Yla med vargar

gästrummet!
gästrummet!

Det finns en mängd olika hobbyers man kan ägna sig åt, sporta, matlagning och bokläsning tillhör väl jämte hästar och resor till de vanligare. Att flera gånger i veckan åka ett antal mil för att sitta still alternativt vandra omkring i skogen, i alla sorters väder året runt, hör till de mer ovanliga. Om man lägger till att fotografera och dokumentera exkrementer och andra spår efter vargar blir hobbyn, skulle jag tro, väldigt ovanlig. Själv hör jag till den första kategorin. Kanske för att chanserna att ens se ett tassavtryck i Göteborg är obefintlig. Men de senaste åren har jag haft förmånen att vid några besök hos goda vänner hänga på Camilla som definitivt hör till kategori två. Camilla och hennes Micke har köpt sig en liten stuga på en egen ö och sjön ligger mitt i mellan två vargrevir. Det är långt till närmaste granne men tack vare stora skogsbolags vinstintresse av den enorma skogen som omgärdar inte bara Camilla och Mickes sjö utan åtskilliga sjöar finns det gott om farbara skogsvägar, åtminstone om man äger rätt sorts bil och de gör dom. DSC04217

I år ägde vårt besök rum i mitten av augusti och jag var minst sagt ivrig. Första kvällen gav vi oss iväg strax innan nio med Camillas bil. Vargfamiljen i aktuellt revir består av alfparet, deras tre fjolårsvalpar samt årets fyra valpar, totalt nio djur. Alfapar lever i livslånga förhållande och deras valpar stannar oftast kvar i flocken tills de är helt könsmogna, vilket de blir vid två år. Hannarna ger sig i regel av före tikarna för att finna sig en partner och med henne starta upp ett nytt vargrevir som kan vara uppemot 1000 kvadratkilometer eller ca 140 000 fotbollsplaner. Revir som alltid har knivskarpa gränser och bara ensamströvande vargar vågar korsa någon annans revir och då inte så sällan med livet som insats.

Vår första kväll började med att vi åkte till vargfamiljens rendez-vous-plats (boplats på franska) vilket är det begränsade område där flocken samlas mellan jakterna och där valparna stannar kvar och leker. Årets valpar som föddes i maj levde med sin mamma i en mycket tajt relation och lät övriga familjemedlemmar servade dem med mat genom att vomera.  Någon gång juli övergav familjen lyan för att i fortsättningen komma att flytta runt på olika rendez-vous-platser. Just denna familj bevakas av tre, fyra entusiastiska personer som var för sig, flera gånger i veckan, kartlägger tassavtryck och extremister.   Nå väl. När vi närmar oss platsen på knappt farbara skogsvägar tar vi ner sidorutorna. Vi är väl förberedda med kikare, kamera och ficklampor. Bilens automatiska innebelysning är bortkopplad och vi sitter på filar både för värmens skull men framförallt för att inte prassla. Vi parkerar med hänsyn till vinden och sedan tystnad. I en trekvarts timma sitter vi resultatlöst och bara spanar medan skymningen lägger sig ackompanjerad av en ugglas lockrop. Försiktigt öppnar vi dörrarna och ställer oss för att yla. Inget svar, väntar några minuter, ylar igen och nu svarar flocken. En efter en klämmer i de i och i slutet hörs de ljusa lätena från årets valpar. Jag ryser. Det är magiskt. Vi får inga fler svar på den platsen men senare svarar de ytterligare en gång. Då är det kolmörkt och granskogen så tät att inte ens månen lyser igenom. Camilla hör prassel och gör en snabb bedömning om att vi bör lämna platsen. Hennes erfarenheter av skogens björnar är god så jag protesterar inte. Det är dessutom läskigt att stå i den svarta natten och höra vargyl.

Resten av kvällen åker vi runt på de olika skogsvägarna som bara en väl insatt person kan hitta. Vi får röja ett omkullvräkt träd och det skrapar ibland under bilen på ett sätt som jag misstänker att Micke inte skulle uppskatta. Vi finner några ”nya” spår och en av Camillas höjdpunkter blir den stora bajshögen som bifogas som foto. Den skyldige måste, enligt Camilla, vara någon av de vuxna och enligt samma källa ha kalasat på ett nyslaget djur. Vanligtvis slår familjen en älg ungefär vart femte dag och avföringen skiftar i utseende där efter. Denna mycket färska hög är full av älghår så teorin verkar stämma. Halv två är vi hemma och himlen är alldeles stjärnklar.

Fredagskvällen ägnades åt bastubad och vila efter dagens över fyra timmar långa skogsvandring med svampplock. Det finns inga riktiga skogsstigar och djurstigarna är opålitliga, särskilt då de ofta korsar moss- och myrmark. Vilan är välbehövlig.

Klockan tio minuter i tre smyger dock jag och Camilla upp. Vi tar med några smörgåsar och letar oss upp till bilen i den svarta natten. När vi sex timmar senare kommer tillbaka har vi ylat utan resultat, hittat fler bajshögar och givetvis fler tassavtryck. Ett par gånger har vi hört brak från skogen men det enda intressanta djuren vi sett är en hare, två orrar och mängder med grodor. Liksom sist har vi hört ugglor, lommen och andra fåglar. Camilla har visat mig träd som blivit skadade efter att någon björn vässat klorna i dess bark.

Till det roligaste denna morgon var när Camilla vid gryningen berättade Camilla att hon skulle så gärna ha sett lyan men att den är svår att finna. Hon tror sig dock ha lokaliserat området ganska bra. Kör i vind, sa jag och vi parkerade bilen för att följa en misstänkt djurstig. Hittade massor av svamp som vi fick lägga i min halsduk, vilken jag hade med som skydd runt huvudet för myggen. Efter lite sökande kom till en massa klippblock och finner den. Liten och ganska oansenlig och väl dold. Inte ovanligt att dessa lyor återanvänds och därför förblir platsen en väl bevarad hemlighet. Camilla säger att det är möjligt att någon redan vet men just såhär känsliga uppgifter stannar hos den som upptäckt dito. Lite saliga är vi allt.

Så återstår sista kvällen och nu ska våra respektive livskamrater med. Det ska sägas genast att de inte är lika hängivna men å andra sidan verkar för tur med sig. Det första vi möter är två älgtjurar, varav den ena har ett stort och ståtligt horn. Villigt ställer den upp sig bland skogens furor och låter sig fotograferas. På rendez-vous-platsen orkar våra män inte sitta tysta så vi ylar ganska omgående och får avlägsna svar. Männen förklarar sig nöjda med detta och tycker att nu räcker det för i kväll. Besviken kör Camilla hemåt och lika besviken sitter jag framtill och spanar. Det är lätt att låta sig luras av ljusa stenar, skogsbolagens vägskyltar och så vidare. Så helt plötsligt, två reflexer framför bilen, tyvärr en bit fram uppe på ett backkrön. ”Vad är det”, väser Camilla varpå jag svarar en ”vägskylt”. Camilla replikerar att det finns ingen vägskylt där. Kommer upp på backkrönet och ”reflexerna” är borta. Vi inser båda två att vi just tittat en varg i ögonen.

kylskåp!
kylskåp!

 

DSC04244WIN_20160811_19_44_47_Pro

Präktig bajs
Präktig bajs
Lyan
Lyan

DSC04221

Camilla
Camilla
Micke
Micke
Kantareller blev det också
Kantareller blev det också

WIN_20160813_19_34_42_Pro

 

 

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: