Del 2: Resan mot äventyret börjar!

På Sjömansförmedlingen fanns det många båtar att välja på.

-vill du till Sydamerika, Asien, Afrika, eller ……..?

Jag fastnade för båtens namn…Nike, en liten tankbåt som skulle till Sydamerika och hämta olja till Sverige.

Det var snabba ryck… båten skulle avgå två dagar senare.

m/t ( motortank ) Nike tillhörde rederi AB Koppartrans som även hade ett antal bensinmackar runt om i Sverige på den här tiden och även ett raffinaderi på Hisingen.

Det var en relativt liten båt på ca 11000 ton dw och symboliskt nog lika gammal som jag – alltså byggd 1939 – på Götaverken.

Den hade just inkommit och låg förtöjd vid Ryahamnen – inte så långt ifrån Älvsborgsbrons fäste på Hisingssidan – fast bron fanns ju inte då, men den hamnpiren finns kvar.

Många barn och stora ögon tittade förundrat när den stora Volvo-droskan stannade utanför vår uppgång. Kompisarna samlades runt om och tjafsade, mamma satt i fönstret och hytte med fingret, vilket väl skulle tolkas som: gör inga dumheter nu!

Jag minns helt klart vad taxiresan från Kålltorp till Ryahamnen kostade – hela 35 kr!

Jag fick 15 kr över av den 50-lapp jag hade fått av mamma innan.

Att resa med taxi var inte helt vanligt för ”fattigt” folk, men just vi i vår familj var ganska vana vid att åka taxi. Dessutom gratis!

En av pappas fem bröder, Nils ( Nisse ), bodde i en stor gammal trävilla mitt i Mölndals gamla centrum, ett centrum som senare revs och omvandlades till förmodligen ett av Sveriges fulaste centrum!

Där hade han både bageri och egen taxi och med den tog han oss ofta ut på olika resmål runt om Göteborg. Han var slagfärdig, hade humor, glimten i ögat  och gott humör.

Kanske den mest kreativa av bröderna.

Jag trivdes hos Nisse och sov ofta över där – fick hjälpa till i bageriet och smaka på alla goa´ bakelser – han hade mycket spännande grejer i och runt det gamla huset och den stora trädgården.

Nisse hade en dotter som hette Gerd och hans bräckliga fru hette Lisa.

Nisses dotter Gerd och jag var i samma ålder. Han hade också schäferhunden Brix som hade fått många fina utmärkelser på olika utställningar.

Så gott som alla som gjorde sin första resa gjorde det som mässkalle – dvs att sköta om manskapsmässen – bära in maten från kabyssen (köket) diska, städa och hålla rent samt bädda några av befälets hytter.

Mitt första jobb blev att skrubba durken (golvet) i manskapsmässen – det blev ju ganska smutsigt, speciellt från dom som arbetade i maskinrummet.

Jag hade fått ut skurpulver och skurborste och eftersom golvet var väldigt smutsigt så strödde jag rejält med skurpulver över hela golvet och satte igång att skrubba med vatten, men det bar sig inte bättre än att hela golvet började skumma och bubbla och det var helt omöjligt att få upp allt skum. ”Gubbarna” som kom in och skulle äta fick sig ett gott skratt, men hyggliga som dom var hjälpte dom mig att få upp allt till slut.

Sådant arbete var man ju inte van vid – däremot hade jag jobbat som springpojke vissa lördagar och skollov i nästan två år i en skobutik som låg på Östra Hamngatan mitt emot NK, eller som det hette då, Ferdinan Lundqvist, eller som vi sa ”fäna lönnqvist”.

Butiken hette Sko-konsum och här sålde man skor och tog emot skor för lagning. Mitt jobb bestod bl a att med en trehjulig flakcykel ta mig ända till Gamlestadstorget och lämna in skorna till en skomakare för lagning och sedan hämta dom för leverans tillbaka till butiken.

En rejäl cykeltur med den tunga, oväxlade cykeln.

Noteras kan, att i denna lilla butik, arbetade det sex personer, två i butiken och tre på det lilla lagret samt en lagerchef  + springpojke och en chef för det hela – han hette Uno Winkler och hade sitt kontor på övervåningen. Vad alla dessa människor gjorde fick jag aldrig klart för mig, tyckte mest dom drack kaffe, rökte, pratade och hade skoj – bara när chefen närmade sig som det blev fart på dom – inte undra på att det fanns gott om arbete på den här tiden.

Några dagsresor från Göteborg, när vi skulle gå mellan Orkneyöarna och Skottland blåste det upp till en rejält kraftig storm – det hade väl gått an, men vi fick dessutom maskinhaveri och båten drev vind för våg och det gungade och slängde alldeles förfärligt.

Jag blev fruktansvärt sjösjuk och var mer eller mindre utslagen i två tre dagar innan allt stabiliserade sig. Maskin fick dom lagat och vi stävade vidare mot Venezuela med en maxfart på måttliga 13 knop.

Värmen var påtaglig när vi närmade oss land och när vi kom till Orinocoflodens delta dök dom första kanoterna upp med indianer som sträckte upp sina vita öppna händer mot båten och ville ha mat eller pengar. Båten var ju inte så högt över vattnet så vi kunde nästan ta varann i hand – i alla fall när vi hade lastat fullt med olja på tillbakavägen. Då var det bara någon meter till vattenytan. Resan uppför Orinocofloden var som att köra in i en het och fuktig bastu och runt om hördes allehanda ljud från papegojor, apor och andra underliga djurläten. En förtrollande värld för femtonårig ”gosse” som bara hade sett gran-och barrskog!

Efter ett antal timmar kom vi så till lastrampen – en träbrygga utslängd direkt från djungeln såg det ut som. Ett tjockt rör som försvann in igenom och en stor vridbar kran för oljan att tappas i båten. Var själva oljekällan fanns såg vi ej – förmodligen långt in i djungeln.

Dessutom fanns det en cantina alldeles nedanför båten – en till synes stor hopsnickrad lada med stora fönstergluggar utan glas. Det var i stort allt som fanns i denna djungelhåla!

Hit ställdes kosan för dom som var lediga.

Pengar i form av respektive lands valuta fick man begära ut hos telegrafisten (gnisten) som hade hand om detta. Detta drogs sedan av på lönen.

Jag hängde med dom stora grabbarna ner till cantinan. Som vanligt i en cantina fanns det bord, stolar och en bar med bardisk, musik och lite dans – men den stora överraskningen var att utefter hela ena långsidan, fanns det en lång nätbur med växter och lianer samt massor av små apor som tjattrade och flög omkring därinne.

Vi hade knappt satt oss ner förrän det stod ett glas med rom och cola till mig – jag som aldrig hade smakat sprit smuttade på detta och tyckte det smakade vidrigt och i ett obevakat ögonblick hällde jag snabbt ut det hela i en palmkruka som stod bredvid mig – ” kolla, grabben dricker ju friskt” sa en av gubbarna och vips kom det in en ny – den åkte efter ett tag samma väg – men nu hade gänget blivit lite lulliga så det var ingen som tvingade på mig något mer, tack och lov – det fick bli coca-cola resten av kvällen.

Det var många nya som hade mönstrat på i Göteborg, bl a en matros som kallades för Kålle bus. Han var från ett av barnrikehusen i Sandarna. En stor och kraftig, lite rödlätt kille med ett hetsigt humör. Ganska snäll och foglig i nyktert tillstånd, men en bråkmakare som onykter och vida känd i sjömanskretsar.

Nu började han att gnälla om dom stackars aporna i buren: ” man ska fan inte ha apor i bur, dom ska fan va i djungeln” osv… gick han på – efter ytterligare några glas hade han surnat till ordentligt och innan någon hann ingripa gick han till angrepp på buren, vräkte upp nätdörrarna och slog på nätet så att aporna blev vettskrämde och snabbt som ögat bokstavligen flög ut genom dom öppna dörrarna och försvann ut genom fönsteröppningarna och in i djungeln.

Väldig kalabalik förstås – några kraftiga oljearbetare vågade sig på Kalle och fick låst upp hans armar och förde ut honom.

När gubbarna senare frågade efter Kalle sa man att dom hade fört honom till polisen (djungelpolisen?).

Ingen visste egentligen var han höll hus – men någon timma innan båten skulle avgå nästa dag, kom några som kallade sig för poliser och begärde en summa pengar av kaptenen, som ersättning för dom försvunna aporna, annars skulle dom behålla Kalle, sa dom!

Efter lite prutande hit och dit fick dom så en sedelbunt och Kalle fick komma ombord.

Pengarna  drogs av på Kålle bus lön, så den resan blev han inte så rik på – han fick mer eller mindre jobba gratis på hemresan!

Resan hem gick utan några större incidenter– Nike var lågt lastad och kocken var glad för alla flygfiskar han plockade på däck och kunde servera som middag.

En resa att minnas!

I nästa avsnitt får ni stifta bekantskap med ”den rasande finnen”.

Sture      M/T   NIKE                                     Till DEL 3                               HEM

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: