Anita minns Inger

Detta skulle publicerats 2013, men så blev det inte. Bättre sent än aldrig som ”man” brukar säga.

Tinas mamma Inger var en person som betytt mycket för mig. Tänkte delge några roliga minnen av henne men först tala om vad som gjorde hennes speciell för mig. Inger var som en extra vuxen som fanns där för mig under min uppväxt. Jag kan säkert inte göra bilden av Inger rättvis men jag kan ge min bild och mina minnen. Som alla vet var det jobbigt i vår familj, inte minst när pappa försvann. Jag var ofta hos Inger inte minst för att passa min lilla kusin, Tina. Inger var i mina ögon annorlunda än andra vuxna. Hon pratade till mig, om inte som till en vuxen så med stor respekt. Hon kunde fråga mig om allt möjligt ”vem som var bäst (till personligheten) Ingmar Stenmark eller Björn Borg”. Sedan ville hon veta varför jag tyckte som jag tyckte. Hon berättade saker för mig som fick mig att växa och kanske ännu bättre var att jag fick att hjälpa till med olika göromål så som stryka tvätten etc.  Ibland när jag nattat Tina (stackars hon fick ofta höra mig sjunga) fick jag sitta uppe med Inger titta på TV eller dricka the medan hon berättade om allt möjligt. Inger berättade bland annat att flera grannar tyckte det var om inte konstigt så i vart fall märkvärdigt att hon och Tina hade en Siameskatt. De verkade undra varför man hade sådan märklig katt? Till råga på allt hade Inger frågat efter kattsand i den lokala byaffären och där förmodligen passerat alla gränser. Sådant och lite till fick jag veta. Jag sög i mig, så självklart hon sa allt. Inte verkade hon ta illa vid sig av prat och skvaller, tvärtom uppfattade jag det så att Inger vände på det hela.

Åren gick och vi blev stora Tina och jag. Så en gång när jag på en genomresa fick jag för mig att hälsa på. Då bodde Inger och Bengt i Skomakarens. Där hade jag knappt varit tidigare. Jag och en kompis, Christina, knackade på och fick ett varmt välkomnande av Bengt. Inger var i stallet men skulle snart komma. Bengt bjöd på The och i till värmen från brasan fick vi höra de mest fantastiska berättelser om när Bengt ridit. Sanningshalten i dessa berättelser låter jag vara osagd.

Till sist kom Inger hem och Bengt öppnade ytterdörren och ropade att hon fick skynda sig för hon hade besök. Inger frågade av vem, varpå Bengt tittade på mig och frågade vem jag var…

Några år senare, kanske för tio år sedan, brukade Tina och jag cyklade några dagar om året. Ett år skulle vi utgå från Mariestad och cykla längst Göta Kanal. På vägen upp till Mariestad skulle vi hälsa på hos Inger och även lämna Tinas katter. Vi hade ätit middag och umgåtts under flera timmar när Inger fram på eftermiddagen skulle köra oss sista biten till vår uttänkta startplats. Vi packade bilen och hängde på cyklarna. Längre än så kom vi inte för Ingers hund, en labrador av modell jättestor, hade lagt sig jämte bilen. Hunden gjorde inte en min av att han tänkte flytta på sig. Nu började cirkusen, Inger bönade och bad hunden att flytta sig, men icke. Hon skärpte rösten och sa myndigt åt hunden att resa sig, men icke. Inger lockade med köttben, vi puttade på honom. Han förblev orörlig. Till sist hämtade Inger en matta, hon förklarade att det fungerat tidigare. Med alla våra gemensamma krafter vände vi eller rullade vi på hunden så att han kom att hamna på mattan. Sedan bar vi matta med hunden på till närmsta stolpe där Inger band fast honom med kopplet. Sedan var det bara att åka.  

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: