Smygtitt Kosteröarna

Som ni kanske vet har jag varit uppe på Kosteröarna (Sydkoster för att vara exakt) och jobbat.
Har inte hunnit att lägga in några nya inlägg när jag har varit där, därför har det inte kommit några nya inlägg på hemsidan nu under sommaren.
Inom snar framtid kommer jag att lägga in ett inlägg om hur jag hade det på Koster. Det kanske kommer dröja lite eftersom nu ska börja studera. Har kommit in på Högskolan i Dalarna, Borlänge. Ska börja på Ekonomprogrammet. Och starten är redan nu på måndag.
Redan nu kan ni dock få en liten smygtitt hur underbart det var på Kosteröarna. En bild på den fina naturen och en på restaurangen som låg i hamnen. (Tryck på bilderna för att förstora dem och få bättre kvalité).

Att yla – en befrielse

Semestern närmar sig sitt slut och vardagen tar vid på måndag. Hade tidigt bestämt att i år skulle vi bara vara. Så blev det inte. Mycket skojigt har jag gjort, inte minst har jag varit på skrivkurs en vecka. Det jag nu vill återge är dock något helt annat, yla med vargar gjorde vi under en helg hos goda vänner. Bra på flera sätt. Varsågod att ta del. Tryck HÄR för att läsa hela historien!

Min docka Mona

När jag var åtta år gammal hade jag en docka som hette Mona. Dockan Mona var min bästa och käraste docka. Här kommer en liten historia om slutet för Mona:

Jag står i hallen med mina små bröder, Sture var fem och Hasse var ett år. Mona ligger på golvet i hallen och Hasse står framför dockan. Plötsligt puttar Sture till Hasse som med ett brak sätter sig på min docka som går i kras. Vilket väsen det blev: Jag skrek för att dockan hade gått sönder, Hasse skrek för att Sture hade puttat honom och Sture skrek efter att mamma bannat honom och mamma blev på dåligt humör efteråt. Sedan anklagar jag Sture och att han skulle köpa en ny docka men Sture försvarade sig med att det var Hasse som hade satt sig på dockan. Jag fick så småningom en ny docka av mamma men jag glömmer aldrig denna händelse, som inträffade 1944. Senare när Sture var till sjöss och kom hem efter att en av hans båtar hade varit i USA hade han med sig dockor både till Mia och Eva samt även till kusin Maud när dem var små, kanske som en slags ”kompensation” ?? Än i dag när jag träffar mina bröder kan vi fortfarande tala om denna händelse som nu var för 72 år sedan.

Här har vi en bild på mig och Sture, även Mona är med på bilden som ligger i dockvagnen, bilden är tagen 1942 i Slottskogen.

13051540_1009867792417293_7568521708420529473_n

Här har vi en bild 74 år senare på min bror och jag, tagen utanför mitt hus i Anneberg.

20160425_173419

Och så här snäll var Sture mot mig när han var liten, kanske 7-8 år?

20160425_180056

”Det var en gång en tjej, hon va så smal som en lyktstolpe, hon hette Elsie”. ”Det var en gång en kille, han var så stark, han hette Sture”

Elsie

Josefines resa till Ilembula

Detta är ett brev jag skickade till min kära mormor Elsie under min resa till Tanzania, Ilembula där jag var en månad i september under 2008 och praktiserade på ett sjukhus, det var under min femte termin som sjuksköterskestudent.

Detta brev fick jag igen i mina händer idag (160418) av mormor (jag hade totalt glömt bort att jag skickat det, det var så roligt att uppleva dessa minnen igen och få skriva ut det till er alla).

 

Ilembula, Tanzania 080905

Hej min älskade mormor.

Sitter nu på trappan utanför vårt rum i Ilembula. Det är en mycket het dag i Tanzania idag och solen strålar. Tanzianerna kallar denna månad för sin vinter. Ja, trots ”vinter” så är det ca 25-30 grader nästan varje dag. Jag trodde i och för sig det skulle vara varmare.

Vi har nu varit här i 6 dagar och chocken börjar väl  lägga sig nu. Vi anlände till storstaden Dar-Es-Salaam efter en flygresa på sammanlagt 10 timmar. Sov en natt på vandrarhem och åkte sen vidare till Ilembula där sjukhuset som vi skulle jobba på låg. Det visade sig bli en lång och dryg bussresa på 10 långa timmar! Men som tur var så var vägen hit förhållandevis bra. Vi stannade ganska sällan (2-3 stopp) för toabesök (hål i marken) och matpaus; grillat köttspett+pommes (2000 shilling= 13-14kr). Otroligt billigt för oss svenskar här. Känns ibland skamligt att betala så lite.

Så fort bussen saktade in eller stannade sprang flera gatuförsäljare fram och försökte sälja sina varor genom bussfönstren. Det var allt från nötter och majskolvar till tuggummi och telefonkort. Å vad fattigt och smutsigt det är här mormor, längs vägarna såg vi by efter by, bestående av förfallna plåtskjul eller lerhyddor, ofta med halmtak eller presenning som tak. Förfallna skjul får agera små kiosker. De säljs inte mycket här, inte i byarna i alla fall. Det är kakor, kaffe, telefonkort, begagnade kläder och skor (antagligen skänkta från Europa).

Jag har ännu inte sett någon riktig affär som man kan gå in i och som säljer mjölk, ost etc. Finns nog inte här på landet. Allt säljs över disk.

Från bussen såg vi massor av folk, det är människor överallt. Allt är uppe tidigt och ingen är stilla en sekund. Alltid i farten. Mest ser man barn, de flesta i Tanzanias befolkning är barn och medellivslängden är låg. Alla barn här är enormt söta och nyfikna på oss (speciellt på våra digitalkameror, som om de aldrig sett något liknande förut). De vill jämt att vi ska ta kort på dom och skrattar högt när vi ses visar bilden för dom.

Kvinnorna här i Tanzania är väldigt vackra och bär otroligt fina och färgstarka kläder (Kangas), trots fattigdomen.

Väl framme i Ilembula, 1½ dygn efter vi lämnat Sverige, gick vi av bussen och Ulla (den svenska sjuksköterskan/missionären) mötte upp oss med jeepen. Ytterliggare en halvmil in i bushen och så var vi framme. Det är verkligen mitt i ingenstans och ganska öde så de första dagarna var tunga och kändes ensamma. Det blir becksvart här redan vid sjutiden på kvällarna och de finns inte mycket att göra efter arbetsdagen. Men nu har det kommit några finska sjuksköterskestudenter och vi har träffat 3 andra svenska sköterskestudenter från Umeå och 2 rara läkarstudenter från Tyskland. Vi umgås en del, pratar och spelar kort. Det blir mycket engelska här så jag lär mig mycket och övar upp min engelska. Tyvärr förstår inte patienterna och flera ur personalen ingen engelska, eller mycket lite, så jag har i alla fall lärt mig några swahiliska ord och skriver ner några ord till dig i slutet på mitt brev.

Sjukhuset här heter Ilembula Lutheran Hospital och är ett ganska stort sjukhus där många studenter arbetar. Det ligger en sjuksköterskaskola här bredvid sjukhuset. Här i Tanzania går man 4 år och blir efter det både sjuksköterska och barnmorska. Studenterna här har väldigt söta arbets/skoluniformer, du får se bilder när jag kommer hem. Sjukhuset består av operation, röntgen, förlossning, BB, mödravård, BVC, kvinno resp. manlig manlig medicinavdelning, ortoped, kirurg, barnklinik, vårdcentral och mottagning dit HIV/aidspatienter kommer för att få sina bromsmediciner. Tyvärr får de inte mycket tid till undervisning och rådgivning pga tidsbrist. Hiv/aids är väldigt utbrett och vanligt i denna delen av Tanzania. En annan vanlig sjukdom som drabbar främst barn är malaria. Jag äter tabletter som till stor del förebygger malaria och hoppas inte få det.

Jag har som mål att se alla avdelningar och jobba/observera på varje avdelning. Idag var jag på förlossningen och tog blodtryck och temp och såg min allra första förlossning och sen ytterligare en där tyvärr barnet inte såg ut att klara det, då grät jag. Men det överlevde som tur var.

Man ser mycket hemskt här och jag skriver dagbok om händelserna, tankar, känslor och åsikter varje dag. Kvinnorna som föder här är väldigt tysta om man jämför med de svenska, de skriker ingenting, bara gnyr lite. Trots att man ser att de har så ont. Inget smärtstillande eller bedövning fick de heller. Personalen är inte så noga med renlighet, det finns ingen handsprit och ingen teknisk apparatur. Omvårdnaden inkl mat till patienterna handhas av de anhöriga. Läkare och sjuksköterskor utför endast administriva och medicinska uppgifter.

Det ligger en anhörigförläggning bakom sjukhuset där de anhöriga bor och lagar mat medan den sjuka är intagen, vilken misär de lever i…

Här i Tanzania är all sjukvård så hemskt olik den svenska, man värnar inte om patientens integritet och de vet inte vad respekt, hänsyn och medkänsla är (åtminstonde känns det inte så), ord som vi svenska studenter inom vården pluggar på. Det låter hemskt och ja, för oss är det hemskt, det är 17-1800tal och misär. Men det är långt ut på landet i Afrika och de vet inget annat här, en annan kultur.

Det går inte att föreställa sig hur det är här mormor. Trots att jag berättar och visar bilder kan man inte förstå. Det är så mycket som är främmande och olikt vår svenska kultur, både positivt och negativt. Här hälsar alla på alla, de skrattar i allvarliga situationer, t.ex. inför en sjuk patient (ngt jag blir oerhört arg över och inte kan förstå varför? Och de skyler sig otroligt noga med kläder och tyger. Inte alls som hemma där vi på sommaren går omkring i korta kjolar och linnen (ungdomar).

Alla här tittar väldigt på oss och tycker vi är spännande och intressanta. Många små barn här har aldrig sett en vit människa förut och blir rädda och gråter eller bara tittar storögt på oss. Alla här är så vänliga och öppenhjärtliga. Man känner sig omtyckt och trygg på sjukhuset och i byn. Som sagt, alla hälsar på alla och ungdomarna här har en speciell hälsningsfras med händerna som jag nu lärt mig.

Det ligger ett barnhem bredvid sjukhuset dit vi går då och då. Det är mysigt för barnen blir så glada, man känner sig uppskattad och behövd. Det bor massa underbart söta barn där, spädbarn upp till 5-6åringar. Det jobbarbara 2 kvinnor där, så de hinner inte med allt så vi brukar hjälpa dem med att byta blöjor på barnen, mata dem och leka med dem. Vi sjunger svenska barnvisor och gosar med Å De blir så besvikna när vi går så det är jobbigt. Barnen där är understimulerade och utelämnade bara åt varandra så vi gör verkligen en god gärning där. De lite större barnen tar hand om de yngre (ibland spädbarn).

Igår när vi skulle ut på en promenad såg jag 2 små pojkar stå i sophålet (man gräver stora hål i marken där man slänger sina sopor, de eldas upp senare) och rota i våra soppåsar efter mat. Vi blev så medtagna at vi hämtade våra nötter och gav dem massa, på 5 sekunder var det 10 andra barn framme så de fick också. Åh, de är så hungriga. Jag vill verkligen hjälpa alla – med pengar, mat, kläder och leksaker. Men jag vet ju att det är omöjligt, man får göra det bästa av situationen, bidra med det lilla man kan.

Maten här som vi får är okej, rätt god men tyvärr inte så omväxlande. Ris (potatis ibland), ärtor och köttgryta. Ibland får vi kål till. Frukosten är allt annat än näringsriktig, bestående av frallor med sylt och te – varje dag! Men återigen, det är Tanzania och man måste tänka på att vi har det jättebra här jämfört med många andra i detta land.

Denna resa kommer få mig att växa otroligt som människa, det inser jag och känner redan nu. Jag har sett- och kommer att få se mycket elände här nere i Tanzania som vi inte ens kan föreställa oss hemma i vårt trygga land. Som idag, vi ser en buss – full av människor- komma framkörande till sjukhuset, ut väller det skadade, smutsiga, sårade människor. Det blir en lång kö utanför sjukhuset, några ligger ner på stengolvet, några skriker och ber högt till Gud. Jag lovar att det var medtagande och en riktigt obehaglig syn och upplevelse.

Jag ser svårt sjuka aids-drabbade, (det finns även många barn med sjukdomen), barn som har malaria som är väldigt uttorkade och många är även undernärda. Många har stora brännskador och infektioner. Jag var även med under en akut amputation av en ung killes ena ben efter bussolyckan, han var vaken och skrek under hela operationen. Jag höll hans hand hela tiden. Det är minnen, erfarenheter, känslor och händelser jag kommer bära igenom hela livet. Både positiva och negativa.

