Del 7: Järnverk och flottning

P1000801Efter att ha firat jul och nyår hemma hos Pippi med familj var det tänkt att jag skulle åka hem till Göteborg och åter ge mig ut på havet och hamnarna runt vår värld. Men så blev det inte! Jag började trivas riktigt bra i Borlänge. Pippi hade många kompisar här, både tjejer och killar. Eftersom det var några kilometer in till sta´n och det inte gick så många bussturer så blev det att jag  köpte en gammal Volvo av 1936 års modell. Den var väl inte helt fräsch men fick duga som raggarbil. Det tyckte Pippis pappa var imponerande, själv hade han aldrig ägt en bil. Men ett jobb måste jag ju ha för att kunna betala för mig hemma hos familjen om jag skulle stanna. Pippis pappa, John, arbetade på Domnarvets Järnverk, liksom väldigt många andra Borlängebor. Just nu, i början av Januari 1960 hade Järnverket en 2 veckors kurs för utbildning till traversförare. Jag sökte och kom med och efter dom två veckorna var jag färdig att börja som traversförare på det gamla Järnmagasinet.

Efter att jag börjat där sa John på genuint dalmål att:

”jo, du Sture, har du väl börja` här på verke´ då e du fast till pensiona”  – det var ju så med nästan alla som arbetade här – ett livstidsjobb. 

Vi hade en kille från Norge som gick samtidigt med mig på kursen. Efter att han arbetat några dagar råkade han med full fart köra fast med ett lass järnbalkar och slog i  under balken som traversen rullade på. Med påföljd att det drog ner travershytten som blev hängandes i linor halvvägs ner mot marken. Stor panik och hela styrkan av arbetsledare och förmän kom springandes – mitt i detta stod norrmannen lugnt och stilla. Så gick han fram till stämpelklockan och stämplade ut sitt kort och räckte till högsta hönset – tackade för sig och gick ut genom porten för att inte mer komma tillbaka!

Det var trångt och bökigt på det gamla järnmagasinet, så nu höll dom på att bygga ett nytt större  och modernare magasin, nya järnmagasinet.  Jag blev tillfrågad om jag ville börja där som traversförare.  Det var en himmelsvidd skillnad mot det gamla magasinet, högt i tak och killarna nere på golvet såg ut som små dvärgar.  Nu fick jag ytterligare en veckas inskolning på dom nya moderna traverserna som bara hade en enda spak med vilken allt skulle skötas. Med denna enda spak skulle traversen köras fram och tillbaka, den skulle höja och sänka och koppla på  den jättestora magneten som skulle lyfta de stora järnplåtarna som kom in på järnvägsvagnar,  och det var just detta moment som var farligt, att med samma spak koppla på magneterna och lyfta plåtarna  samtidigt som man lyfte upp dom i höjd och körde iväg för att lossa. Ett enda litet misstag med spaken och magneterna kunde släppa så att hela plåtlasten föll i backen. Denna enda spak blev så småningom utbytt mot två spakar, en separat för magneterna, vilket blev säkrare för alla.  Undrar vilket geni som kom på denna idé med en enda spak för allt? 

Nej, att arbeta här fram till pensiona blev det inte för min del! 

När vårsolen började titta fram och värmen kom tillbaka blev längtan för stor ut till friheten! Fram i slutet av maj sa jag upp mig och slutade på verket. Pippi hade fått nys om att dom sökte timmerflottare till sorteringsverket för Kvarnsvedens pappersbruk  som låg strax utanför Borlänge. Vi tog den gamla Volvon och körde dit – efter fem minuters prat med arbetsledaren var vi anställda som  timmerflottare vid skiljet i Dalälven ner mot pappersbruket. 

