaj  var det en av gubbarna som knöt näven och skrek på nästan ren skånska ”din  jävla skåning”.
Dom här försäljarna hade lärt sig lite av vart på många språk, även en del  dialekter!
Suezkanalen som byggdes mellan 1859-1869 har inga slussar som tex Panamakanalen, men en hel del sjöar och  är ca 17 mil lång. På många ställen utefter kanalen arbetade hundratals araber med att för hand gräva och skyffla bort lera och jord. Påfallande var att se en eller flera förmän med piskor som dom klatschade med och skrek för att hålla igång dessa stackars arbetare med i den brännande solen och värmen – som slavar, eller kanske var det straffångar?Vi seglade vidare genom Röda Havet och via Jakarta var vi nu på väg till Filippinerna för att lasta bl a socker.
P1000820 Pirater och sjöröveri är ju som bekant inget nytt. På den här tiden var områderna runt Celebessjön ökända piratvatten. Dom angrep mestadels småbåtar och mindre fraktfartyg. Här råkade vi på en drivande fiskebåt med fem till synes medtagna män ombord. Vi stannade båten och med viss försiktighet la vi till intill fiskebåten – det kunde ju vara ett pirattrick. Men det visade sig att dom hade blivit kapade av pirater, misshandlade och fått det mesta ombord stulet och sönderslaget.
Vi hivade ner en stor träflotte och hivade ombord dessa stackars fiskare. Dom hade drivit omkring på havet i ca 10 dagar utan mat men med lite vatten. Dom fick följa med till Zamboanga på Filippinerna för läkarvård och förhoppningsvis för vidare färd till hem till Malaysia. P1000811
Fantastiskt underbara platser på Filippinerna, Cebu, Iloilo, Negros Island, Santa Fé och Manilla. I Cebu var vi och tittade på tuppfäktning som är väldigt stort på Filippinerna. Man hetsar tupparna mot varandra och dom har sylvassa rakblad runt fötterna och slåss tills en ligger död. Inte så trevligt att titta på. P1000812

Publiken skrek och det satsades hej vilt och pengar bytte ägare allt eftersom den ene eller andre tuppen vann.
Vadslagning nästan som på våra travtävlingar. I Manilla fanns det många amerikanska marinsoldater kvar sedan andra världskriget. I varenda bar och restaurang kunde man träffa på dom.
P1000813
P1000814
P1000815
Dom hade några flottbaser här. Frikostiga var dom mot oss sjömän, bjöd oftast på drinkar och skröt om Amerika och livet som marinsoldat. Tyvärr hade dom också första tjing på flickorna.Men sockret skulle lastas på en mycket liten plats, ja faktiskt en liten byhåla någonstans på en av de mer än 7000 öar som finns här. Så liten att det fanns bara en enda liten kajplats. Här skulle det lastas 10000 ton socker till Pepsicola-.fabriken i New York.
Så här blev vi liggandes i ca en vecka. Allt lastades i säckar som bars ombord av arbetare i den här lilla byn.
Det var inte många av oss som sov ombord på båten den här veckan. På kvällarna var vi hembjudna till någon familj – dom nästan tävlade om att få hem oss till just deras hydda. Här fick vi mat och dryck för en billig penning samt kunde sova över om vi ville och hade tid. En kraftig bambumatta samt filt och täcke fanns alltid att få.
P1000821 Hyddorna var byggda på höga pålar för att klara sig inför de häftiga  monsunregnen som drog in här några gånger per år. Golven bestod av kraftiga  bamburör med ca fem cm mellanrum, och under golvet kunde man kika ner på  deras husdjur, ty här under huset höll deras grisar och höns till, så på morgonen  kunde man vakna av att de feta grisarna grymtade med nosen nästan uppe på  bamburören, tuppen gol och hönsen kacklade. Mat beställdes på plats – bara att  gå ut och peka på en höna eller liten griskulting så var maten strax färdig. Helt  underbara människor – inget bråk eller lurendrejeri, man blev nästan som en  familjemedlem!
P1000822
Efter Filippinerna bar det av till Hongkong där vi i vanlig ordning passade på att få en del reparationer gjorda för en billig penning. En kväll gav jag mig iväg tillsammans med vår tredje maskinist på en krog-och nöjesrunda runt Hongkongs många nöjeskvarter. Vi beställde en rickshaw med en barfota-springande kines mellan skaklarna. Han väntade tåligt utanför varje ställe vi besökte, liggandes i sin vagn eller pratandes med sina rickshaw-kompisar på gatan. Han tycktes känna till alla Hongkongs nöjesställen. Det blev en diger arbetsnatt för denna idoge kines innan vi nöjda och glada var tillbaka på båten.Färden gick vidare till ”Den uppgående solens land”, Nippon eller Japan.
Förutom dom sedan tidigare välkända platserna Kobe och Osaka gick vi den här gången även till Tokyos hamnstad Yokohama, som ligger ca två mil söder om Tokyo. Det är Japans näst största stad efter Tokyo och med ca 3.5 milj invånare och den är mer eller mindre sammanväxt med Tokyo och tusentals människor pendlar dagligen mellan dessa städer och med bara en enda pendellinje som man hade då kunde det bli smått kaotiskt när alla arbetare skulle hem till dom olika delarna av stor-Tokyo.En dag efter ett arbetspass skulle jag och Janne, min bästa kompis ombord, försöka ta oss till jättestaden Tokyo för att utforska och roa oss i denna megastad. Janne eller Jan Nilsson som han hette var från Solgårdarna i Sandarna och i samma ålder som jag. Vi lyckades leta reda på denna tunnelbana som bara hade en enda linje för dessa tusentals arbetare som nu , just nu, i rusningstrafiken skulle hem. Perrongen var fullpackad med folk, så vi hade uppenbarligen valt fel tid på dagen!På perrongen fanns det mängder med sk påknuffare, dvs vakter som vid varje dörr mer eller mindre tryckte in folk genom dörrarna för att så många som möjligt skulle få komma med varje tåg som gick med tio minuters mellanrum. Väl inne stod man som packade sillar.
Väl ombord lyckades jag hålla mig fast vid samma ända av vagnen som vi trycktes in på, medan Janne pressades längre och längre in och hamnade tll slut i andra ändan av vagnen.
Det fanns inte en chans att förflytta sig sjölv utan det var de nypåstigna som tryckte på.
När vi närmade oss Tokyo visste vi inte var vi skulle gå av, alla stationer tycktes lika jätte-stora. Inte kunde vi heller prata med varandra eftersom vi nu stod i varsin ända av vagnen. Ingen vi frågade kunde heller Engelska, vilket hade underlättat.
Vid en till synes megastor station tecknade jag till Janne, vinkade med armen och pekade att här går vi av.
Jag lyckades tränga mig av men Janne satt fast inne i sin sin del och hann aldrig ta sig ur innan tåget fortsatte.
Så den kvällen fick vi gå var för sig och försöka roa oss själva, inte lika roligt, men kul i efterhand med denna upplevelse.Vi befann oss mitt ute på Stilla Havet den här dagen för 53 år sedan när ryssen Jurij Gagarin som den första människan genomförde en omloppsbana runt jorden i en rymdfarkost – vi kunde mitt på dagen i det klara vädret tydligt se den lilla pricken högre upp i atmosfären. Fantastiskt tyckte man då! Sedan gick det ju fort med alla rymdresor.