Det används inte mycket bedövningar och smärtstillande på sjukhuset, möjligen under vissa operationer men långt ifrån alla. För ofta tar medicinen slut. De har kanske 1-2 datorer på hela sjukhuset, en med internet. De saknar så mycket vi använder frekvent hemma. Så olikt.

Tanzania är ett vackert land med ett otroligt vackert folkslag. Det är många främmande ljud,ljus och händelser. Jag är väldigt trött ofta, kanske pga alla nya intryck och händelser. Det känns så väldigt tungt ibland, man känner sig så ensam på kvällarna då det är så öde och tyst. Finns inte mycket att göra på kvällarna så blir mycket avkoppling och vila, så trots allt är det nyttigt för mig, du som alltid tjatar på mig om att vila och koppla av.  Det går som sagt upp och ner, jag trivs rätt bra men ibland längtar jag hem till Sverige, till min familj, dig och vännerna. Men detta är en viktig resa för mig och jag kommer vara stolt då jag kommer hem. Jag måste säga jag beundrar folket här i Tanzania, trots fattigdomen och enkelheten här har de flesta väldigt fina kläder och se välvårdade ut, de är glada och barnen skrattar ofta.

Igår var vi med och åkte ut med en läkare, sjuksköterska och några volontärer till en by ungefär 10 km härifrån på väldigt dåliga och skumpiga vägar. Vi åkte ut till ett mörkt stenhus som fick agera som en tillfällig vårdcentral dit patienterna kom för att prata med doktorn och få sina mediciner (som vi delade ut i påsar). Det var ett bra sätt för de som inte kan ta sig till Ilembula sjukhus och saknar sjukvård i sin hemby. Detta sätt gör man på i flera byar, åker ut till en ”central” plats i byn. Vi åkte även hem till en blind kvinna som var angripen av parasiter som förlorat rörligheten i kroppen.

Ilembula är en mycket religiös, kristen, by där man ber inför varje biltur och varje mål mat. Det ligger ett sjukhuskapell bredvid sjukhuset dit vi går nästan varje morgon. Förstår inte ett ord eftersom gudstjänsterna hålls på swahili men det är ett fint språk att lyssna till och de sjunger så vackert!

Efter dessa 3 veckor i Ilembula ska vi vidare till Mikumi National Park på safari några dagar sedan till Zanzibar och ha lite semester. Berättar mer då jag kommer hem, nu är jag helt mör då detta brev är klart och klockan är sängdags för mig..godnatt. Saknar dig! Ses snart!

Xxoo Josefine

SWAHILI

Jambo (stamspråk i Ilembula ).  Kamueni = Hej

Asante = Tack

Dares Saalami = God natt, sov gott

Karibu = Välkommen

Musungo = Vit

Så skulle jag då fylla år

Så skulle jag då fylla år. Hälften bakom, hälften framför. Någonting som borde uppmärksammas. Kom ihåg när mamma fyllde femtio. Det var väldigt, väldigt, länge sedan och hon var redan då väldigt gammal. Vi syskon skrapade ihop till ett bidrag så att hon för första gången skulle kunna resa bortanför Tyskland. Det blev Italien med buss tillsammans med Bertil. Hur som helst, så ville inte jag samma som mamma. Inte heller bara glömma, som så många andra. Tänkte att det måste väl allt vara värt att fira. Femtio år är ju ändå väldigt länge…

Då för femtio år sedan fick man stanna bilen för att kossorna skulle gå över vägen. Nästan vuxen drömde jag som så många andra om ett liv så som i Dallas. 357 avsnitt, alla 50 minuter långa. Fräcka bilar, snygga människor och självständiga kvinnor. Det var framtiden. I ett avsnitt sitter huvudkaraktären i sin solstol på altanen när hushållerskan kommer ut med en sladdlös telefon på en bricka. Ja, ni läste rätt. Oj, vad vi skrattade. En vanlig hushållstelefon utan sladd – rena science fiction.

Sedan fick jag barn, ett och ett pluppade de ut. Nåja, tre blev de och bästa som finns. Några hundar och andra husdjur samt ett par, två män. Sedan flera resor bortom Tyskland och en egen koloni. Ja, så här långt är jag nöjd. Det blev liksom över förväntan. Femtio år värda att firas med en fest.

Fester är roliga, lika kul att fixa som att bjudas på. Då infinner sig nästa fråga, vilka ska jag bjuda? Vilka vill jag? Vilka förväntar sig, att få komma? Det är ju extremt bra om de sammanfaller.

Förberedde allt, skrev inbjudan, boka mat och åkte med brorsan till Tyskland för att inköpa drycker. En resa som i sig är värd att beskrivas men det får bli nästa gång. Så var allt klart. Jag hade tagit ledigt dagen före så att allt skulle bli perfekt. Två dagar före festen ringer först den ena som lovat hjälpa till ”ledsen, jag är magsjuk”, sedan den andra ”hemskt ledsen, barnen är sjuka”.

Vi tog vi en promenad, min livskamrat och jag. Nu, jävlar, krävde jag att få se den festlokal jag både bokat och betalt. Kanske att uthyraren såg lite generad ut, han borde i vart fall vara det. ”Nä”, han hade inte fixat bord och stolar. ”Men det finns pallar och ni kan väl äta på engångs för diskmaskinen är sönder. Faktiskt finns det inget vatten och inte något avlopp. Och du, när vi ändå pratar avlopp så kan jag nämna att den ena toaletten är ur funktion men den andra fungerar bra”.

Vi gick hem under tystnad. Vi la oss utan ett ord. Vid midnatt sa min kära ”hur många sa du att du bjudit”? ”Cirka 75” sa jag.

Det löste sig. Med underbara vänner och hjälpsam familj kunde jag fira mina första femtio år. Tack till alla dem som hjälpte till, till dem som fixade det där lilla extra. Och ett stort tack till alla er som kom. Jag ser redan fram emot nästa fest. Lova att ni kommer då, om femtio år!

/Anita
Ps, här skulle det vara bilder från festen men sanningen är den att jag inga har (har du någon bild så skicka gärna till mig). Nu får det bli ett foto på mig och barnen när vi firade på spa.

Bild

Utmaning

Hallå, Hallå alla goa vänner!

Nu kommer en utmaning som alla kan vara med att delta på! Vuxna som barn!
Det är ju som sagt lite dåligt med material på den här hemsidan på den senaste tiden..

Nu efterlyser jag några få eller många rader i dessa ämnen:

• Ditt bästa/hemskaste reseminne
• Ett möte du aldrig kommer att glömma med någon viss person eller något djur
• Om du har några rader om ditt favorit djur
• Någon tävling du aldrig kommer att glömma, på ett bra eller dålig sätt
• Om du har någonting angående släkten
• Din bästa maträtt
• Ett barndomsminne
• Ditt bästa tips… på vad som helst

Motto: Gör det inte nu – utan NU!

Nu kommer jag att sticka upp till Kosteröarna för att var där hela sommaren!
Kommer nämligen att jobba där.
Hoppas på fint väder med många grillkvällar!

Jag kan naturligtvis fortsätta att publicera inlägg på hemsidan. Det är bara att skicka in ditt bidrag till tingstrom92@gmail.com
Robert

Skidsemestrar

Efter att ha berättat om min senaste skidresa kommer jag nu att berätta några historier om när jag med mina föräldrar har varit på några skidsemestrar.
En del så kallade fadäser!

1996 – Bollenkollen.
Första gången jag var på en ”skidresa” kan jag ha varit tre eller fyra år och vi var på det underbara vinterparadiset: Bollenkollen.. Nej, det blev nog inte så mycket skidåkning för någon av oss. Jag kunde inte åka skidor, morsan var tvungen att passa mig i pulkabacken. Och då återstår min far, men han kunde väl heller inte njuta av skidåkningen. För vi var just i Bollenkollen.. Men pulka är ju kul för små barn!

1998 – Lindvallen
På vår första ”riktiga” skidresa åkte vi till Lindvallen i Sälen. Jag gick på skidskola men det gick inte som planerat, ramlade lite för mycket. Susanne kämpade med mig efter att skidskolan var slut på dagarna. Så i slutet på veckan lyckades jag åka någorlunda bra.

2000 – Västa Götaland
På den här resan åkte vi inte till fjällen utan vi åkte runt på olika skidorter i Västergötland. Vi åkte i tur och ordning till Falköping, Skövde, Mullsjö och Ulricehamns rätt skapliga backar.
I Falköping var det max 3 backar, det tyckte jag inte var roligt alls och i Skövde hela två backar!!
I Skövde låg vi över på Billingens vandrarhem, där träffade vi en ”doktor” som farsan kallade för ”pillergubben”. Det var för att han försökte sälja massor med olika piller och naturläkemedel till oss. Därefter bar det av till Mullsjö med några fler backar att välja på och där hände det att jag råkade köra in i buskarna samt mot ett träd. Då farsan kom åkandes i backen såg han mig ligga i buskarna, och ropade ”vad gör du i buskarna”? Och så åkte han vidare, utan att hjälpa mig som jag då tyckte att han skulle göra! I backarna låg det dessutom danska skidåkare lite här och där!

2002 – Lindvallen
Då var vi åter igen i Lindvallen. På slutet av första dagen skulle morsan gå hem tidigare till Blå Bandets Fjällgård där vi bodde. Jag ville åka lite i barnbacken men Sture ville inte åka i barnbacken. Fast det skulle han minsann gjort! ”Jag väntar här nere” sa han.
Han råkade hitta en sådan där ryggsäck med en uppfällbar stol som någon hade slängt, själva säcken var trasig men stolen såg hel ut. Han satte sig på den med pjäxor och skidor på. Men det skulle han inte ha gjort, för stolen brakade ihop och han drösade ner på marken och fick en kraftig smäll i sitt högra knä, med pjäxor på gick det inte att kröka eller följa med med benet. Haltandes fick han åka till vårdcentralen i Sälens by. Läkaren där var dansk och frågade om han hade ramlat i backen. Farsan kunde inte med att säga att han hade satt sig på en trasig ryggsäcksstol, så han svarade ja på den frågan. Det visade sig att ledbandet hade fått sig en rejäl sträckning. Så resten av den veckan fick han halta runt och besökte de flesta caféer och butiker i Lindvallen! Inte den bästa resan för hans del..

2008 – Hemsedal
Det här året var jag i Hemsedal två gånger.
Första gången var på sportlovet med pappa. Vi bodde på vinden i en stuga hos en gammal dam som hyrde ut det lilla vindsrummet. Det var hårda sängar och alldeles för lite varmvatten och frukostmaten lite väl snålt tilltagen. Dessutom en lång brant backe att gå från och till skidbussen. Gissa om jag var grinig på den jä… backen! Men skidbackarna är ju fantastiska i Hemsedal.

Andra gången det året var med släkten under påskveckan. Då bodde vi på det underbara hotellet Skogsdal mitt i byn. Men nu kommer historien om när avgasröret på bilen gick sönder:
Resan började bra i Göteborg. Fint väder och alla var pigga och glada men det skulle inte vara så länge till. Det var strax efter Oslo det började låta lite konstigt ifrån bilen. Vi stannade på en rastplats och undersökte problemet. På rastplatsen träffade vi på Christer och Marianne.
Sture kollade under bilen och upptäckte att avgasröret hade lossnat på ett ställe.
Och där på rastplatsen några mil utanför Oslo stod vi nu med en bil med ett trasigt avgasrör. Vi kunde ju inte åka med ett avgasrör som hänger i backen så pappa tog loss avgasröret och vi åkte vidare utan avgasrör! Gissa om det lät….. Då återstod ”bara” 20 mil till Hemsedal.. När vi kom fram undrade Christer vad som hände med oss för vi var ju strax bakom dem vid rastplatsen.. En bilfirma i Hemsedal hade naturligtvis inte ett avgasrör som passade till en Ford Sierra 92… han skulle då beställa ett ifrån Oslo men det skulle kosta oss upp mot 10000 norska kronor med transport och montering….det var ju påsk i Norge och först efter påsk skulle ett nytt avgasrör kanske komma! Så det gick ju inta att vänta så länge. Då var det bara att stå ut med en 70 mil lång resa hem till Göteborg.. Ni kan ju själva lista ut hur det var att åka den resan..speciellt genom dom långa tunnlarna i Oslo…öronbedövande både för oss och andra runt omkring.

2009 – Trysil
Ännu en gång var vi med släkten och åkte skidor. Denna gången var vi i Trysil. Fint hotell och underbara backar med ett bra sällskap! Den här gången hade vi faktiskt ett helt avgasrör som fungerade hela vägen. Men..
Resan dit gick som den skulle. Men på vägen hem hände det…. Vi hade kommit några mil ifrån Trysil när bilen råkade hamna i två sladdriga hårdfrusna hjulspår. Vi fick sladd på bilen – det var väldigt halt och vi hade inga dubbdäck – vi snurrade något varv och hamnade sedan in i snövallen i vägrenen på motsatta sida av vägen! På bråkdelen av en sekund lyckades farsan få in backen och snabbt backa tillbaka på rätt sida av vägen. Några sekunder senare kommer en stor timmerbil farande förbi precis där vi hade stått strax innan!! Bom, bom, bom i våra hjärtan!
Det blev inte några ”större” skador på bilen annat än att framskärmen fick en rejäl smäll… den fick senare bytas ut när vi kom hem. Vi klarade oss dock också utan några skador.. Så det var bara att köra vidare. Tur i oturen att timmerlastbilen inte var några sekunder tidigare…. då hade det gått lite sämre med både oss och bilen.

2010 – Hundfjället
Nu var det bara jag, Sture och Susanne som åkte. Vi åkte till Sälen, Hundfjället för vara exakt. Det var även här fint väder och bra backar, lite för branta backar kanske; bl a den berömda Väggen.. Vi åkte med fjällexpressen hit eftersom vi tänkte på vad som hade hänt de tidigare resorna.
Således säkrare med buss!
Dags för hemfärd på söndag. Vi avslutade dagens åkning med att äta lunch på topprestaurangen. Klockan var ca två, tre på em och vi hade gott om tid. Bussen skulle ju inte gå förrän 17.15. Från restaurangen kunde vi se ner på hotellet där vi bodde. Vi såg en buss komma men reagerade inte särskilt över det.
Efter maten bar det av ned för att packa våra saker. Ut till busshållplatsen och där stod vi och väntade, bussen skulle ju komma 17.15, vi väntade ca 10,15 minuter innan farsan gick in till receptionen och frågade om bussen. Bussen undrade dom, den gick ju 15.17??
Vi ( föräldrarna) hade av någon konstig anledning vänt på siffrorna så att 15,17 blev 17.15.?? Dom var så övertygade om detta att dom inte ens kollade biljetten!! Det blev en taxiresa till Lindvallen och där hyra en bil för hemfärd. Den resan blev hela 4000 kr dyrare.

Det var en del av mina komihåg minnen från några av våra många och dyra skidresor.
Tyvärr saknar jag bilder ifrån dessa resor, dem finns endast i mitt huvud!
Robert

Matchen Pågår

De flesta matcher brukar innehålla en paus för återhämtning och taktiksnack.
Men i verkliga livet rullar det på utan vare sig paus eller återhämtning.
Aktiviteter fortgår medan vi tar en paus utan att tiduret stannar.
I denna första halvlek fick vi, både släkt och vänner, vara med och fira ett av Elsies fem fantastiska, begåvade och trevliga barn.
Anita bjöd in till en sång-och musicdance med mycket snack, god gourmetmat och obegränsat med dricka från en Tysklandsresa med lite bilhaveri – ett prov på hur denna syskonskara håller sams och ställer upp och hjälper varandra.
En lyckad fest är alltid ett minne som sitter kvar och det tror jag denna fest gör!
Återstår att se om det blir lika många mål i andra halvlek som i den första!
Vi väntar med spänning på det första målet redan efter några minuter i den andra halvleken, nämligen………….BOKEN.
Ett stort mål som har tagit en stor del av matchen.
Ett stort tack till Anita och Dennis för detta festliga inslag i vardagen.
Avslutar med lite kompletterande bilder till det bildspel vi fick ta del av från en period tidigt i början på första halvleken.
Hälsningar från Sture.

Jag (Robert) kan även tillägga att det var en mycket rolig och lyckad fest med bra musik och god mat med ett fantastiskt trevligt sällskap! Om någon av er har några bilder på festen är ni välkomna att skicka dem till mig så att jag kan lägga upp bilderna!

 

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: