Hur Sture hamna på de sju haven.

Efter en förfrågan från Anita om att bidra med ett inlägg till denna intressanta släktsida lovade jag i ett svagt ögonblick att pränta ner lite om min ungdom till sjöss 1954 -1964.
Något jag vill kalla för ”dråpliga händelser till sjöss” – det blir i form av ett antal sanningsenliga berättelser – om intresse finns från denna läsekrets att ta del av lite kuriosa från förr!
Men först lite fakta innan sjömanslivet!
När exakt det hela började minns jag inte riktigt – alltså mitt intresse och min längtan att komma ut och upptäcka världen.
Men kanske vid elva tolvårsåldern då jag var en trogen gäst på Redbergslids bibliotek – det bibliotek som låg närmast Forsstenagatan i Kålltorp där vi då bodde.
Här slukade jag allt som fanns om indianer, cowboys, guldgrävare och framför allt om trappers i USA och Kanada. Min längtan ut växte ju mer jag läste om dessa äventyrare i vilda västern och Kanadas vildmarker.
Ganska snart insåg jag att en möjlighet att få komma ut och se världen var att gå till sjöss.
Qvidingsgatan och Forsstenagatan där vi bodde gick under benämningen Solgårdarna eller barnrikehusen. För att få en lägenhet här fordrades att varje familj hade minst tre barn – det var sex lägenheter i varje trappuppgång, så att i en trappuppgång kunde det bo mellan 18 och ända upp till 20 -25 barn om inte några av de större barnen hade flyttat hemifrån, vilket skedde undan för undan – men under dom första åren vi bodde där var det otroligt mycket barn.
Det saknades således aldrig lekkamrater, gatan var så gott som tom på bilar men desto fler barn – det fanns alltid någon eller några att leka med.
1944 flyttade vi från en liten etta i Masthugget till en ”supermodern” trea här i Kålltorp och jag minns att mamma tyckte detta var himmelriket jämfört med Masthugget.
Badkar och toalett inne, varmt vatten och stor modern, gemensam tvättstuga för alla i dessa tre hus m m.

Jag och min bäste kompis Lellen plåtis – han var liten till växten och hans farsa var plåtslagare – nästa alla hade ett smek- eller öknamn på den tiden – själv kallade mina klasskamrater mig för Ting-Tang sjöman p gr av mitt tjat att så snart skoltiden var slut gå till sjöss – vi höll ofta till nere i hamnen efter skolans slut. Där gick vi ombord på dom båtar som låg nere i Masthuggskajen och frågade med hjälp av teckenspråket – engelska fanns inte på schemat i skolan då – om vi fick hjälpa till med något – oftast fick vi knacka rost och måla.
Särskilt på en båt från Hull i England som kom in regelbundet varannan vecka var vi ”stamgäster” – där fick vi ”efter arbetet” en stor kopp sött té med mjölk och en tjock brödskiva bakad med russin och med marmeladpålägg – en delikatess för oss!

På den tiden var hamnen mer eller mindre öppen för allmänheten och det var ett sjudande liv med skramlande, skrikande kranar utefter kajen, fullt med båtar utefter hela hamnen från Skeppsbron till Amerikakajen, mängder med stuveriarbetare och andra hamnsjåare.  En livlig kommers med försäljning av allehanda frukter och grönsaker.
Containrar fanns inte, utan all last var mer eller mindre öppen –man kände dofterna från Argentinas saltade kohudar, från Brasiliens kaffe och Spanska apelsiner m.m.
Göteborg var en stor hamnstad och fler båtar låg även i Frihamnen och vid övriga delar på Hisingssidan.
Det var ett enda stort äventyr att bara gå runt och titta och lyssna till allt snatter och tjafs från hamngubbarna – på härlig, numera försvunnen, gammal fin göteborgsdialekt!

En annan intressant historia – med tanke på dagens invandring!
När vi kompisar någon sällsynt gång inte hade något särskilt att göra hemma, kunde vi cykla ner till färjan som kom från Götaverken efter arbetets slut där, för att titta på Göteborgs enda neger!
Det var en färgad kille som hade fått jobb på Götaverken och som vi kallade för Sambo.
Vad han egentligen hette visste vi inte, men vi stod alltså där bara för att få titta på denna mörkhyade man! Ingen av oss hade ju någonsin sett en svart man!
Så kan tiderna förändras.
Göteborg var för övrigt en av världens största tillverkare av fartyg den här tiden, med dom tre storvarven Götaverken, Eriksberg och Lindholmen som då sysselsatte omkring 5000 yrkeskunniga varvsarbetare och som senare i mitten av sjuttiotalet när även storvarvet i Arendal hade tillkommit, så många som runt 15000, innan allt gick i graven!

Skoltiden, som jag dom sista åren mest hade tillbringat med att titta ut genom fönstret och längtat, tog äntligen slut i juni 1954.
Den sommaren, liksom många tidigare, tillbringades i Långenäs, stugan som nu Henrik bor i – men efter sommaren blev det ett besök på sjömansförmedlingen som då låg mitt i backen på Stigbergsliden (där är numera ett vandrarhem).
Här blev det först läkarundersökning och ett intyg som skulle godkännas och undertecknas av en förälder.
När jag kom hem med detta till mamma började hon att gråta – hon förstod att sonen skulle ”försvinna” hemifrån – trots alla bekymmer hon haft med mig kändes det allt i ett modershjärta och Elsie var ju reda ute, hon arbetade och bodde på Lilla Amundön – Hasse 11 år, blev enda barnet kvar hemma!
Men hon skrev under och femton år gammal var jag redo för äventyret och min första båtresa!

I nästa utgåva får ni stifta bekantskap med Kålle bus från Sandarna!

Sture

Kommentera