Pepsi-Cola fabriken ligger mitt emot FN-skrapan i New York. Här fick vi lossat allt socker och sedan bar det av till fler hamnar och ännu en resa till Japan och Filippinerna för mer socker till alla sockertörstiga Pepsi -drickare.

Olyckor händer ju på alla arbetsplatser, så även på en lastbåt. Mest var det väl sjömännen som arbetade på däck som råkade illa ut. Men även vi som arbetade nere i maskinrummet kunde råka ut för diverse olyckor.

En enda gång på alla dessa år hände det mig, men den var dess värre. Vid ett tillfälle när jag skulle ta mig ner för den långa lejdaren ner till maskinrummet råkade jag slinta på en oljefäck som hade hamnat på ett av lejdarstegen. Det blev en volt ner till det hårda plåtdäcket och tyvärr så illa att min högra axel gick ur led – fruktansvärt ont och där stod jag med armen pekandes rakt upp i luften. Vår förste maskinist som just då hade sitt arbetspass kom till undsättning och med ett knyck drog han armen rätt.
Men har man väl fått en axelurled-skada så blir det bestående men – något som fick konsekvenser senare.

Om man på den här tiden seglade på svenska båtar som gick i utrikesfart utanför Europa hade man rätt att mönstra av efter 12 månaders tjänstgöring i en hamn som hade en sjömansförmedling. Nästa gång vi skulle återkomma till New York, som hade en sjömansförmedling, hade jag och Janne tänkt att mönstra av. Problemet var bara att vi då endast hade arbetat i 10 månader ombord på denna båt.

Eftersom vi båda arbetade i maskin så var det maskinchefen som skulle bevilja vår uppsägning. Han var polack och en riktig hårding, men ändå en reko typ. Men han sa blankt nej! Vi skulle alltså få göra en tredje resa till Filippinerna. Men det hade vi ingen större lust till.

Vi klurade ut en plan och efter en vecka knackade vi på hans hyttdörr och sa att vi skulle fira att Jannes mamma fyllde femtio år just den här dagen och sa att vi tyckte maskinchefen var en bra arbetsledare och om han ville vara med och fira detta med oss.
Vi visste att han var glad i starka drycker så vi hade med oss en flaska whisky som vi visade. Jovisst , han släppte in  oss och det blev mycket prat och efter halva flaskan och mycket beröm från oss skrev han under våran uppsägning om att få mönstra av när vi kom till N Y. Men dagen efter var han lite purken, men han stod ändå vid sitt ord, eller underskrift. Så i augusti 1961 mönstrade vi av och tog in på Svenska Sjömanshemmet som då låg i Brooklyn, New York.

Fortsättning följer……….

Sture

En reaktion på “Del 8: Till sjöss – men snart är det över, eller?”

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: