Allt som finns i denna vår värld hinner man inte att se under sin livstid – att t ex se och utforska allt som finns i ett enda land och allt som finns att utforska i samtliga länder och världsdelar.
Men en liten bit här och där hinner man ju med!
Även i ett sådant stort område som Transsylvanien i Rumänien får man nöja sig med att se en liten del av under en vecka.
Kanske den vackraste delen av bergskedjan Karpaterna i Transsylvanien fick vi i denna ridgrupp – sju tjejer samt undertecknad – uppleva under dessa tuffa dagsetapper.
Dessa stora skogar i denna bergskedja, Karpaterna, är bland de bäst bevarade ekosystemen i Europa.
Naturen är bedövande vacker och stora fårhjordar går fria i nere i dalgångarna och en bit upp på höjderna.
Den här gången blev det ett och samma boende hela veckan – väldigt bekvämt alltså, för en gångs skull – till skillnad från att rida och övernatta ”hemma hos” i olika byar eller hästgårdar.
Värdparet i detta stora Guesthouse/hästgård, driver här ett av Europas största privata projekt, att skapa en 200.000 hektar stor Nationalpark i detta område som har Europas största koncentration av stora rovdjur, björn, varg, järv, lo mm.
Våra starka, livliga och pigga hästar var främst arabiska fullblod och halvblodskorsningar.
Ridningen var tuff – många och långa galopper i dalgångar och backar samt långa stigningar uppför dom branta bergstopparna – att stå upp i sadeln hundratals meter i branta uppförslut frestar på både hälar, ben och rygg.
Men lön för mödan fick man när man väl kom upp till toppen och vidunderliga vyer med snöklädda toppar att beskåda runt om. Om vädret tillät tog vi vår lunchrast här uppe på en topp, samtidigt som hästarna fick en välbehövlig vila. En dag blev vi glatt överraskade när vi hade fått besked om att vi skulle vara tillbaka och inta lunchen hemma på gården – men så blev det inte – i stället kom vi fram till ett dukat långbord mitt ute i naturen – några av de arbetande tjejerna hade kört dit med bord, stolar och en rejäl lunch, dessutom var detta en härlig, varm och solig dag: nice happening!
Stora fårhjordar, blandat med getter, fanns det en bit upp på bergsplatåerna, alla med en eller två fåraherdar samt ett antal vaktande hundar, både små och stora – men inga riktiga varghundar – i stället var det mängden hundar som avskräckte ev. vargattacker. Hundar fanns det för övrigt gott om ute i naturen. Mer eller mindre halvvilda – hundar i koppel såg jag aldrig till – nästan alla i byarna har hundar som springer lösa och ibland försvinner och blandar sig med dom halvvilda hundarna. Fårahedarna fångar in ett antal av dessa och ger dom mat och lita trygghet så att dom följer med fåren på vandring och håller viss ordning.
Värdparet, och tjejerna på ranchen, hade tagit vara på tre st. halvvilda, helt underbara hundar, som nu trivdes alldeles förträffligt på gården.
En em efter ridturen tog jag en lång promenad genom några av byarna i närheten. En av dessa hundar som jag fäst mig vid följde helt spontant med mig. Det gick bra tills vi kom till ett ställe där ett flertal hundar rök ihop med ”min” hund och jag fick använda våld för att sära på dom – ingen av de boende här brydde sig ett dyft om detta – ”min” hund försvann i virrvarret och jag blev rädd att den var förlorad, det var ju lång väg hem – men till min förvåning sprang den mig glatt tillmötes, viftandes med svansen, när jag var tillbaka på gården. Happy end alltså!
Kor var ett annat underligt inslag – dom gick lösa på ängar, diken och på gator i och utanför byarna. Nästan alla hade en bjällra runt halsen och ägarna kände tydligen igen på klangen vilka kor som var deras och det verkade som om dom olika flockarna höll sig tillsammans. På em/ kväll kom någon och hämtade in dom för mjölkning – dom visste vart dom skulle gå, så det var bara att driva på bakifrån. Bilarna på gatan fick sicksaxa eller vänta för att komma förbi. En del släppte sedan ut dom igen för natten. Så även på natten fick bilister se upp för lösa kor.
Inne i flertalet byar sköttes alla transporter med häst och vagn – på ett ställe såg vi en vagn med två hästar och tre lösa föl som stannade utanför portarna och levererade varor till familjerna. Här var det mest romer som bodde. Det fanns speciella dryckes-kar utställda för hästarna. Även ute på dom stora vägarna såg man många hästdragna vagnar samsas med bilisterna.
Ca fem, sex timmars daglig ridning innan vi var tillbaka på ranchen och en gemensam fika innan det serverades fantastiskt goda middagar – denna gång var jag inte ensam vegetarian, en av tjejerna delade en grön måltid med mig. Däremot var jag ensam svensk – två från England, två från Tyskland, en från Österrike, en från Italien, en från Litauen men boende i Schweiz samt vår duktige ridledare, en ung tjej från Ungern.
Dessutom arbetade här ett gäng tjejer, mest från England som hjälpte till med hästarna, skötsel av gården, stallet och hushållet – frivillig hjälp eller för en liten penning. Dom flesta hade varit här sedan början av sommaren. En del hade också privatlektioner i paddocken för folk som kom hit på tillfälligt besök, några timmar, en dag eller två. Hästar fanns det gott om.
Så kring matbordet och samlingssalen var det ett behagligt tjatter med supertrevliga tjejer, där gratis öl och vin ingick i priset, bara att förse sig själv bakom bardisken. Rummen var rejält stora med toalett och dusch samt utgång till balkong. Totalt fanns det 18 rum samt en stor gäststuga på gården.
En vecka går ju som bekant fort och efter stort farväl-kramande var det så dags att ta sig hemåt – men minnena finns ju trots allt kvar i hjärta och själ! Behagliga minnen som är bestående!
En sådan här intensiv vecka ger betydligt mer av minnen och intryck än en så kallad vanlig händelselös vecka hemma – hur mycket minns man av veckorna som bara rullar på här hemma??
Sture

”Min Hund”

Häst – transportör

De tre halvvilda tamhundarna

Fåraherde

Kor på vift – söker lift

Den här vackra kärleksdikten skulle mycket väl ha kunnat skrivas av en känd poet eller författare….

Men han var varken känd poet eller författare, utan en vanlig enkel fattig arbetare, dessutom ensamstående far med sju hemmavarande barn av 11 födda – varav två hade dött för tidigt och två som redan hade flyttat hemifrån – i en lägenhet på ett rum och kök på Fjällgatan i Göteborg.

Dikten är skriven på vacker, sirlig skrivstil som jag tyvärr inte kan återge här… Men den finns att beskåda i ett album som Elsie fick efter Gullan med gamla tidningsurklipp, citat och matkuponger från andra världskriget.

Här ordagrant återgiven.

Din Melodi

När jag dina vackra ögon såg för första gången

Och din röst mitt öra smekte som en ljuvlig melodi

Det var vår och jag var ung och uti kärlek fången

Ej förr mitt öra smekts som utav denna melodi.

Korus:     

Härliga tid huru mycket du gav

Härliga tid utav rar poesi

Ungdom och våren i skön sympati

Än kan jag höra din själs melodi.

När jag dina vackra ögon såg för sista gången

Ej din röst mitt öra smekte på sin kära melodi

Och jag gammal är och tung och tystnat har nu sången

Men aldrig glömmer jag din ljuva stämmas melodi.

Korus:  

Härliga tid…

GBG. 29 mars 1925

Författad av Birger Svensson

Birger Svensson (1878 – 1951) som var vår (Elsie, Sture och Hasse) morfar och som året innan (1924) hade mist sin fru Anna, som dog tragiskt i lunginflammation – hon var förkyld och hade feber, gick ändå ner till den kalla tvättstugan och tvättade kläder, ådrog sig då lunginflammation och dog strax efter det.

Förmodligen är det henne som morfar åsyftar i den fina dikten som slutade så sorgligt.

Sture

Inlandsbanan

Nu kommer en berättelse om när Sture och Susanne var på tågsemester i somras, 20/7-29/7 2016. De åkte nämligen Inlandsbanan som går mellan Kristinehamn och Gällivare. Här kommer det några historier vad som hände och även några bilder.

Robert

(PS, Tryck på bilderna för att förstora dem ifall ni vill se mer detaljrika bilder! DS)

Onsdag 20 juli

I många år hade vi pratat om att åka inlandsbanan. Och nu när vi hade sålt våran sommarstuga och var lite mer fria, då blev det till sist av………..
Väckarklockan ringde 5.45. Vi fick i oss lite frukost innan avfärden. Spårvagnen ner till Centralstationen. Tåget (Tågab) mot Mora avgick 7.45. Jag köpte en kopp te för att piggna till lite grann. Väl på tåget satte vi oss tillrätta och tog av oss skorna. Under tågresan underhöll vi oss med att läsa böcker och lösa korsord. Och naturligtvis titta ut på den vackra naturen.
Väl framme i Mora tog vi en fika med te och fralla innan vi vandrade iväg till ett privat rum som vi hyrde för en natt. Efter att vi installerat oss tog vi en promenad ner till centrum. Passade på att titta på målgången för Vasaloppet som Sture passerat under ett antal gånger i Vasaloppet.

Torsdag 21 juli

Vi tog det lugnt på morgonen. Åt frukost och packade. Vi fick ha kvar våra väskor i rummet tills vi skulle åka vidare på em.
På förmiddagen hann vi med ett besök på Zornmuseet. Här finns världens största samling av konstnären Anders Zorn. Museet invigdes 1939. Här fick vi se hans berömda målningar i akvarell och olja. Speciellt akvarellerna var otroligt detaljerade, som fotografier. Skulpturer och etsningar i en basutställning av hög kvalitet. På kyrkogården i närheten ligger Zorn begravd, se bild.
Efter detta besök gick vi iväg till badstranden för att ta oss ett dopp i Siljan innan vi hämtade våra väskor för att åka vidare med Rälsbuss till Östersund. Vi tog en lättare lunch på stranden. Det var varmt i vattnet och i luften var det ca 25 gr.

Rälsbussen avgick 14.51. Vi hade en bra tågvärd som berättade och underhöll oss under resan. Någon större skillnad på tåg och rälsbuss är det inte, annat än att rälsbussarna drivs med diesel, alltså ej elektrifierade. Det låter som de gamla tågen med dunk, dunk från skarvarna.

Storstupet

Fredag 22 juli

Väckarklockan ringde 6.00. Vi hade inte sovit så värst bra under natten då det var väldigt varmt, trots alla fönster öppna. Packade och åt frukost. Vi lade pengar i ett kuvert och nycklarna i brevlådan vid entrén. Rälsbussen avgick 7.29. Jamtli har en liten perrong där tåget stannar om man fäller ut en stoppskylt som lokföraren kan se.
I Vilhelmina stannade tåget så vi fick sträcka på benen. Vid stationen efter, som hette Vilhelmina Norra, åt vi lunch. MBergmans Fisk & Vilhelminas Gårdsbutik. Sedan bar det av norrut med rälsbussen. Lokföraren fick tuta ständigt för det fanns många obevakade övergångar och renar längs spåret.

Nästa stopp var i Sorsele 14.05. Där steg vi av för att sova en natt på vandrarhemmet. Vi gjorde inte så mycket mer än promenerade runt i den lilla orten för vi var ganska trötta. Vi förstod snart att det fanns en flyktingförläggning här, för vi såg nästan bara mörkhyade personer.
Handlade middagsmat. Här gick det inte att ha fönstret öppet för det fanns otroligt mycket mygg utanför som gärna sökte sig in till oss. Vandrarhemmet låg vid en liten rund grävd sjö där ungdomarna badade och det var fuktmark runt om, där av myggen. Vi sov i alla fall gott den natten, trots dåligt med frisk luft.

Lördag 23 juli

Vi tog det lugnt på morgonen. Åt frukost och packade ihop våra saker. Lämnade vandrarhemmet och gick till Turistbyrån och Rallarmuséet som låg vid stationen.
Där kunde vi ställa in vårt bagage. Rälsbussen skulle inte komma in förrän senare på eftermiddagen.
Vi hyrde två cyklar på Turistbyrån, 70 kr/cykel för en halvdag. Vi fick tips om att besöka en gammal kvarn ca 3,5 km mot Ammarnäs och en underbar badplats, Sorsele Riviera, ca 5 km bort.
Kvarnen, en gammal kvarn med benstamp, byggdes i slutet av 1800-talet. I benstampen maldes ben som först kokats. Benmjölet användes som gödningsmedel och foder till djuren.
Benstampen ligger vid Kvarnbäcken. Vattnet är av god vattenkvalité med bland annat ett bra bestånd av flodpärlmussla. Se bild.
Efter en titt in i kvarnen cyklade vi vidare till badstranden som låg vid Vindelälven. Vilken härlig strand! Mjuk och len sand. Det var faktiskt väldigt skönt i vattnet eftersom det fortfarande var varmt och soligt, ca 25 grader. Här hittade vi en del av ortsbefolkningen.
Vi kunde inte stanna så länge eftersom vi var tvungna att passa tåget som skulle avgå 14.25. Dessutom behövde vi lite lunch. Jag åt en mozzarellasallad och Sture åt bara lite frukt.
Rälsbussen kom in i rätt tid. Steg på och satte oss bekvämt. Det var gott om plats eftersom tåget inte var helt fullt. Så några sittplatsbiljetter behövde vi aldrig boka. De enda sittplatserna vi bokade var mellan Göteborg och Kristinehamn.
I Arvidsjaur kopplades en av de två vagnarna bort och vi fick byta vagn.
När vi närmade oss Pite älv fick vi gå av tåget och promenera över järnvägsbron, för att vi skulle få titta på utsikten, som var bedårande vacker.
När vi kom över bron stod lokföraren och spelade vacker samisk musik på sin fiol. På ett ställe såg vi en renko och hennes lilla kalv på rälsen. De ville inte flytta på sig. Dom sprang säkert flera kilometer mellan rälsen innan dom behagade hoppa åt sidan. Strax innan vi skulle äta middag stannade vi vid den Geografiska Polcirkeln. Vi tog kort och fick också ett certifikat att vi varit där samt plockade vi kråkbär som tågvärden rekommenderade.
Nu var vi rejält hungriga även om vi hade fikat på tåget. I Vaikijaur stannade vi och åt middag på Restaurang Fjällglimten.
Jag åt Rökt sik och Sture åt gräddstuvad renskav med potatismos! Han tyckte det var något av det godaste han ätit! Det var andra gången han åt kött sedan 1978!! Först tuppkyckling hos Tina tidigare i år och nu renskav!! Hm, hm… det där med vegetarian?!
Här höll lokföraren en liten konsert för oss passagerare och restaurangfolk med sin fiol.
Vi var lite försenade till Gällivare, men det gjorde inget för vi hade fått uppleva mycket på resan från Sorsele. Packade ihop vårt bagage och tackade tågvärden och lokföraren för trevlig resa. Vandrade iväg genom en tyst stad till vandrarhemmet som låg på en camping vid Vassara älv. Installerade oss och tog en liten promenad runt campingen. Vilka husbilar och husvagnar det finns nu mera. En del ser ut som stora sommarstugor. Vi lade oss tidigt och sov gott hela natten.

Pite Älv

Kvarnen

Söndag 24 juli

Idag hade vi ingen brådska för vi skulle sova över en natt till. Åt frukost och funderade på hur vi skulle tillbringa dagen. Gissa vad vi hade glömt på tåget – när vi bytte vagn i Arvidsjaur – Jo, våra kepsar. Men vi hade en liten aning att just den vagnen skulle komma in till Gällivare senare på kvällen.
Vi började dagen med att gå en naturstig till stationen där Turistbyrån låg. På ett ställe kunde vi se Dundret – skidområdet som det ibland talas så mycket om. Vi fick också se Lappkyrkan. Även kallad Ettöreskyrkan eller dess officiella namn, Gällivares gamla kyrka. Namnet Ettöreskyrkan kommer från den tiden då varje hushåll fick skänka ett öre/år under en fyraårsperiod för att finansiera bygget av kyrkan. Man började bygga den 1747 och det är en av de äldsta byggnaderna i Gällivare. Se bild.
Vid stationen tog vi lokalbussen till Malmberget. Vi besökte en plats som heter Kåkstan. Det är en rekonstruktion av hur invånarna i Malmberget bodde för ca 125 år sedan. Rekonstruktionen blev klar 1988, då Malmberget hade hundraårsjubileum. Nu finns här loppisbodar där man säljer allt möjligt.
Vi träffade en herre som berättade för oss vad som var intressant att se i Malmberget. Vi gick en bit från Kåkstan där den stora Gropen finns, en väldigt djup och bred grop där man tidigare har brutit Malm. En bit därifrån låg Kaptensspelet. Det uppfördes 1913 och är en symbol för Malmberget. Ett hissmaskineri med lufttrummor som spelade eller hissade såväl material som arbetare ner till gruvan. Se bild.
Det finns ett litet trevligt café i Kåkstan där vi tog en god fika. Fiket har en gammal inredning så som det kunde sett ut för hundra år sedan. Nöjda gick vi där ifrån. Vi hade fått tips om att det var en stor utställning i sporthallen hur Malmberget såg ut förr jämfört med idag. Det visades att hela Malmberget så småningom skall rivas helt och flyttas till Gällivare. ungefär som man idag flyttar Kiruna. Detta för det finns värdefull malm under staden. Utflyttningen har redan påbörjats. En kvinna berättade att för en dryg vecka sedan skakade hela Malmberget pga. sprängskott under staden.
Sedan åkte vi tillbaka till Gällivare. Verkade vara en tom och öde stad. I och för sig så var det söndag och väldigt varmt. T.o.m. museet hade sommarstängt. Vi handlade middagsmat och lite annat smått och gott. Promenerade tillbaks till vandrarhemmet och lagade middag.
Sture hade tänkt att ta en promenad upp till toppen av Dundret. Först var det 5 km att gå upp till själva skidstadion och därifrån några hundra meter upp till toppen. Men det blev bara ca halvvägs upp på Dunderfjället, resten av vägen upp var alltför snårig så det fick räcka så. Den backen såg då inte så imponerande ut för att vara en ”omtalad” skidanläggning.
När han kom tillbaks gick vi till stationen för att vänta in tåget. På vägen dit träffade vi några flickor som skulle bada. Jag frågade var badstranden låg. De pekade på en strandremsa vid älven.
Men nu började det bli lite kyligare och jag hade ingen lust att hoppa i älven. Och tänk! Kepsarna låg kvar på hyllan där vi la dom dagen innan. Åter mot campingen där sängen väntade.

Ettörekyrkan

Kåkstaden

Kåkstaden

Caféet

Hissmaskineri

Måndag 25 juli

Vi fick gå ganska tidigt, ca 2 km, för att hinna med rälsbussen som skulle avgå 7.50. Packade och åt frukost. Genom den tysta staden vandrade vi iväg till stationen. Denna dag blev det en kort resa för vi skulle stanna i Jokkmokk, dit vi kom 9.15.
När vi ankom till Jokkmokk letade vi rätt på vandrarhemmet. Det var inte aktuellt att checka in men vi hade möjlighet ställa in våra packning i ett förråd.
Innan lunchdags besökte vi Áttje – Svenskt fjäll och samemuseum. Först tittade vi utanför museet där det fanns byggnader så som samerna bodde förr. Här fanns det mängder med blåbär som vi åt oss mätta på. Själva museet handlar om Sápmi, landet och folket och deras sätt att leva och överleva i ett krävande landskap – på myren, i skogen och på fjället. I en av montrarna står det att Karl IX inrättade marknadsplatser i Lappmarken år 1605. Syftet var att stärka statens position i norr, att driva in skatt och att sprida guds tro samt att hålla ting.
2005 firade man att Jokkmokks marknad funnits i 400 år. Men samerna hade haft marknader här årligen sedan ytterligare 100 år tillbaka, alltså sedan början av 1500-talet. Detta muséum var verkligen imponerande och annorlunda.
Efter detta fantastiska museibesök åt vi lunch på vandrarhemmet.
Sedan gick vi för att se Jokkmokks Botaniska Fjällgård. Trädgården har växtbäddar med växter från ett antal fjällmiljöer b.la. fjällsipphed, vilda nyttoväxter, renvallen och Videkärret.
Sedan var det dags att checka in på vandrarhemmet. Det var fortfarande varmt så vi tog på oss våra badkläder och begav oss till stranden vid sjön Talvatis, som ligger alldeles nära vandrarhemmet. Det var just här vid denna sjö som samerna hade sina marknader förr, men dom är numera flyttade några hundra meter in till centrum.
Vad det var skönt att bada! Vattnet hade säkert temperatur på runt 20 grader. Lagade middag och tog det lugnt på kvällen.

Attje Museum

Tisdag 26 juli

Packade och åt frukost. Fixade en lätt lunch för att ha med oss. Rälsbussen avgick från Jokkmokk 9.15. Denna dag blev en lång tågresa till Östersund. Vi stannade åter vid den Geografiska Polcirkeln. Eftersom vi hade tagit kort på resan upp – sträckte vi bara på benen utanför tåget och plockade lite kråkbär. Nästa stopp blev Kåbdalis. Där finns ett monument från Inlandsbanans sista länk, alltså där de båda sträckorna, norr – söder sammankopplades. Denna sten restes av Kungliga Järnvägsstyrelsen 26/9 1936. Inlandsbanan invigdes 1937, efter 30 års arbete.
Dagens medhavda lunch åt vi Moskosel. En liten plats med camping och en liten butik.
I Arvidsjaur stannade rälsbussen för en liten bensträckning. Det behövdes.
Nästa stopp var i Sorsele. Sture hade i all hast glömt en påse med frukt och majs i cykelkorgen när vi lämnade tillbaks cyklarna tidigare i veckan, när vi skulle med rälsbussen mot Gällivare. Tänka sig – påsen med frukt låg faktiskt kvar i cykeln som stod parkerad utanför turistbyrån? Det var ju nästan fyra dagar sedan vi lämnade Sorsele! Vi hann besöka rallarmuséet innan vi skulle åka vidare. Man fick uppleva inlandsbanans historia, idéer, drömmar och verklighet under 100 år.
Vidare åkte vi till Vilhelmina Norra. Där åt vi middag. Vi hade beställt Bergsmans Laxtallrik – varmrökt pepparlax, potatissallad, grönsallad, dressing och bröd.
Efter den goda maten bar det vidare ner mot Jamtli/Östersund. Där var vi ca 20.45. Vi tittade lite på TV innan vi kröp ner i våra sängar.

Kåbdalis

Sorsele Museum

Onsdag 27 juli

Vi fick gå upp ganska tidigt för att hinna med tåget till Mora 8.15. Åt frukost och packade. Vi lade pengar i kuvertet och nycklarna i brevlådan utanför entrén. Ca 2 km vandring genom Östersund till stationen.
Vid vårt nästa stopp, Fågelsjö, stannade vi och åt lunch. Sedan köpte vi en fika från det ambulerande Caféet, café Bortom Åa.
Vidare for vi till Mora. Där skulle vi byta tåg för vidare färd till Borlänge. Tåget skulle inte avgå förrän 15.05.
Till Borlänge kom vi först 16.40 efter att ha inväntat ett tåg i Mora. Det var ju helt ok. Sedan undrade vi vad som hände där ute vid loket. Det visades sig att lokföraren var tvungen att kolla bromsklossarna som tydligen hade hängt sig. Men till slut kom vi iväg från Mora efter ca 1 och 1/2 tim. försening.
Väl framme i Borlänge promenerade vi till Vandrarhemmet som låg ca 2 km från stationen. Vi undrade var vi hade hamnat? Invandrare, mest somalier, över allt i området. Vandrarhemmet låg i bottenplan på ett hyreshus och i dom övriga två hyreshusen bodde enbart invandrare. Vi fixade snabbt ihop en middag och tog sedan en liten promenad innan sängdags.

Torsdag 28 juli

Vi tog det lugnt på morgonen. Gick till busscentralen i centrum där vi tog bussen till Ornässtugan
Vi fick gå ca 1 km från busshållplatsen till Ornässtugan som ligger vid sjön Runn. Väl framme tittade vi på en utställning av den unika Ornäsbjörken, som till skillnad från vanlig björk har djupt flikiga blad. Den upptäcktes av en man från Ornäs 1767. Ornäsbjörken kan endast förökas genom att man tar sticklingar från originalet och planterar i växthus. Det förekommer många s.k. falska Ornäsbjörkar.
Sedan gick vi en guidad tur i Ornässtugan. Man har samlat in föremål som anknöt till Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna december 1520. Där har Ornässtugan spelat en viktig roll. Under Gustav Vasas färd genom Dalarna sökte han efter säkra platser att övernatta. Stannade till i Ornäs, där husbonden av Ornässtugan var en gammal kurskamrat till Gustav från studietiden i Uppsala. Men den här kamraten, Arent Persson, ville ha den belöning som Kristian Tyrann hade utlovat till den som gav upplysning om var Gustav befann sig och kunde gripas. Men mannens hustru anade oråd när maken åkte iväg sent på natten för att hämta dom danska knektarna. Hon låste upp rummet där Gustav sov och hjälpte honom att fly att ut via dasset som låg på övervåningen i huset, så att han kunde åka därifrån med häst och vagn. Fiffigt nog hade en pålitlig dräng vänt hästskorna bak och fram så knektarna vart helt villrådiga och visste inte hur dom skulle söka efter Gustav och drängen.
Annars hade vi nu haft en helt annan historiebild av Sverige.
Herr Gustav valdes till Sveriges kung 1523.
Innan vi åkte hem med bussen tog vi en fika på Ornäs Café. På vägen hem till Vandrarhemmet handlade vi lite mat och gick sedan till det gemensamma gästrummet som låg vid receptionen.

Ornässtugan

Ornässtugan

Fredag 29 juli

Packade, åt frukost och städade. Vi låste in vår packning på stationen för tåget skulle inte avgå till Göteborg förrän senare på eftermiddagen,
I dag var det väldigt varmt. Vi bestämde oss för att promenera 5 km till Stora Tuna Kyrka. Tillkomsten av kyrkan daterar sig enligt forskningen till år 1469. Har renoveras ett antal gånger senast 1968. Där ligger bl.a. Jussi Björling begravd. Vi trodde att det skulle vara en pampig grav, men icke, det var en mycket enkel, men relativt stor sten, med endast namnet Jussi Björling inhugget. Sture skulle leta reda på graven till en kamrats föräldrar, där han varit inneboende, och som ev. skulle finnas här. Vi frågade kyrkvaktmästaren som kollade i sin dator efter detta. Men någon grav till dessa, John och Helga Nilsson, fanns inte varken här eller någon annan stans i Borlänge?
Jag tog bussen till centrum medan Sture promenerade tillbaks. Jag hann titta mig omkring i centrum. Det var inte mycket att se. Jussi Björlings museum låg där men hade inte lust att gå in. När vi förenades i centrum gick vi och åt lunch på ett café på stationen. Sedan promenerade vi till den vackra Liljekvistska Parken för att vila i den värmande solen. Satte oss på en bänk med utsikt över många fina sommarblommor runt en fontän. Några ungdomar spelade rockmusik på en scen.
Vi ville köpa färska hjortron att ta med oss hem. Men det lyckades vi inte hitta någonstans.
Tåget kom in i tid och vi satte oss till rätta. Tiden går fort när man har något att läsa och en korsordsbilaga. Eller bara vila ögonen. Vi hade färdiga frallor med oss – men ingen av oss var hungriga efter den stadiga lunchen.
Till Göteborg kom tåget in 21.40. Spårvagnen kom just när vi kom till hållplatsen. Väl hemma tog vi fram våra fyllda frallor och satte på kvällste. Det är allt skönt att komma hem och sova i sin egen säng trots alla sköna vandrarhemssängar.

Susanne

Stora Tuna Kyrka

Liljekvistska Parken i Borlänge

Kort info om inlandsbanan!

Till den eller de av er som ev. är intresserade av att åka denna historiska järnvägssträcka.
Trettio år tog det att bygga hela sträckan från Kristinehamn till Gällivare.
1907 startade man järnvägsbygget och den invigdes alltså 1937.
Från Kristinehamn till Mora åker man med elektrifierade tåg och från Mora till Gällivare med dieseldriven rälsbuss. Sommartid går ett tåg om dagen i vardera riktningen.
Det är ingen större skillnad mellan enklare tåg och rälsbuss.
Det går att köpa ett tågluffarkort för 14 dagar, paketkort där allt är inkluderat eller resa vissa kortare eller längre resor. Av- och påstigning varsomhelst under sträckan, ungefär som ett europeiskt tågluffarkort.
Både tåget (TågAB) från Göteborg till Mora och rälsbussarna från Mora till Gällivare har plats för två eller fyra cyklar beroende på antal tågvagnar som är med.

Sture

Anders Zorns gravmonument

Som ni kanske vet har jag varit uppe på Kosteröarna (Sydkoster för att vara exakt) och jobbat.
Har inte hunnit att lägga in några nya inlägg när jag har varit där, därför har det inte kommit några nya inlägg på hemsidan nu under sommaren.
Inom snar framtid kommer jag att lägga in ett inlägg om hur jag hade det på Koster. Det kanske kommer dröja lite eftersom nu ska börja studera. Har kommit in på Högskolan i Dalarna, Borlänge. Ska börja på Ekonomprogrammet. Och starten är redan nu på måndag.
Redan nu kan ni dock få en liten smygtitt hur underbart det var på Kosteröarna. En bild på den fina naturen och en på restaurangen som låg i hamnen. (Tryck på bilderna för att förstora dem och få bättre kvalité).

Här kommer en liten historia ifrån Sture när han skulle åka längdskidor i Storlien:

När jag var åtta år gammal hade jag en docka som hette Mona. Dockan Mona var min bästa och käraste docka. Här kommer en liten historia om slutet för Mona:

Jag står i hallen med mina små bröder, Sture var fem och Hasse var ett år. Mona ligger på golvet i hallen och Hasse står framför dockan. Plötsligt puttar Sture till Hasse som med ett brak sätter sig på min docka som går i kras. Vilket väsen det blev: Jag skrek för att dockan hade gått sönder, Hasse skrek för att Sture hade puttat honom och Sture skrek efter att mamma bannat honom och mamma blev på dåligt humör efteråt. Sedan anklagar jag Sture och att han skulle köpa en ny docka men Sture försvarade sig med att det var Hasse som hade satt sig på dockan. Jag fick så småningom en ny docka av mamma men jag glömmer aldrig denna händelse, som inträffade 1944. Senare när Sture var till sjöss och kom hem efter att en av hans båtar hade varit i USA hade han med sig dockor både till Mia och Eva samt även till kusin Maud när dem var små, kanske som en slags ”kompensation” ?? Än i dag när jag träffar mina bröder kan vi fortfarande tala om denna händelse som nu var för 72 år sedan.

Här har vi en bild på mig och Sture, även Mona är med på bilden som ligger i dockvagnen, bilden är tagen 1942 i Slottskogen.

Här har vi en bild 74 år senare på min bror och jag, tagen utanför mitt hus i Anneberg.

Och så här snäll var Sture mot mig när han var liten, kanske 7-8 år?

“Det var en gång en tjej, hon va så smal som en lyktstolpe, hon hette Elsie”. “Det var en gång en kille, han var så stark, han hette Sture”

Elsie

Detta är ett brev jag skickade till min kära mormor Elsie under min resa till Tanzania, Ilembula där jag var en månad i september under 2008 och praktiserade på ett sjukhus, det var under min femte termin som sjuksköterskestudent.

Detta brev fick jag igen i mina händer idag (160418) av mormor (jag hade totalt glömt bort att jag skickat det, det var så roligt att uppleva dessa minnen igen och få skriva ut det till er alla).

Ilembula, Tanzania 080905

Hej min älskade mormor.

Sitter nu på trappan utanför vårt rum i Ilembula. Det är en mycket het dag i Tanzania idag och solen strålar. Tanzianerna kallar denna månad för sin vinter. Ja, trots ”vinter” så är det ca 25-30 grader nästan varje dag. Jag trodde i och för sig det skulle vara varmare.

Vi har nu varit här i 6 dagar och chocken börjar väl  lägga sig nu. Vi anlände till storstaden Dar-Es-Salaam efter en flygresa på sammanlagt 10 timmar. Sov en natt på vandrarhem och åkte sen vidare till Ilembula där sjukhuset som vi skulle jobba på låg. Det visade sig bli en lång och dryg bussresa på 10 långa timmar! Men som tur var så var vägen hit förhållandevis bra. Vi stannade ganska sällan (2-3 stopp) för toabesök (hål i marken) och matpaus; grillat köttspett+pommes (2000 shilling= 13-14kr). Otroligt billigt för oss svenskar här. Känns ibland skamligt att betala så lite.

Så fort bussen saktade in eller stannade sprang flera gatuförsäljare fram och försökte sälja sina varor genom bussfönstren. Det var allt från nötter och majskolvar till tuggummi och telefonkort. Å vad fattigt och smutsigt det är här mormor, längs vägarna såg vi by efter by, bestående av förfallna plåtskjul eller lerhyddor, ofta med halmtak eller presenning som tak. Förfallna skjul får agera små kiosker. De säljs inte mycket här, inte i byarna i alla fall. Det är kakor, kaffe, telefonkort, begagnade kläder och skor (antagligen skänkta från Europa).

Jag har ännu inte sett någon riktig affär som man kan gå in i och som säljer mjölk, ost etc. Finns nog inte här på landet. Allt säljs över disk.

Från bussen såg vi massor av folk, det är människor överallt. Allt är uppe tidigt och ingen är stilla en sekund. Alltid i farten. Mest ser man barn, de flesta i Tanzanias befolkning är barn och medellivslängden är låg. Alla barn här är enormt söta och nyfikna på oss (speciellt på våra digitalkameror, som om de aldrig sett något liknande förut). De vill jämt att vi ska ta kort på dom och skrattar högt när vi ses visar bilden för dom.

Kvinnorna här i Tanzania är väldigt vackra och bär otroligt fina och färgstarka kläder (Kangas), trots fattigdomen.

Väl framme i Ilembula, 1½ dygn efter vi lämnat Sverige, gick vi av bussen och Ulla (den svenska sjuksköterskan/missionären) mötte upp oss med jeepen. Ytterliggare en halvmil in i bushen och så var vi framme. Det är verkligen mitt i ingenstans och ganska öde så de första dagarna var tunga och kändes ensamma. Det blir becksvart här redan vid sjutiden på kvällarna och de finns inte mycket att göra efter arbetsdagen. Men nu har det kommit några finska sjuksköterskestudenter och vi har träffat 3 andra svenska sköterskestudenter från Umeå och 2 rara läkarstudenter från Tyskland. Vi umgås en del, pratar och spelar kort. Det blir mycket engelska här så jag lär mig mycket och övar upp min engelska. Tyvärr förstår inte patienterna och flera ur personalen ingen engelska, eller mycket lite, så jag har i alla fall lärt mig några swahiliska ord och skriver ner några ord till dig i slutet på mitt brev.

Sjukhuset här heter Ilembula Lutheran Hospital och är ett ganska stort sjukhus där många studenter arbetar. Det ligger en sjuksköterskaskola här bredvid sjukhuset. Här i Tanzania går man 4 år och blir efter det både sjuksköterska och barnmorska. Studenterna här har väldigt söta arbets/skoluniformer, du får se bilder när jag kommer hem. Sjukhuset består av operation, röntgen, förlossning, BB, mödravård, BVC, kvinno resp. manlig manlig medicinavdelning, ortoped, kirurg, barnklinik, vårdcentral och mottagning dit HIV/aidspatienter kommer för att få sina bromsmediciner. Tyvärr får de inte mycket tid till undervisning och rådgivning pga tidsbrist. Hiv/aids är väldigt utbrett och vanligt i denna delen av Tanzania. En annan vanlig sjukdom som drabbar främst barn är malaria. Jag äter tabletter som till stor del förebygger malaria och hoppas inte få det.

Jag har som mål att se alla avdelningar och jobba/observera på varje avdelning. Idag var jag på förlossningen och tog blodtryck och temp och såg min allra första förlossning och sen ytterligare en där tyvärr barnet inte såg ut att klara det, då grät jag. Men det överlevde som tur var.

Man ser mycket hemskt här och jag skriver dagbok om händelserna, tankar, känslor och åsikter varje dag. Kvinnorna som föder här är väldigt tysta om man jämför med de svenska, de skriker ingenting, bara gnyr lite. Trots att man ser att de har så ont. Inget smärtstillande eller bedövning fick de heller. Personalen är inte så noga med renlighet, det finns ingen handsprit och ingen teknisk apparatur. Omvårdnaden inkl mat till patienterna handhas av de anhöriga. Läkare och sjuksköterskor utför endast administriva och medicinska uppgifter.

Det ligger en anhörigförläggning bakom sjukhuset där de anhöriga bor och lagar mat medan den sjuka är intagen, vilken misär de lever i…

Här i Tanzania är all sjukvård så hemskt olik den svenska, man värnar inte om patientens integritet och de vet inte vad respekt, hänsyn och medkänsla är (åtminstonde känns det inte så), ord som vi svenska studenter inom vården pluggar på. Det låter hemskt och ja, för oss är det hemskt, det är 17-1800tal och misär. Men det är långt ut på landet i Afrika och de vet inget annat här, en annan kultur.

Det går inte att föreställa sig hur det är här mormor. Trots att jag berättar och visar bilder kan man inte förstå. Det är så mycket som är främmande och olikt vår svenska kultur, både positivt och negativt. Här hälsar alla på alla, de skrattar i allvarliga situationer, t.ex. inför en sjuk patient (ngt jag blir oerhört arg över och inte kan förstå varför? Och de skyler sig otroligt noga med kläder och tyger. Inte alls som hemma där vi på sommaren går omkring i korta kjolar och linnen (ungdomar).

Alla här tittar väldigt på oss och tycker vi är spännande och intressanta. Många små barn här har aldrig sett en vit människa förut och blir rädda och gråter eller bara tittar storögt på oss. Alla här är så vänliga och öppenhjärtliga. Man känner sig omtyckt och trygg på sjukhuset och i byn. Som sagt, alla hälsar på alla och ungdomarna här har en speciell hälsningsfras med händerna som jag nu lärt mig.

Det ligger ett barnhem bredvid sjukhuset dit vi går då och då. Det är mysigt för barnen blir så glada, man känner sig uppskattad och behövd. Det bor massa underbart söta barn där, spädbarn upp till 5-6åringar. Det jobbarbara 2 kvinnor där, så de hinner inte med allt så vi brukar hjälpa dem med att byta blöjor på barnen, mata dem och leka med dem. Vi sjunger svenska barnvisor och gosar med Å De blir så besvikna när vi går så det är jobbigt. Barnen där är understimulerade och utelämnade bara åt varandra så vi gör verkligen en god gärning där. De lite större barnen tar hand om de yngre (ibland spädbarn).

Igår när vi skulle ut på en promenad såg jag 2 små pojkar stå i sophålet (man gräver stora hål i marken där man slänger sina sopor, de eldas upp senare) och rota i våra soppåsar efter mat. Vi blev så medtagna at vi hämtade våra nötter och gav dem massa, på 5 sekunder var det 10 andra barn framme så de fick också. Åh, de är så hungriga. Jag vill verkligen hjälpa alla – med pengar, mat, kläder och leksaker. Men jag vet ju att det är omöjligt, man får göra det bästa av situationen, bidra med det lilla man kan.

Maten här som vi får är okej, rätt god men tyvärr inte så omväxlande. Ris (potatis ibland), ärtor och köttgryta. Ibland får vi kål till. Frukosten är allt annat än näringsriktig, bestående av frallor med sylt och te – varje dag! Men återigen, det är Tanzania och man måste tänka på att vi har det jättebra här jämfört med många andra i detta land.

Denna resa kommer få mig att växa otroligt som människa, det inser jag och känner redan nu. Jag har sett- och kommer att få se mycket elände här nere i Tanzania som vi inte ens kan föreställa oss hemma i vårt trygga land. Som idag, vi ser en buss – full av människor- komma framkörande till sjukhuset, ut väller det skadade, smutsiga, sårade människor. Det blir en lång kö utanför sjukhuset, några ligger ner på stengolvet, några skriker och ber högt till Gud. Jag lovar att det var medtagande och en riktigt obehaglig syn och upplevelse.

Jag ser svårt sjuka aids-drabbade, (det finns även många barn med sjukdomen), barn som har malaria som är väldigt uttorkade och många är även undernärda. Många har stora brännskador och infektioner. Jag var även med under en akut amputation av en ung killes ena ben efter bussolyckan, han var vaken och skrek under hela operationen. Jag höll hans hand hela tiden. Det är minnen, erfarenheter, känslor och händelser jag kommer bära igenom hela livet. Både positiva och negativa.

Det används inte mycket bedövningar och smärtstillande på sjukhuset, möjligen under vissa operationer men långt ifrån alla. För ofta tar medicinen slut. De har kanske 1-2 datorer på hela sjukhuset, en med internet. De saknar så mycket vi använder frekvent hemma. Så olikt.

Tanzania är ett vackert land med ett otroligt vackert folkslag. Det är många främmande ljud,ljus och händelser. Jag är väldigt trött ofta, kanske pga alla nya intryck och händelser. Det känns så väldigt tungt ibland, man känner sig så ensam på kvällarna då det är så öde och tyst. Finns inte mycket att göra på kvällarna så blir mycket avkoppling och vila, så trots allt är det nyttigt för mig, du som alltid tjatar på mig om att vila och koppla av.  Det går som sagt upp och ner, jag trivs rätt bra men ibland längtar jag hem till Sverige, till min familj, dig och vännerna. Men detta är en viktig resa för mig och jag kommer vara stolt då jag kommer hem. Jag måste säga jag beundrar folket här i Tanzania, trots fattigdomen och enkelheten här har de flesta väldigt fina kläder och se välvårdade ut, de är glada och barnen skrattar ofta.

Igår var vi med och åkte ut med en läkare, sjuksköterska och några volontärer till en by ungefär 10 km härifrån på väldigt dåliga och skumpiga vägar. Vi åkte ut till ett mörkt stenhus som fick agera som en tillfällig vårdcentral dit patienterna kom för att prata med doktorn och få sina mediciner (som vi delade ut i påsar). Det var ett bra sätt för de som inte kan ta sig till Ilembula sjukhus och saknar sjukvård i sin hemby. Detta sätt gör man på i flera byar, åker ut till en ”central” plats i byn. Vi åkte även hem till en blind kvinna som var angripen av parasiter som förlorat rörligheten i kroppen.

Ilembula är en mycket religiös, kristen, by där man ber inför varje biltur och varje mål mat. Det ligger ett sjukhuskapell bredvid sjukhuset dit vi går nästan varje morgon. Förstår inte ett ord eftersom gudstjänsterna hålls på swahili men det är ett fint språk att lyssna till och de sjunger så vackert!

Efter dessa 3 veckor i Ilembula ska vi vidare till Mikumi National Park på safari några dagar sedan till Zanzibar och ha lite semester. Berättar mer då jag kommer hem, nu är jag helt mör då detta brev är klart och klockan är sängdags för mig..godnatt. Saknar dig! Ses snart!

Xxoo Josefine

SWAHILI

Jambo (stamspråk i Ilembula ).  Kamueni = Hej

Asante = Tack

Dares Saalami = God natt, sov gott

Karibu = Välkommen

Musungo = Vit

Så skulle jag då fylla år. Hälften bakom, hälften framför. Någonting som borde uppmärksammas. Kom ihåg när mamma fyllde femtio. Det var väldigt, väldigt, länge sedan och hon var redan då väldigt gammal. Vi syskon skrapade ihop till ett bidrag så att hon för första gången skulle kunna resa bortanför Tyskland. Det blev Italien med buss tillsammans med Bertil. Hur som helst, så ville inte jag samma som mamma. Inte heller bara glömma, som så många andra. Tänkte att det måste väl allt vara värt att fira. Femtio år är ju ändå väldigt länge…

Då för femtio år sedan fick man stanna bilen för att kossorna skulle gå över vägen. Nästan vuxen drömde jag som så många andra om ett liv så som i Dallas. 357 avsnitt, alla 50 minuter långa. Fräcka bilar, snygga människor och självständiga kvinnor. Det var framtiden. I ett avsnitt sitter huvudkaraktären i sin solstol på altanen när hushållerskan kommer ut med en sladdlös telefon på en bricka. Ja, ni läste rätt. Oj, vad vi skrattade. En vanlig hushållstelefon utan sladd – rena science fiction.

Sedan fick jag barn, ett och ett pluppade de ut. Nåja, tre blev de och bästa som finns. Några hundar och andra husdjur samt ett par, två män. Sedan flera resor bortom Tyskland och en egen koloni. Ja, så här långt är jag nöjd. Det blev liksom över förväntan. Femtio år värda att firas med en fest.

Fester är roliga, lika kul att fixa som att bjudas på. Då infinner sig nästa fråga, vilka ska jag bjuda? Vilka vill jag? Vilka förväntar sig, att få komma? Det är ju extremt bra om de sammanfaller.

Förberedde allt, skrev inbjudan, boka mat och åkte med brorsan till Tyskland för att inköpa drycker. En resa som i sig är värd att beskrivas men det får bli nästa gång. Så var allt klart. Jag hade tagit ledigt dagen före så att allt skulle bli perfekt. Två dagar före festen ringer först den ena som lovat hjälpa till ”ledsen, jag är magsjuk”, sedan den andra ”hemskt ledsen, barnen är sjuka”.

Vi tog vi en promenad, min livskamrat och jag. Nu, jävlar, krävde jag att få se den festlokal jag både bokat och betalt. Kanske att uthyraren såg lite generad ut, han borde i vart fall vara det. ”Nä”, han hade inte fixat bord och stolar. ”Men det finns pallar och ni kan väl äta på engångs för diskmaskinen är sönder. Faktiskt finns det inget vatten och inte något avlopp. Och du, när vi ändå pratar avlopp så kan jag nämna att den ena toaletten är ur funktion men den andra fungerar bra”.

Vi gick hem under tystnad. Vi la oss utan ett ord. Vid midnatt sa min kära ”hur många sa du att du bjudit”? ”Cirka 75” sa jag.

Det löste sig. Med underbara vänner och hjälpsam familj kunde jag fira mina första femtio år. Tack till alla dem som hjälpte till, till dem som fixade det där lilla extra. Och ett stort tack till alla er som kom. Jag ser redan fram emot nästa fest. Lova att ni kommer då, om femtio år!

/Anita
Ps, här skulle det vara bilder från festen men sanningen är den att jag inga har (har du någon bild så skicka gärna till mig). Nu får det bli ett foto på mig och barnen när vi firade på spa.

Hallå, Hallå alla goa vänner!

Nu kommer en utmaning som alla kan vara med att delta på! Vuxna som barn!
Det är ju som sagt lite dåligt med material på den här hemsidan på den senaste tiden..

Nu efterlyser jag några få eller många rader i dessa ämnen:

• Ditt bästa/hemskaste reseminne
• Ett möte du aldrig kommer att glömma med någon viss person eller något djur
• Om du har några rader om ditt favorit djur
• Någon tävling du aldrig kommer att glömma, på ett bra eller dålig sätt
• Om du har någonting angående släkten
• Din bästa maträtt
• Ett barndomsminne
• Ditt bästa tips… på vad som helst

Motto: Gör det inte nu – utan NU!

Nu kommer jag att sticka upp till Kosteröarna för att var där hela sommaren!
Kommer nämligen att jobba där.
Hoppas på fint väder med många grillkvällar!

Jag kan naturligtvis fortsätta att publicera inlägg på hemsidan. Det är bara att skicka in ditt bidrag till tingstrom92@gmail.com
Robert