En gång när Nicke och Zetta var ute i skogen och plockade blåbär, gick dom vilse och hamnade i den stora Vildskogen.

Här bodde både jättar, troll, häxor och drakar.

Zetta började storgråta när hon märkte att dom hade gått vilse, men Nicke tröstade henne och sa att dom nog skulle hitta ut från Vildskogen och komma hem igen.

Men när kvällen kom och mörkret lägrade sig i skogen, hade dom fortfarande inte hittat ut. Nu blev dom verkligen rädda båda två.

Plötsligt hörde dom ett förfärligt brakande och så med ens stod en stor Jätte
framför dom.

-Ha,ha,haaa…..skrattade han så att dom stora stenblocken hoppade och
jätteträden skakade.

-små människobarn i min skog…ha,ha,ha….de va’ allt ena små fina barn vill jag säga…ho,ho,hooo….bullrade han och slog sig med händerna på sin stora, tjocka mage… och så tog han de små värnlösa barnen i sin stora hand….
ha,ha,ha skrattade han.

Nicke och Zetta försökte komma loss, men dom satt fast som i ett skruvstäd.

-Er två skall jag allt ta hem till Jättemor så får hon laga till något extra gott till nattamat åt oss, det är inte varje dag man får små människobarn i grytan…ho,ho,hooo… och så stegade han iväg med jättekliv genom den stora Vildskogen.

Nu var det så i den här Vildskogen att Jättar och troll inte tålde varandra, de var som hund och katt.

Trollet Grytnäsa, som bodde i en stor gammal stubbe, hade både sett och hört när Jätten Klump tog de båda människobarnen.

Eftersom han var ovän med Jätten och dessutom tyckte synd om de små barnen, beslöt han sig för att försöka rädda dom från jättarnas hem. Men det skulle nog inte bli så lätt….jättarna var både starka och listiga!

Jättarnas hem var inrymt i en jättestor bergshåla. Här bodde jättefar och jättemor med sina sina tolv jättebarn – det bullrade och ekade i stenväggarna när jättefamiljen pratade och skrattade.

Alla de tolv jättebarnen och deras mor ville alla känna på de små människobarnen.

Snart kände sig Nicke och Zetta som två blöta svampar. Zetta grät och Nicke var så rädd att han skakade. Båda längtade hem till sin mor och far som bodde långt bort i den snälla Blåbärsskogen.

Båda ångrade att de någonsin hade givit sig iväg själva för att plocka blåbär.
-Sätt på den minsta grytan vi har mor, bullrade Jätten Klump till sin jättefru, Fultryne.
-Här skall det bli god nattamat för oss.
-Ha,ha,ho,ho bullrade han och klämde hårdare om Nicke och Zetta.
Alla de tolv jättebarnen samlades runt grytan och petade på de små barnen. De stojade och skrek i munnen på varandra….ha,ha,ho,ho….skrattade de precis som sin jättefar.

Trollet Grytnäsa strök omkring utanför jättegrottan och hörde allt som sa’s därinne.
Det var inte så svårt, så som jättarna skrek och väsnades.
Han funderade på en plan att försöka rädda dom små människobarnen, men det måste gå fort. Jättebarnen hade redan hämtat vatten till grytan och ved till elden.

Snabbt sprang han upp på bergets topp och där tände han en stor eld och visslade på sin vän, draken Eldkula, som kom flygande från andra sidan dalen och undrade vad som stod på.

Grytnäsa förklarade snabbt för draken vad som höll på att hända inne i jättarnas bergshåla. Nu visste både draken och trollet att jättarna hade väldigt svårt för att tända
en eld – ofta fick dom be någon av drakarna att tända med sitt eldsprutande gap.
Men draken Eldkula hade en gång blivit slagen av jätten Klump – därför tålde han inte denne jätte. Han lovade nu att hjälpa trollet Grytnäsa att befria de små barnen.

Snabbt hoppade draken ner för berget och visade sig för jättarna.
– kom hit, du din fula drake och tänd en eld under min gryta, skrek jättefar när han fick se draken där utanför. -du kommer precis lämpligt för ett litet grytkok,
skrattade jätten Klump.

Den stora draken lovade att tända under grytan, men eftersom han idag hade en så
förskräckligt stor eldtunga, bad han jättefamiljen att krypa så långt in i grottan som möjligt, så att dom inte skulle bli brända.
Detta gjorde nu alla jättarna och draken stack in sitt stora huvud och tittade sig omkring.

Där i jättegrytan simmade Nicke och Zetta omkring som två dränkta katter.
Trollet Grytnäsa som hade gömt sig under Drakens mage, rusade nu fram till grytan och fiskade upp de båda barnen och sprang snabbt tillbaka och alla tre klättrade upp på drakens rygg.

Draken sprutade nu sin eld runt grytan och det blev en jätte-eld så stor att ingen av jättarna vågade sig fram till den elden på länge.
Draken fick nu gått om tid på sig att backa ut ur grottan och så flög han iväg med både troll och barn dit där den stora Vildskogen slutade och Blåbärsskogen började.
Ingen, varken jättar eller troll vågade sig in i Blåbärsskogen – ty då skulle dom förvandlas till små trollsländor eller myror, och det ville ingen av dom.

Nicke och Zetta fick själva springa över till sin kära Blåbärsskog – de vinkade och ropade tack till draken och trollet och så sprang dom så fort dom kunde hela vägen hem till kära mor och far som hade letat överallt, utom i den stora Vildskogen, efter sina kära barn.
Och gissa om dom blev glada när barnen kom springandes hem.

Men än i dag kan man höra jättarnas vrål när dom springer omkring och letar efter dom två människobarnen.

Och högt ovanför flyger draken Eldkula – skrattar och sprutar ut sin eld över himlen.
Trollet Grytnäsa sitter hemma i sin stubbe och berättar för alla dom andra trollen hur han och draken lyckades lura jätten Klump och hans stora jättefamilj!

Sture