Så skulle jag då fylla år

Så skulle jag då fylla år. Hälften bakom, hälften framför. Någonting som borde uppmärksammas. Kom ihåg när mamma fyllde femtio. Det var väldigt, väldigt, länge sedan och hon var redan då väldigt gammal. Vi syskon skrapade ihop till ett bidrag så att hon för första gången skulle kunna resa bortanför Tyskland. Det blev Italien med buss tillsammans med Bertil. Hur som helst, så ville inte jag samma som mamma. Inte heller bara glömma, som så många andra. Tänkte att det måste väl allt vara värt att fira. Femtio år är ju ändå väldigt länge…

Då för femtio år sedan fick man stanna bilen för att kossorna skulle gå över vägen. Nästan vuxen drömde jag som så många andra om ett liv så som i Dallas. 357 avsnitt, alla 50 minuter långa. Fräcka bilar, snygga människor och självständiga kvinnor. Det var framtiden. I ett avsnitt sitter huvudkaraktären i sin solstol på altanen när hushållerskan kommer ut med en sladdlös telefon på en bricka. Ja, ni läste rätt. Oj, vad vi skrattade. En vanlig hushållstelefon utan sladd – rena science fiction.

Sedan fick jag barn, ett och ett pluppade de ut. Nåja, tre blev de och bästa som finns. Några hundar och andra husdjur samt ett par, två män. Sedan flera resor bortom Tyskland och en egen koloni. Ja, så här långt är jag nöjd. Det blev liksom över förväntan. Femtio år värda att firas med en fest.

Fester är roliga, lika kul att fixa som att bjudas på. Då infinner sig nästa fråga, vilka ska jag bjuda? Vilka vill jag? Vilka förväntar sig, att få komma? Det är ju extremt bra om de sammanfaller.

Förberedde allt, skrev inbjudan, boka mat och åkte med brorsan till Tyskland för att inköpa drycker. En resa som i sig är värd att beskrivas men det får bli nästa gång. Så var allt klart. Jag hade tagit ledigt dagen före så att allt skulle bli perfekt. Två dagar före festen ringer först den ena som lovat hjälpa till ”ledsen, jag är magsjuk”, sedan den andra ”hemskt ledsen, barnen är sjuka”.

Vi tog vi en promenad, min livskamrat och jag. Nu, jävlar, krävde jag att få se den festlokal jag både bokat och betalt. Kanske att uthyraren såg lite generad ut, han borde i vart fall vara det. ”Nä”, han hade inte fixat bord och stolar. ”Men det finns pallar och ni kan väl äta på engångs för diskmaskinen är sönder. Faktiskt finns det inget vatten och inte något avlopp. Och du, när vi ändå pratar avlopp så kan jag nämna att den ena toaletten är ur funktion men den andra fungerar bra”.

Vi gick hem under tystnad. Vi la oss utan ett ord. Vid midnatt sa min kära ”hur många sa du att du bjudit”? ”Cirka 75” sa jag.

Det löste sig. Med underbara vänner och hjälpsam familj kunde jag fira mina första femtio år. Tack till alla dem som hjälpte till, till dem som fixade det där lilla extra. Och ett stort tack till alla er som kom. Jag ser redan fram emot nästa fest. Lova att ni kommer då, om femtio år!

/Anita
Ps, här skulle det vara bilder från festen men sanningen är den att jag inga har (har du någon bild så skicka gärna till mig). Nu får det bli ett foto på mig och barnen när vi firade på spa.

Bild

Kommentera