Josefines resa till Ilembula

Detta är ett brev jag skickade till min kära mormor Elsie under min resa till Tanzania, Ilembula där jag var en månad i september under 2008 och praktiserade på ett sjukhus, det var under min femte termin som sjuksköterskestudent.

Detta brev fick jag igen i mina händer idag (160418) av mormor (jag hade totalt glömt bort att jag skickat det, det var så roligt att uppleva dessa minnen igen och få skriva ut det till er alla).

 

Ilembula, Tanzania 080905

Hej min älskade mormor.

Sitter nu på trappan utanför vårt rum i Ilembula. Det är en mycket het dag i Tanzania idag och solen strålar. Tanzianerna kallar denna månad för sin vinter. Ja, trots ”vinter” så är det ca 25-30 grader nästan varje dag. Jag trodde i och för sig det skulle vara varmare.

Vi har nu varit här i 6 dagar och chocken börjar väl  lägga sig nu. Vi anlände till storstaden Dar-Es-Salaam efter en flygresa på sammanlagt 10 timmar. Sov en natt på vandrarhem och åkte sen vidare till Ilembula där sjukhuset som vi skulle jobba på låg. Det visade sig bli en lång och dryg bussresa på 10 långa timmar! Men som tur var så var vägen hit förhållandevis bra. Vi stannade ganska sällan (2-3 stopp) för toabesök (hål i marken) och matpaus; grillat köttspett+pommes (2000 shilling= 13-14kr). Otroligt billigt för oss svenskar här. Känns ibland skamligt att betala så lite.

Så fort bussen saktade in eller stannade sprang flera gatuförsäljare fram och försökte sälja sina varor genom bussfönstren. Det var allt från nötter och majskolvar till tuggummi och telefonkort. Å vad fattigt och smutsigt det är här mormor, längs vägarna såg vi by efter by, bestående av förfallna plåtskjul eller lerhyddor, ofta med halmtak eller presenning som tak. Förfallna skjul får agera små kiosker. De säljs inte mycket här, inte i byarna i alla fall. Det är kakor, kaffe, telefonkort, begagnade kläder och skor (antagligen skänkta från Europa).

Jag har ännu inte sett någon riktig affär som man kan gå in i och som säljer mjölk, ost etc. Finns nog inte här på landet. Allt säljs över disk.

Från bussen såg vi massor av folk, det är människor överallt. Allt är uppe tidigt och ingen är stilla en sekund. Alltid i farten. Mest ser man barn, de flesta i Tanzanias befolkning är barn och medellivslängden är låg. Alla barn här är enormt söta och nyfikna på oss (speciellt på våra digitalkameror, som om de aldrig sett något liknande förut). De vill jämt att vi ska ta kort på dom och skrattar högt när vi ses visar bilden för dom.

Kvinnorna här i Tanzania är väldigt vackra och bär otroligt fina och färgstarka kläder (Kangas), trots fattigdomen.

Väl framme i Ilembula, 1½ dygn efter vi lämnat Sverige, gick vi av bussen och Ulla (den svenska sjuksköterskan/missionären) mötte upp oss med jeepen. Ytterliggare en halvmil in i bushen och så var vi framme. Det är verkligen mitt i ingenstans och ganska öde så de första dagarna var tunga och kändes ensamma. Det blir becksvart här redan vid sjutiden på kvällarna och de finns inte mycket att göra efter arbetsdagen. Men nu har det kommit några finska sjuksköterskestudenter och vi har träffat 3 andra svenska sköterskestudenter från Umeå och 2 rara läkarstudenter från Tyskland. Vi umgås en del, pratar och spelar kort. Det blir mycket engelska här så jag lär mig mycket och övar upp min engelska. Tyvärr förstår inte patienterna och flera ur personalen ingen engelska, eller mycket lite, så jag har i alla fall lärt mig några swahiliska ord och skriver ner några ord till dig i slutet på mitt brev.

Sjukhuset här heter Ilembula Lutheran Hospital och är ett ganska stort sjukhus där många studenter arbetar. Det ligger en sjuksköterskaskola här bredvid sjukhuset. Här i Tanzania går man 4 år och blir efter det både sjuksköterska och barnmorska. Studenterna här har väldigt söta arbets/skoluniformer, du får se bilder när jag kommer hem. Sjukhuset består av operation, röntgen, förlossning, BB, mödravård, BVC, kvinno resp. manlig manlig medicinavdelning, ortoped, kirurg, barnklinik, vårdcentral och mottagning dit HIV/aidspatienter kommer för att få sina bromsmediciner. Tyvärr får de inte mycket tid till undervisning och rådgivning pga tidsbrist. Hiv/aids är väldigt utbrett och vanligt i denna delen av Tanzania. En annan vanlig sjukdom som drabbar främst barn är malaria. Jag äter tabletter som till stor del förebygger malaria och hoppas inte få det.

Jag har som mål att se alla avdelningar och jobba/observera på varje avdelning. Idag var jag på förlossningen och tog blodtryck och temp och såg min allra första förlossning och sen ytterligare en där tyvärr barnet inte såg ut att klara det, då grät jag. Men det överlevde som tur var.

Man ser mycket hemskt här och jag skriver dagbok om händelserna, tankar, känslor och åsikter varje dag. Kvinnorna som föder här är väldigt tysta om man jämför med de svenska, de skriker ingenting, bara gnyr lite. Trots att man ser att de har så ont. Inget smärtstillande eller bedövning fick de heller. Personalen är inte så noga med renlighet, det finns ingen handsprit och ingen teknisk apparatur. Omvårdnaden inkl mat till patienterna handhas av de anhöriga. Läkare och sjuksköterskor utför endast administriva och medicinska uppgifter.

Det ligger en anhörigförläggning bakom sjukhuset där de anhöriga bor och lagar mat medan den sjuka är intagen, vilken misär de lever i…

Här i Tanzania är all sjukvård så hemskt olik den svenska, man värnar inte om patientens integritet och de vet inte vad respekt, hänsyn och medkänsla är (åtminstonde känns det inte så), ord som vi svenska studenter inom vården pluggar på. Det låter hemskt och ja, för oss är det hemskt, det är 17-1800tal och misär. Men det är långt ut på landet i Afrika och de vet inget annat här, en annan kultur.

Det går inte att föreställa sig hur det är här mormor. Trots att jag berättar och visar bilder kan man inte förstå. Det är så mycket som är främmande och olikt vår svenska kultur, både positivt och negativt. Här hälsar alla på alla, de skrattar i allvarliga situationer, t.ex. inför en sjuk patient (ngt jag blir oerhört arg över och inte kan förstå varför? Och de skyler sig otroligt noga med kläder och tyger. Inte alls som hemma där vi på sommaren går omkring i korta kjolar och linnen (ungdomar).

Alla här tittar väldigt på oss och tycker vi är spännande och intressanta. Många små barn här har aldrig sett en vit människa förut och blir rädda och gråter eller bara tittar storögt på oss. Alla här är så vänliga och öppenhjärtliga. Man känner sig omtyckt och trygg på sjukhuset och i byn. Som sagt, alla hälsar på alla och ungdomarna här har en speciell hälsningsfras med händerna som jag nu lärt mig.

Det ligger ett barnhem bredvid sjukhuset dit vi går då och då. Det är mysigt för barnen blir så glada, man känner sig uppskattad och behövd. Det bor massa underbart söta barn där, spädbarn upp till 5-6åringar. Det jobbarbara 2 kvinnor där, så de hinner inte med allt så vi brukar hjälpa dem med att byta blöjor på barnen, mata dem och leka med dem. Vi sjunger svenska barnvisor och gosar med Å De blir så besvikna när vi går så det är jobbigt. Barnen där är understimulerade och utelämnade bara åt varandra så vi gör verkligen en god gärning där. De lite större barnen tar hand om de yngre (ibland spädbarn).

Igår när vi skulle ut på en promenad såg jag 2 små pojkar stå i sophålet (man gräver stora hål i marken där man slänger sina sopor, de eldas upp senare) och rota i våra soppåsar efter mat. Vi blev så medtagna at vi hämtade våra nötter och gav dem massa, på 5 sekunder var det 10 andra barn framme så de fick också. Åh, de är så hungriga. Jag vill verkligen hjälpa alla – med pengar, mat, kläder och leksaker. Men jag vet ju att det är omöjligt, man får göra det bästa av situationen, bidra med det lilla man kan.

Maten här som vi får är okej, rätt god men tyvärr inte så omväxlande. Ris (potatis ibland), ärtor och köttgryta. Ibland får vi kål till. Frukosten är allt annat än näringsriktig, bestående av frallor med sylt och te – varje dag! Men återigen, det är Tanzania och man måste tänka på att vi har det jättebra här jämfört med många andra i detta land.

Denna resa kommer få mig att växa otroligt som människa, det inser jag och känner redan nu. Jag har sett- och kommer att få se mycket elände här nere i Tanzania som vi inte ens kan föreställa oss hemma i vårt trygga land. Som idag, vi ser en buss – full av människor- komma framkörande till sjukhuset, ut väller det skadade, smutsiga, sårade människor. Det blir en lång kö utanför sjukhuset, några ligger ner på stengolvet, några skriker och ber högt till Gud. Jag lovar att det var medtagande och en riktigt obehaglig syn och upplevelse.

Jag ser svårt sjuka aids-drabbade, (det finns även många barn med sjukdomen), barn som har malaria som är väldigt uttorkade och många är även undernärda. Många har stora brännskador och infektioner. Jag var även med under en akut amputation av en ung killes ena ben efter bussolyckan, han var vaken och skrek under hela operationen. Jag höll hans hand hela tiden. Det är minnen, erfarenheter, känslor och händelser jag kommer bära igenom hela livet. Både positiva och negativa.

Det används inte mycket bedövningar och smärtstillande på sjukhuset, möjligen under vissa operationer men långt ifrån alla. För ofta tar medicinen slut. De har kanske 1-2 datorer på hela sjukhuset, en med internet. De saknar så mycket vi använder frekvent hemma. Så olikt.

Tanzania är ett vackert land med ett otroligt vackert folkslag. Det är många främmande ljud,ljus och händelser. Jag är väldigt trött ofta, kanske pga alla nya intryck och händelser. Det känns så väldigt tungt ibland, man känner sig så ensam på kvällarna då det är så öde och tyst. Finns inte mycket att göra på kvällarna så blir mycket avkoppling och vila, så trots allt är det nyttigt för mig, du som alltid tjatar på mig om att vila och koppla av.  Det går som sagt upp och ner, jag trivs rätt bra men ibland längtar jag hem till Sverige, till min familj, dig och vännerna. Men detta är en viktig resa för mig och jag kommer vara stolt då jag kommer hem. Jag måste säga jag beundrar folket här i Tanzania, trots fattigdomen och enkelheten här har de flesta väldigt fina kläder och se välvårdade ut, de är glada och barnen skrattar ofta.

Igår var vi med och åkte ut med en läkare, sjuksköterska och några volontärer till en by ungefär 10 km härifrån på väldigt dåliga och skumpiga vägar. Vi åkte ut till ett mörkt stenhus som fick agera som en tillfällig vårdcentral dit patienterna kom för att prata med doktorn och få sina mediciner (som vi delade ut i påsar). Det var ett bra sätt för de som inte kan ta sig till Ilembula sjukhus och saknar sjukvård i sin hemby. Detta sätt gör man på i flera byar, åker ut till en ”central” plats i byn. Vi åkte även hem till en blind kvinna som var angripen av parasiter som förlorat rörligheten i kroppen.

Ilembula är en mycket religiös, kristen, by där man ber inför varje biltur och varje mål mat. Det ligger ett sjukhuskapell bredvid sjukhuset dit vi går nästan varje morgon. Förstår inte ett ord eftersom gudstjänsterna hålls på swahili men det är ett fint språk att lyssna till och de sjunger så vackert!

Efter dessa 3 veckor i Ilembula ska vi vidare till Mikumi National Park på safari några dagar sedan till Zanzibar och ha lite semester. Berättar mer då jag kommer hem, nu är jag helt mör då detta brev är klart och klockan är sängdags för mig..godnatt. Saknar dig! Ses snart!

Xxoo Josefine

SWAHILI

Jambo (stamspråk i Ilembula ).  Kamueni = Hej

Asante = Tack

Dares Saalami = God natt, sov gott

Karibu = Välkommen

Musungo = Vit

3 reaktion på “Josefines resa till Ilembula”

  1. Oj, detta har jag missat att läsa tidigare. Va fint du skrev. Vi besökte också ett barnhem i Tanzania. Jättefint och förutom att föreståndaren och några anställda stod för omvårdnadaden så var volontärerna främsta uppgift att hjälpa till praktiskt. De var väldigt medvetna om anknytning men det är klart att de inte räckte till. Det bodde ca 63 barn mellan nyfödda till 17 år. Ett barn var väldigt sjuk och enligt en läkare i vår grupp var barnet döende. När vi överlämnade pengar som vi samlat ihop i Sverige bland vänner frågade föreståndaren hur vi ville att pengarna skulle användas, mat åt alla eller sjukvård åt några få. Vi sa mat, rätt eller fel?. Nej, jag önskar att alla fick besöka dessa delar av världen. Inte enbart för att hjälpa till utan främst för att få perspektiv. Bra jobbat Josefine är övertygad om att du behövs inom vården. Inte bara för dina sakkunskap utan för ditt stora hjärta. Anita

  2. Vilken underbar resa och vilken erfarenhet att ha med sig hem till trygga Sverige – undrar om alla blivande sjuksköterskor får något liknande med sig ut i arbetslivet?
    Fantastiskt välformulerat och detaljerat brev till din kära mormor!
    Sture

    1. Tack Så mycket Sture! Va roligt att höra. Det var en helt fantastisk resa på många sätt.. Men hemsk med. Allra mest lärorik..växte mycket under dessa veckor.

Kommentera