Sture åker till Amerika

Mamma föddes som nr 7 i en barnaskara på elva barn, men två av dessa elva dog i tidig ålder. Gunnar – Elsa – Greta – Klas – AnnaLisa  +  Gullan  +  Bertil – Holger – Maja.

Hennes mamma – alltså min mormor, dog vid 43 års ålder 1924 och efterlämnade nio barn.  Morfar (Birger) stod nu ensam med nio barn i en enrumslägenhet på Fjällgatan.Det är svårt att föreställa sig vilken fruktansvärd situation han försattes i. Att som ensam vuxen försörja och uppfostra alla dessa barn. Han fick dock hjälp i hemmet och med pengar av de äldsta barnen som lyckats få arbete.

Morfar Birger arbetade som marmorslipare på Johansson och Kjellberg i Olskroken..Dit gick han fram och tillbaka från Masthugget varje arbetsdag i ur och skur med en liten smörgåspaket som enda matsäck!! Ibland sparade han en av smörgåsarna, för han visste att ibland kom Bertil, ett av barnen, dit och tiggde en smörgås av sin pappa. Här kan man verkligen tala om barnfattigdom!

Bertil hade en bra sångröst och ibland fick han och mamma gå runt på gårdarna och sjunga, folk kastade då ner småslantar till dom små barnen som dom genast sprang hem till mamma med så att hon kunde handla lite extra mat.

Mamma har berättat att dom ofta gick ner till Masthuggstorget och tiggde fiskhuvuden hos fiskhandlarna i saluhallen som då fanns där. Då kunde det bli en god soppa till familjen.

Mormor hade en bror som hade emigrerat till USA och nu bodde i New York.

1920 fick dom lov att skicka Elsa, en av döttrarna, som nu var 20 år, till New York för att arbeta som barnflicka så att hon kunde skicka hem lite pengar. Och långt senare, i mitten av 30-talet, åkte även Anna-Lisa över. Det gick bra för flickorna – dom träffade varsin man som dom senare gifte sig med. Elsa med Douglas och Anna-Lisa med Herbert. Anna-Lisa förblev barnlös och Elsa fick två barn – Joan och Douglas.

Som liten minns jag att moster Elsa skickade ”Amerikanska” kläder hem till oss barn. Det var bättre begagnade från dom två kusinerna. Jag var väldigt stolt över mina färgglada, rutiga flanellskjortor och kakifärgade byxor – ingen annan av kompisarna hade något liknande.

I slutet av 1931 åkte Morfar med Amerikabåten Drottningholm över till New York för att träffa sin dotter Elsa och mormors bror, Charly. Jag vill nu ordagrant återge ett av breven som morfar skickade till mamma – där kan man verkligen få en inblick i hur mån han var om sina barn. Ett rart och gulligt brev från omtänksam, ensamstående pappa med 9 barn. 

Kuvertet är daterat  feb 3 1932 och ett frimärket á 5 cent.

Miss Gullan Svensson, Fjällgatan 8, Gothenburg, Sweden 

New – York  3 – 2

 Min kära Gulla.

Tusen tack för ditt kärkomna brev som jag fick på min födelsedag kl. 8 på morgonen. Och roligt att höra att du mår bra, och att du arbetar. Jag blev så glad att få två brev hemifrån på en gång. Men jag är nu så orolig för er därhemma. Jag trodde att ni arbetade och var friska allesammans och att det gick lika bra som när jag var hemma. Holger har ju gått och fått slut från sitt jobb och A-L. har ju varit så svårt sjuk, och kanske är det fortfarande. Vad skall ni leva utav när förtjänsterna äro så små. Det blir väl inte tillräckligt med mat till er alla, och så kommer andra utgifter, som ni inte har medräknat. Jag hörde i Gunnars brev att ni skulle gå hem till Greta och beklaga er för henne, det hade Elof sagt till Gunnar. När jag hör allt detta hemifrån, så önskar jag endast att jag var hemma igen, och kunde hjälpa er. Du förstår att det är svårt att vara i en så stor ovisshet, jag kan ju inbilla mig det alldra värsta. Men jag hoppas att allt är bra när jag kommer. Ni får höra efter när Drottningholm kommer. Det blir den 4 eller 5 Mars. Jag mår bra, och gott väder har vi varenda dag. Den 2 Februari snöade det på morgonen riktigt bra, men det försvann lika fort. Vi har inte haft någon vinter här, det har varit sol och sommar varenda dag. Ända till 18-19 grader varmt hade vi i mitten av Januari. Jul och Nyår var som försommaren hemma. Jag har redan ätit jordgubbar och rabarber. Flera gånger. Det finns en massa grönsaker här som inte vi har hemma. Söta potatis till exempel. Allt tycker jag om och kan äta, men söta potatis gillar jag inte. Vi stiger upp klockan 9 på dan och äter frukt för att hålla magen i ordning, och strax därefter dricker vi kaffe. Jag kan inte äta frukost så tidigt som klockan 8 eller 9, derför dricker vi kaffe först, och sedan äter vi frukost klockan 1 på dan. Kvällsmat äter vi klockan 8. Vi har varit på fina biografer kan du tro. Vi var på en som hette Capitol och såg Greta Garbo i en film som hette Mata Hari. Hon skulle vara spion under kriget, och till sist blev hon häktad och skjuten. Det var hemskt. Annars är jag ute i stan varje dag går och velar gata upp och gata ner för att tiden skall gå. Elsa kan naturligtvis inte gå med jämt utan derför får jag gå ensam. Jag träffar morbror Charly ibland och då bjuder han ofta på en nubbe men kvinserna tycker inte om det. Det kanske blir för mycket ibland. Nu har jag gått över nästan hela New York och även Brocklyn. Vi var på Coney Island i förra veckan. Det var en väldig varm dag. Det är en stor nöjesstad vid öppna havet, och här gick tusentals menniskor och promenerade. Vi såg till och med personer i bad-dräkt leka boll på stranden. Vi gick här i ett par timmar i solen och var inne på ett fint kafe och drack kaffe, och sedan tog vi underjordiska tåget hem till hörnet av Lexington ave och 77 gatan. Det tog nära 1 och en halv timma att komma hem. Men vi hade haft en rolig dag. Ja jag får tala om mera när jag kommer hem igen. Det skall emellertid bli roligt att få börja arbeta. Adjö med dig min lilla tös, du har väl inte magrat. Här får du en liten peng.       Din pappa B.S. xxx  

Och nu, 23 år senare, kanske jag skulle få träffa mina mostrar och kusiner ”over there”. Jag var hemma en kort tid efter resan med Brasil och i augusti 1955 mönstrade jag på

M/S Vasaholm som motorman.

Det var ett ganska nybyggt lastfartyg på omkring 10000 ton dw. Så modernt att alla hade egna hytter. Hon gick på regelbunden fart mellan Nordamerika, Mexico, Europa och hamnar i Östersjön, Polen, Baltikum och Finland. Varje resa tog ungefär 3 månader. På den båten trivdes jag väldigt bra och var med på tre resor och stannade alltså runt 10 månader.

En av killarna på båten hade en radio och när vi närmade oss Amerika samlades vi i hans hytt och lyssnade till fantastiska toner från bl a blues- och country musik. Ingen av oss hade hört något liknande. Hemma spelades ju nästan bara svenskt och religiöst. Jag satt som fastklistrad vid den radion.

Efter besök i Boston kom vi så till den stora staden ”The Big Apple” som välkomnade oss med Frihetsgudinnan och Manhattan med sina jättelika skyskrapor. Det var sensommar och varmt och vi låg förtöjda i hamnen mitt emot den stora FN-byggnaden.

Jag hade lyckats få ihop 2 fridagar och tillsammans med en helg var jag nu ledig hela 4 dagar och kunde hälsa på moster Elsa som bodde centralt i N Y. Anna Lisa bodde i Port Chester, som ligger några mil norr om N Y, så det fick vänta till en annan gång.

Fridagar fick man till sjöss när man gick vakt i maskin eller på bryggan under gång. Som vakt arbetade man 4 timmar åt gången – 8 timmar sammanlagt under ett dygn både dom som arbetade  i maskin och på bryggan. Resten av besättningen arbetade dagtid. Jag tyckte bäst om vakten mellan 08.00 – 12.00 och 20.00 – 24.00. Men nu hade jag alltså två hela fridagar + en helg.

Moster Elsas adress var 69 str 39 East, alltså alldeles intill Central Park, dit jag reste med det ”underjordiska tåget”.

Manhattan har ju ett lätt system att hitta rätt gata med sitt våg- och lodrätta gatusystem, så 69:e gatan var inga problem att hitta. Men hur jag än letade lyckades jag inte hitta rätt husnummer, nr 39. Till slut försökte jag ringa men det gick inte att ringa direkt  utan via en kopplingsstation – connection – och där var det en som snabbt rabblade upp saker jag inte hann med att fatta.

Så vad göra – två promenerande damer fick bli räddningen – jag visade upp min lapp med adressen – då fick jag förklaringen – jag var helt enkelt på fel sida av Central Park – jag var på västra sidan, men skulle leta på östra sidan – gatorna skär ju rakt igenom parken och på ena sidan är east str och andra sidan west str – så enkelt var det. Bara att trava tvärsöver parken och där hittade jag genast nr 39.

Men jag undrade om det var rätt hus. Ett så stort hus med en pampig ingång  och längs med ena muren stod det med stora blockbokstäver:  JAMES FOUNDATION –  kan dom verkligen bo så här flott??

Jo, det var rätt – det var Joan som öppnade och glatt utropade ” oh, it´s Stjuur ” – Sture kunde ingen säga, förutom Elsa och AnnaLisa,  så det blev i fortsättningen Stjuur.

Så fick jag även träffa Uncle Douglas och kusin Douglas – ja, han heter som sin pappa, men kallas Dougi. Ett sådant jättehus – jag fick gå med Elsa på en rundvandring – jag tror det var 10 eller 12 rum – dom flesta fullt möblerade men täckta med vita överdrag, köket var stort som en enrumslägenhet.

Uncle Douglas hade arbetat här som buttler i över 30 år och när först frun i huset och senare mannen dog hade dom lämnat efter sig ett testamente och däri skrivet att Douglas med familj fick bo här gratis i 10 år om dom såg efter huset – därefter skulle huset överlämnas till James foundation och rivas för ett höghusbygge.

Nästa dag skulle familjen åka ut till sitt sommarställe på Long Island. Även det ett stort tjusigt hus med havet alldeles nedanför. Här stannade vi i tre dagar och jag hann med att både bada, fiska och gå med Dougi  på dans.  Min kusin Dougi som är ett år äldre än jag hade både körkort och bil -16 år för körkort i USA. Väl tillbaka i New York skulle Dougi köra mig till båten – Elsa och Joan var också med.

Någonstans mitt i centrala Manhattan låg vi bakom en buss och vid ett tillfälle vände sig Dougi  om och skulle säga något till Elsa när det small till – Dougi hade kört rakt in bussens bakparti och skrek rätt ut ” oh my car ” – den var viktigare än passagerarna.

Bussen hade stannat och ut kommer busschauffören, en stor, tjock neger, tittar på bussens kofångare sedan på Dougi och säger på släpig engelska ” thats okey for me ” – det var inga större skador på bussen och vi kunde fortsätta vår resa till hamnen med en trasig stötfångare.

Några dagar senare lämnade vi  N.Y. och fortsatte utefter USA´s kust ner till Philadelphia, Charleston, Tampa, New Orleans, Galveston och Veracruz i Mexico.

Här i Veracruz, låg vi också ganska länge i hamn och hann med en hel del roligt. En lördag gick vi, några från besättningen, till den stora marknaden i staden. Hit kom bönderna från byarna utanför och här sålde man allt som hörde till hem och hushåll. Förutom mängder av frukt, grönsaker och fisk också levande djur såsom kycklingar, höns, småfåglar, grisar, hamstrar och andra smådjur mm. Det var intressant att gå omkring här – ungefär som Kungsbacka marknad på 40- 50-talet där man även sålde hästar och kor. En biograf som låg intill fångade vårt intresse, en klassisk western med John Wayne. Vi köpte biljetter och gick in i salongen – det var nästan som marknad här också – folk kom direkt från marknaden med sina köpta varor.

Levande smågrisar i korgar, höns och papegojor m m. Man satte sig var som helst och folk pratade med varandra, rökte cigarr och cigarett, skrattade ohejdat, pekade och kommenterade filmen. Småungarna skrek och bråkade.

Det var nästan roligare här än på marknaden. Filmen minns jag inte så mycket av, vi hade fullt sjå att titta på allt annat runt om oss.

Varje söndag i veckan hade man en lustig ”date” för ungdomarna vid ett torg i stadens centrum. Hit kom familjerna med sina ungdomar, flickor och pojkar i 16-20 årsåldern. Familjerna slog sig ner i en ring runt torget och sedan fick pojkarna gå runt och fråga om lov att bjuda upp en flicka och med familjens hökögon promenera med flickan runt torget varv efter varv till tonerna av en musikorkester och sedan artigt ”lämna tillbaka” flickan och se sig om efter en ny partner. Om tycke uppstod fick man förhandla med mamma och pappa att kanske träffas hemma hos någon av familjerna.

Även vi blandade oss i och bugade artigt framför familjen för att få lov – det gick bra ibland – dom såg det nog som ett litet lustigt inslag – men någon chans på dessa hårt hållna flickor hade vi dock inte – men kul var det – torget kallade vi för mödomstorget.

Nu bar det av till Europa och hamnarna i Östersjön. I Finska Björneborg hade vi bättre tur med flickorna – men det hade kunnat sluta illa. Vi var fyra killar som hade fått nys om en utedansbana strax utanför staden. Vi tog en taxi dit och gav oss upp på dansgolvet och efter ett tag fick vi med oss var sin flicka och promenerade ut mot byn – men efter oss kom en drös med finska pojkar med hot i blicken och kastade glåpord efter oss ”jävla svenskar” mm – tonen blev alltmer hotfull och flickorna sa att vi måste skynda oss för killarna hade knivar – snabbt fick vi tag i två taxibilar och i sista stund kom vi i väg.

Det var tydligen inte populärt att stjäla deras flickor.

Andra resan  i December -55 var det betydligt kallare i New York – vi kom dit strax före jul och skulle bli liggandes över jul- och nyår. Mellandagarna hälsade jag på igen hos mina kusiner och nu träffade jag på ytterligare en kusin, nämligen Ronald, en av Klas och Brittas pojkar. Han hade blivit ditbjuden av Elsa och arbetade och bodde nu hos en familj i närheten. Vi gjorde en del utflykter i stan, bl a åkte vi med en hiss-nande fart upp till den då högsta byggnaden i världen, Empire State Building, med en magnifik utsikt över Manhattan. Tillsammans med Dougi gick vi några gånger till Irländska klubben och dansade, bl a på deras nyårsfest. Och nu efter nyår hade jag möjlighet att hälsa på AnnaLisa och Herbert några dagar innan vi skulle lämna N.Y.

Till Port Chester är det ung 5 mil så det tog inte så lång tid att åka dit. Herbert hämtade mig vid stationen. Det blev några stillsamma dagar i deras stora fina hus. Herbert körde mig runt i trakterna där omkring och AnnaLisa som var väldigt nervös och orolig av sig satt där bak och kommenterade Herberts körning:

“Herb, be careful – slow down – not so fast”  and so on… han svarade emellanåt bara med:

“Ah, chut up” . Annars var han rätt snäll och lite av en toffel.

På fm samma dag som båten skulle avgå tog jag farväl och åkte med tåget in till N.Y. Båten skulle avgå kl 16.00. Man hade alltid en tavla vid landgången där det skrevs vilken dag och tid som båten skulle avgå.

Väl inne i N.Y.  åt jag lunch på ett ställe och tyckte att jag hade gott om tid att ströva omkring ett tag. Men började plötsligt märka att klockan tickade på och innan jag lyckades hitta rätt tunnelbana till hamnen hade tiden rusat iväg och närmade sig 4. Men oftast gick inte båten i rätt tid, det blev oftast någon försening, en eller ett par timmar.

Dessutom var det en bra bit att gå från tunnelbanan ner till hamnen. Till rätt kaj kom jag en dryg halvtimma för sent men kunde inte hitta någon Vasaholm där!!

Kanske hade jag kommit till fel kaj ? – jag började nervöst springa runt och leta – N.Y. är ju en av världens största hamnstäder så det skulle säkert ta flera dagar att ta sig runt här. Nej, tillbaka till rätt kaj kunde jag genom några hamnarbetare konstatera att båten hade gått i rätt tid den här gången!

Vad göra – jag stod som handfallen. Mörkt och kallt var det också. Det är just i sådana här situationer som en stresshjärna från stenåldern kan fatta snabba beslut!

Jag visste att vi skulle gå till Philadelphia så jag tog åter tunnelbanan in till Grand Central Station varifrån dom flesta långdistanstågen avgår. Ett stort tack till AnnaLisa som hade skickat med mig 10 dollar, annars hade jag inte kunnat köpa en tågbiljett till Philadelphia. Till Philadelphia är det bara ca 12 mil med järnväg så det gick ganska snabbt att komma dit. Med båt är det betydligt längre eftersom man måste gå runt en lång halvö och sedan in i en lång vik – en resa på drygt 15 – 18  timmar.

Jag var alltså i Philadelpia sent på kvällen, långt innan båten skulle komma in till hamn där. Men helt vilse – kallt och kusligt mörkt i denna jättestad. Jag irrade omkring utan mål. Strax utanför järnvägsstationen hade jag tidigare sett en polisstation och dit lyckades jag hitta tillbaka  och gick in för att försöka få lite information om mitt läge.

Med mitt lilla förråd av Engelska försökte jag förklara min situation för poliserna där. Så mycket förstod dom att jag var en svensk sjöman, men förmodligen inte så mycket mer. Inget pass eller andra ID-handlingar hade jag att visa upp. Nu ringde man några samtal och bad mig vänta. Efter ett tag kom så en polis från en annan station dit och började prata med mig på rätt skaplig svenska. Han hade svenska föräldrar och kunde så pass att han kunde förklara min situation för dom övriga. Dom tog nu kontakt med hamnkontoret och fick reda på att Vasaholm skulle anlöpa hamnen ung. kl 9 nästa morgon.

Inga pengar hade jag till en hotellsäng så jag blev erbjuden att sova över i ett rum nere i polisernas källarlokal. Det var väl ett rum för övertidsarbetande trötta poliser, tror jag. Men jag sov tryggt och skönt och blev väckt på morgonen med kaffe och fralla. Sedan körd med polisbil ner till rätt kajplats just när Vasaholm höll på att förtöjas – vinkade till mina kompisar som trodde att jag hade rymt i N.Y. Poliserna följde med ombord för att få bekräftat att min historia var sann.

Det finns säkert hårda och otrevliga poliser, allt efter vad slags klientel dom handskas med. Dessa var emellertid väldigt vänliga och hjälpsamma, förmodligen mycket tack vare den svensktalande polisen som turligt nog fanns till hands just då!

Efter ytterligare en resa mönstrade jag av i juli 1956 och tillbringade några veckor i Långenäs. En dag när jag var ovanför våran sommarstuga och plockade blåbär kom Elsie springande och berättade att hon hade hört på radion att Amerikalinjens passargerarfartyg  m/s Stockholm hade kolliderat med det Italienska passagerarfartyget m/s Andrea Doria mitt ute på Atlanten. Andrea Doria skulle ha sjunkit och flera döda på båda båtarna.

Det visade sig senare att 45 människor hade omkommit på Andrea Doria och 5 besättningsmän på Stockholm. Däribland Ronalds bror, Evert, som tillsammans med dom andra 4 bodde längs fram i fören – just den del av Stockholm som hade kört rätt in i sidan på det Italienska fartyget.

Evert som gjorde sin första resa och omkom så tragiskt blev endast 17 år. Hur den olyckan gick till undrar många än i dag – det var mitt på dagen i klart väder och havet var helt lugnt, båtarna syntes tydligt både på radarn och från kommandobryggan!

Detta hände den 25/7 1956.

Den så kallade mänskliga faktorn??                Sture 

I nästa avsnitt får ni följa med till Hollywood och dom jättelika  redwood-träden i Kalifornien.

En lång väntan vid en gränsövergång samt en oönskad tatuering.

Dessutom ett traumatiskt sjödrama.

 

 

Kommentera