Sture på de sju haven, del 3

1952 hade vår magister i åk 6 ordnat så att vi fick gå på ett föredrag som hölls i Folkets Hus – det var den tidens store upptäcksresande, Sten Bergman, som berättade om sina spännande resor från Kamtjakta och om djurlivet och huvudjägarna på Nya Guinea. Något som ytterligare satte fart på fantasin och drömmarnas värld bortom Sveriges gränser!

Min första resa med tankbåten Nike varade bara en resa, eller närmare bestämt fem veckor. Det var första och sista resan med en tankbåt för min del. Oljetankers är inte så kul om man vill uppleva och ha lite roligt i hamnarna – dom går oftast från punkt A till punkt B, ligger långt utanför hamnarna och har korta liggtider i hamn! Då var det mer spännande med små handelsfartyg som på den tiden kunde bli liggandes i hamnarna från några dagar upp till ett par veckor – allt lastades och lossades ju för hand eller med hjälp av båtens eller hamnens små kranar – s.k. styckegods. Hade man då arbetat ihop flera fridagar kunde man vara ledig lång tid i hamn. Även denna gång fick mina känslor styra när jag hörde namnet på nästa båt – m/s Ceylon satte fantasin i rörelse – ett handelsfartyg på ca 10000 ton dw som gick på traden Fjärran Östern och tillhörde Aktiebolaget Svenska Ostasiatiska Kompaniet som i sin tur ägdes av Rederikoncernen Broströms. Ett modern fartyg byggt 1950. Alla ostasiatiska båtar hade namn från det lockande Fjärran Östern – Ceylon inget undantag, ön Ceylon, som den hette då, heter ju numera Sri Lanka.

Och till Ceylon kom vi, underbara minnen från stränderna utanför Colombo där jag för första gången fick surfa med en bräda under magen, man kunde köpa färdigskalade ananas för några cigaretter och där jag tog svartvita 6*9 kort med mammas lådkamera. Övriga minnen från denna resa. Myllrande människomassor  och enorm misär, fattigdom och mängder av tiggare i framför allt Bombay, Calcutta och Jakarta – likbränning och mängder med ”heliga” kor på gatorna i Indien. Likbilar som samlade upp dom som hade dött under natten – tusentals bodde ju på gatorna och sov på endast en tunn bambumatta.

Senare, som lärare, brukade jag säga till mina elever när vi läste geografi om dessa länder, att det går inte att föreställa sig hur livet och situationer ser ut, hur mycket man än läser och ser på bilder – man måste själv vara på plats för att se och uppleva det hela.

I Indonesien hade vi badat i en havsvik och jag hade fått öroninflammation – förmodligen förorenat vatten – och med 2:e styrman som hjälp uppsökt en läkarmottagning hos en tysk läkare i Jakarta. Han var hårdhänt och tryckte in en ca decimeterlång bomullstråd indränkt med penicillin i örat och återbesök dagen efter och med förhållningsordern att inte röra tråden. Men på natten värkte och kliade det något så enormt så jag kunde inte hålla igen utan drog ut tråden ur örat. Dagen efter och nytt besök hos samme läkare som gav mig världens utskällning (på tyska) – hade inte styrman varit med hade han nog drämt till mig. Ny tråd och inget mer återbesök  – tråden fick sitta kvar några dagar och jag blev frisk.

I Singapore firade vi jul och i Bankok låg vi förtöjda på floden Menam i nästan en vecka – all last lossades och lastades från pråmar på utsidan. Massturismen hade ännu inte nått detta underbara land. På utsidan låg också en stor sampan med mamma och pappa San och fullt med tjejer som invaderade båten efter arbetets slut, även ett kylskåp fyllt med diverse sprit- och läskedrycker som halades upp på däck, så egentligen behövde man inte gå iland för att roa sig. Samma myller av människor i Hongkong – men, idogt arbetande kineser överallt, på gator, trottoarer, små butiker, barer och restauranger, flitigt arbetande, rökande och pratande kineser. Ett hundratal kineser kom ombord och knackade rent båten från rost och målade hela båten på två, tre dagar – en kines på varje kvadratmeter, snattrandes med grannarna bredvid, till synes arbetande utan paus och ständigt med en cigg i munnen. En kostym kunde måttbeställas av skräddaren som kom ombord och nästa dag var den färdig – då hade hela familjen hjälpt till att sy hela natten. Hongkong var ju då en Brittisk kronkoloni och stor skillnad till övriga Kina, dåtidens kommunistiska.

Det blev en stark kontrast till Hongkong när vi kom till Sjanghaj – inte alls samma intensitet i arbete – allt var mörklagt, enstaka gatlyktor lyste lite här och där allt nöjesliv var förbjudet. Soldater överallt, vad det nu var som var så viktigt eller farligt att vakta??  Samma dystra, tråkiga liv som i dåtidens Sovjetunionen – en dag blev vi hämtade och bussades för att titta på en teaterpjäs – en tråkig föreställning som mest verkade vara propaganda om det förträffliga med Kinesisk kommunism. Sjanghaj jan. 1955, en spökstad! I dag, en enorm skillnad – Sjanghaj 2013, en modern mångmillionstad! Så var det då Japan – kan man förälska sig i ett land och dess folk? Tydligen, för det gjorde jag! Men det började olyckligt – en svår storm något dygn innan vi skulle anlöpa Yokohama råkade vi på natten ramma en Japansk fiskebåt i sjönöd, den hade ingen belysning och drev omkring framför oss utan att upptäckas innan det var försent – hela båten klövs och vi lyckades bara rädda två av besättningens fyra man. Och här började min beundran för det japanska folket – dessa två överlevande visade så stor tacksamhet till vår besättning och inga som helst anklagelser mot oss utan det var helt och hållet deras fel att dom blev rammade – förmodligen hade dom ingen försäkring så det blev en stor förlust och skuldbörda att mista sitt levebröd. Men hela tiden ett enda stort leende från dessa två. Nästa dag hade havet lugnat sig och den mest underbara syn uppenbarade sig – en syn som jag senare fick förmånen att uppleva ett flertal gånger. Strax innan ankomsten till Yokohama – som är hamnstad till Tokio – ligger Japans heliga berg, Fuji (3776 mö.h) snöbetäckt och kornformat, något så otroligt vackert en sådan här dag när solen sken från klarblå himmel och snön gnistrade i den kalla januaridagen. Och så var väldigt mycket i Japan, vackert, rent och färgglatt. Kvinnorna som fortfarande gick omkring i färggranna kimmonos med höga ”träklossar” till skor.

Restaurangerna som skyltade med sina maträtter i skyltfönstren i form av läckra, vältagna och vackra färgbilder – långt före andra länder. Och väl innanför dörren till restaurangen blev du genast erbjuden en varm fuktig frottéhandduk att torka dig med. Inga spottloskor eller cigarettfimpar på gatorna – alla butiksägare sopade och skurade utanför sin butik. Det enklaste lilla hotell hade i varje rum ett badkar i form av ett ca 1*1 m och ca 1 m nedsänkt hål med hett vatten – som man ”måste” bada i innan man gick till sängs. Aldrig att man hörde någon anklaga USA för de två förödande atombomberna som fick Japan att kapitulera. I Hiroshima kunde vi beskåda en del av förödelsen i form av ett minnesmoment mitt i city – ett bevarat område som det såg ut knappt 10 år tidigare.

På hemvägen lastade vi på ett flertal platser, bl. a i Djibouti på Afrikas Horn – en fantastisk upplevelse som man inte kan se eller höra någonstans i dag – nämligen dessa hamnarbetare långa och ståtliga med håret uppsatt likt rastafari, barfota och klädda i långa vita tygstycken som gick ända ner till fotknölarna och bärandes sin last på ryggen gick dom långsamt i långa rader från hamnskjulen till lastnäten på kajen, sjungandes någon slags taktfast arbetssång – liknande shantysånger som förr sjöngs av besättningen på segelfartygen. Det var väldigt varmt i Röda Havet och allra varmast var det i Massawa i Etiopien. Jag hade tidigare fyllt 16 år och vi skulle gå i land för att titta hur det såg ut här – men väl i land kunde man knappast tänka en klar tanke, det var som stillestånd i hjärnan. Människorna låg eller satt mycket stilla i skuggan – inte så underligt med en temperatur på 510 – Det blev ingen bomull lastad förrän sent på em. Detta var den sista lasten innan vi var tillbaka i Europa.

Det var rått, kallt och ruggigt i dom Europeiska hamnarna och dom inbjöd inte till några längre inviter i hamn efter dom trevliga platserna i Thailand och Japan. Väl hemma i Sverige mönstrade jag av efter sex månader med Ceylon. Men redan efter två veckor drog det i äventyrstarmen och nu hade jag fastnat för jobb i maskinrummet på m/s Brasil som skulle gå med last till och från Sydamerikas östkust. Detta var en båt i ungefär samma storlek som Ceylon, dvs. ca 10000 ton dw, byggd på Götaverken 1943 och tillhörande rederi AB Johnson Line. Besättningen på en sådan här relativt liten båt uppgick till ca 30 man. Det var kapten, styrmän, telegrafist, maskinchef, maskinister, elektriker, svarvare, motormän, timmerman, båtsman, matroser, lättmatroser, jungmän, kock, steward, befälsuppassare och mässkalle. Dessutom hade dessa båtar på 10000 ton rätt att ta upp till max 12 passagerare. Oftast fungerade 2: styrman som läkare. Brasil hade också en kylmaskinist som skötte det speciella kylrummet för bananer som lastades ombord gröna och skulle hålla en konstant temperatur av 12 grader för att inte mogna. I dag drivs en liknande båt med betydligt färre besättningsmän. Dom allra flesta av besättningen var svenska – men det fanns också en hel del finnar. Duktiga arbetare men också duktiga på att supa till det i hamnarna – då blev det oftast bråk och slagsmål. Vi hade bl. a Jorma som jag var en hel del tillsammans med, han arbetade också i maskinrummet. Han var från Karelen, i östra delen av Finland, och således en, som vi sa, äkta purfinne. Han var kraftigt byggd och ett ansikte som hugget i sten – ingen risk att någon vågade mucka med honom!

Till skillnad från övriga finnar drack han inte sprit – nej, han hade bara ett intresse i huvudet, nämligen tjejer!

Innan överresan till Sydamerika gick vi in till Las Palmas där man då ofta bunkrade (fyllde upp) dieselolja till båtens törstiga maskiner. Dom som var lediga passade på att gå i land och roa sig. Så trodde även Jorma, men därvid bedrog han sig, ty han åkte på att passa tankningen av oljan. Gissa om han var arg eller ilsken – det var ingen som vågade sig i närheten av honom. Han bannade på finska så att det osade! När så tankningen var klar rusade Jorma nedför landgången – styrman skrek efter honom: ”hallå, vart ska du ta vägen, vi skall avgå om en halvtimma” – Jorma: ”måste n….” – han hade svårt med kombinationen kn så det blev på svensk-finska  n….  u gick inte heller så bra att uttala – det blev som o. Han haffade en taxi och var tillbaka igen efter en dryg halvtimma…..till synes nöjd och belåten.

Brasil hade rak stäv och hytter i förpiken för maskin och däckspersonal. Det var tvåmanshytter och Jorma delade hytt med Pip-Anders. Dom två kom inte riktigt bra överens – Pip-Anders hade en gäll och pipig röst, dessutom luktade han illa eftersom han ofta pinkade på sig, lite nervös och ”konstig”.

Det blev ett antal hamnar där vi bl. a lossade svenskt timmer och pappersmassa och i Santos lastade vi bananer och kaffe. Där liksom i Djibouti gick eller halvsprang hamnarbetarna med 50 kg kaffesäckar på ryggen uppför breda landgångar till lastluckan och vidare lät säckarna åka nedför en ränna i lastrummet – likadant med bananerna – stora bananstockar på ryggen och upp till båten – starka, smidiga arbetare – dock sjöng dom inte som i Afrika, men lika svarta var dom.

I Rio låg vi på redden och där kunde vi beskåda, förutom Sockertoppen och Kristusstatyn, stora jätterockor som gled omkring i det kristallklara vattnet med ett siktdjup ca 20-30 meter.

I många av hamnarna varnades vi för att gå iland – det var mycket våld och kriminella ligor som härjade – men det hindrade inte oss, iland skulle man i varje liten håla. I dom hamnar som inte hade kaj fick vi ligga på redden och ofta kom vi in på natten eller tidigt på morgonen och då skulle ankaret släppas. Vi som bodde i förpiken blev då ordentligt omskakade – hela fören riste och hoppade. I Buenos Aires blev vi liggandes i ca två veckor – hamnarbetarna strejkade och det hade varit en militärkupp mot presidentpalatset. På dagarna fick vi reparera div. maskindelar, bl. a gjorde vi kannhalning, dvs. vi tog upp dom jättelika kolvarna och bytte kannringar samt rengjorde cylindrarna, som var så stora så att man kunde stå upprätt inne i dom och rengöra. Maskinrummet var stort som ett ordinärt två-trevåningshus.

På kvällar och nätter roade vi oss i land – det fanns bl.  a ett stort tivoli där vi ofta höll till och efter tivolits stängning kunde bestämma träff med några av alla dessa tjejer som arbetade där. En dag fick Pip-Anders luft under vingarna och ville följa med oss i land – han vågade sig i vanliga fall aldrig i land. Men nu hade han hört om dessa tjejer på tivolit och det satte hans fantasi i rörelse. Så han hängde med oss en kväll. Men det slutade med att han skrämde iväg flickorna med sitt konstiga sätt och sin pipiga och gälla röst. För att trösta sig söp han sig bomfull och vi fick bära honom ombord. På natten vaknade vi av ett hemskans vrål och tjut utanför Pip-Anders hytt. Yrvakna sprang vi ut och undrade vad som stod på. Anders skrek som en stucken gris och Jorma vrålade. Anders madrass kom farande och bräder yrde ut från hans hytt. Nu frågade vi den ursinnige Jorma vad som stod på:  ”den satans Pip-Anders han pissa min koj” . Det visade sig att Pip-Anders, som låg i överkojen, efter allt öldrickandet hade pinkat på sig och det hade runnit genom hans madrass och ner på Jorma. Jorma rev ner hela Anders koj och Anders blev så rädd så han sprang midskepps och gömde sig. Resten av den resan fick Pip-Anders bo i sjukhytten och Jorma fick således egen hytt.

En dag fick vi som var lediga och ville, följa med ut till en ranch som ägdes av Axel Johnson. Här fick dom som vågade rida med en av förmännen på ranchen ut en bit på Pampas. Antagligen en syn för gudarna med dessa sjömän till häst. Jag var nog den ende som hade ridit tidigare. Jag hade gått på Böö ridhus och fått lektioner av en högljudd fanjunkare som med sin röst nästan skrämde slag på både hästar och elever. Med på denna resa var en svarvare som hade mönstrat på i Göteborg. Han försökte få med mig att rymma från båten i Montevideo – det var nära att jag hade nappat men i sista stund avstod jag. Det visade sig att han hade planerat detta avhopp från början. Han hade haft en egen firma Sverige som nu hade gått i konkurs och han var nu skyldig kronofogden drygt 10000 kr i skulder och eftersom han inte hade dessa pengar ville han hoppa av och börja ett nytt liv i Uruguay. Det gjorde han också, men jag undrar hur det gick för honom – något pass hade han ju inte – det fick man aldrig ut – dom var inlåsta hos telegrafisten.

Det var många spännande platser och människor på denna resa till Sydamerika och resan ställdes nu hem till Europa och till sist frihamnen i Göteborg där bananerna lossades vid bananpiren som lades ner i år, jan. 2013, efter över 100 år med lossning och förvaring av bananer där.

Nästa resa går till mostrar och kusiner i Nordamerika och en aktersegling samt ett spektakulärt biobesök i Mexico.

Sture      M/S BRASIL

2 reaktion på “Sture på de sju haven, del 3”

  1. Va spännande att vara med om så mycket du berättade aldrig något när du kom hem,Men du hade med presenter till oss här hemma.

  2. -”Har du läst Stures senaste inlägg sa Stefan häromdagen,..det var väldigt roligt att läsa”. N
    u har jag läst det också,håller med om att det var underhållande. Troligen en enorm skillnad på livet till sjöss då och nu. Men 16 år, det är ju bara barnet, nuförtiden kan de ju knappt åka buss själva i den åldern.
    Mia

Kommentera