P1000800Stockarna hade olika slags märken som triangel, hjärta, fyrkant osv, allt efter ägarna.  Med långa båtshakar sorterades timret efter olika märken till olika rännor vid skiljet.  Och fort gick det, stockarna kom farandes med en väldig fart och det gällde att vara snabb i blicken och med båtshaken  så att stockarna kom i rätt ränna.  Ibland brötade timret ihop sig i stora högar ute på älven.  Då fick de mer erfarna flottarna ta sig ut och balanserandes på de såphala stockarna försöka reda ut härvan  med sina båtshakar. När inte det lyckades fick dom spränga hela högen för att få den upplöst. Dessa, de erfarna flottarna, hade varit med i många år – de flesta jobbade i skogen under vintern och kom ner  till flottningen under sommaren där dom bodde i baracker som låg nära skiljet. Dom levde verkligen för dagen – lönen betalades ut veckovis, men dom flesta söp upp pengarna efter bara några dagar Och så fick dom låna på krita fram till nästa utbetalning som naturligtvis blev mindre efter avdrag för lån. Ett härligt gäng, som gärna sjung, spelade munspel, berättade vitsar och historier medan snuset rann ur mungiporna. 

P1000754Pippi kände en gammal lantbrukare utanför sta´n som hade en 1200 cc Harley Davidson, också den från 1936. En dag åkte vi ut och fick övertalat bonden att sälja sin motorcykel till oss – själv hade han inte kört den på många år. Den stod instängd i ladan och övertäckt med hö och halm.  Hur mycket jag betalade för den minns jag inte exakt, men ett överkomligt pris var det.  Volvon såldes och vi gick in för att piffa upp HD:n som bl a hade en mindre sadel och en ful pakethållare bak.  Dessa monterade vi bort och ersatte med en större westernsadel med plats för två.  Efter diverse motormekande och nya avgasrör fick vi cykeln att gå helt perfekt. Det fick bli den nya raggarcykeln som satte skräck i Borlängeborna.  

 

P1000752

En sommardag kom min bror Hasse med sin kompis Göran upp och hälsade på. Dom var på väg till Gävle för att hälsa på två tjejer där.  Dom hade liftat upp hela vägen, vilket gick bra på den tiden –  ja, i princip ända fram till -80 -90-talet gick det bra  att lifta i Sverige. Idag nästan omöjligt, man ser nästan aldrig någon liftare på vägarna idag, om ens någon orkar stå vid vägkanten i timmar.  Kanske längs upp i norr på småvägar kan man få lift.  Ett friskt och härligt liv med denna timmerflottning och vi arbetade fram till slutet av säsongen i augusti 1960. 

Då tyckte jag det var dags och återvända hem till Göteborg.  

Så jag tog farväl av familjen och alla nya vänner och med den stora motorcykeln drog Pippi och jag ner till Göteborg. Det var regnigt och kallt på vägen ner – varken hjälm eller speciella skydds- eller regnkläder hade vi. Ett gammalt tält fick duga som övernattning på den tidens campingplatser som mest bestod av cyklande  turister med tält och sovsäckar i bagaget, plus någon enstaka bil och motorcykel. Men vi kom hem till Göteborg, helskinnade men lite frusna. Vi fick bo hemma hos några kompisar till Pippi som hade en stor lägenhet i Majorna. Det blev åter en kort period med jobb hos Ralf som ställningsbyggare innan jag fick en ny båt på sjömansförmedlingen. 

I början av oktober var det åter dags att segla ut.  Pippi som också hade tänkt sig ut till sjöss igen hade nu ångrat sig och återvände hem till Borlänge. Motorcykeln sålde jag till Ralfs bror Hans, som också arbetade hos Ralf – Jag tror inte han hade körkort.  Dessutom var han tyvärr alltför pigg på alkoholen och kanske inte den rätte att ha en motorcykel av den här storleken. Fick senare höra att han på väldigt kort tid hade kört sönder den fina motorcykeln. 

P1000796Det blev åter en liten styckegodsbåt som skulle gå på utrikesfart, i första hand till Fjärran Östern. Båten hette Hainan och tillhörde A/B Svenska Ostasiatiska kompaniet i Göteborg.  Den var byggd på Götaverken 1946. Hainan  är en provins i södra Kina med tillhörande ön Hainan Dao, som i turistkretsar omnämns som Kinas Hawaii. Efter att ha besökt några hamnar i Frankrike och Spanien var vi nu på väg till Port Said och Suezkanalen. När vi passerade Sicilien som det sista vi såg av Europa anande jag inte att det skulle ta hela tre år  innan jag återkom till Europa. 

    Mer om detta i nästa avsnitt. – Sture 

 

 

En reaktion på “Del 7: Järnverk och flottning”

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: