Afrika – vi är tillbaka

En reseberättelse som har sin start den 23 september 2017

Lördag, Afrika – vi kommer tillbaka
För några år sedan satt jag under en filt, på väg hem till Europa, och skrev. Jag ville inte störa våra medpassagerare, vilka de flesta sov, men kände att jag var tvungen att skriva ned alla intryck och magiska ögonblick efter nästan tre veckor i Tanzania. Första veckan var vi på safari och sedan tio dagar på Zanzibar. Jag avslutade min reseberättelse med just dom orden ”Afrika – vi kommer tillbaka”.

Nu sitter vi här igen, på samma flygbolag på väg tillbaka. Denna gång blir det nya länder men samma Afrika. Vi ska under två veckor resa runt i Rwanda och Uganda, se och uppleva lite av de båda ländernas kultur. Men framförallt kommer vi möta våra artfränder. För det är bergsgorillorna i Bwindi som tillsammans med schimpanserna är resans stora attraktion. Dennis, som sedan ett dygn blivit min make, är i ärlighetens namn inte lika förväntansfull. Att påstå att han ångrar resan är inte att överdriva men så är det ofta när vi ska ut och flyga. Hur som helst, om fem timmar kommer vi att landa i de tusen kullarnas land för att i maklig takt förflytta oss mot Uganda. Resesällskapet kommer utöver våra vänner Camilla och Micke vara ytterligare fyra personer, en reseledare samt två inhemska guider tillika chaufförer.

Framme
Även den drygaste resan tar sitt slut. Klockan är runt sju när vi landar i Kigali, Rwandas huvudstad. Under resans gång har vi listat ut vilka våra reskamrater är och på flygplatsen möter Kerstin, vår reseledare, oss tillsammans med våra två chaufförer. En ganska kort tur på en slingrande väg som antingen går uppför eller nedför, ingen slätt här inte, tar oss till hotellet. Det är ett myller av människor vilka står och går överallt. Längst vägen står beväpnade vakter med bara några hundra meters avstånd och säkerheten är något som även Hotel des Mille Collines, mer känt som Hotell Rwanda, tar på största allvar. Innan vi får checka in på hotellet som ligger uppe på en av de högsta av alla Kigalis kullar ska jeeparna kontrolleras. Allt bagage genomlyses liksom vi kontrolleras med detektor. När alla papper är klara säger vi god natt till de andra och drar oss tillbaka.
Jippie! Vi att fått en svit. På bordet står tjugo långskaftade rosor, choklad och vin samt en hälsning från Peter, ägare till Kon-tiki reser. Det knackar det på dörren och våra nya vänner tränger sig in med champagneflaskor, tilltugg och present. En liten skål tillverkad av bambu, vilket är en typisk bröllopsgåva här i Rwanda. När vi några timmar senare somnar med var sitt leende har vi påbörjat en vänskap med kusinerna Diana och Kristina, Kristinas kompis Per, Susanne samt Kerstin som ska vägleda detta. Alla verkar både trevliga och väldigt beresta och länder som Iran, Neapel, Peru och Bolivia nämns liksom att paddla runt Grönland. Såhär långt bara positivt.

Nationalmuseum

Söndag, nu börjar resan
Vi packar ihop oss i våra två jeepar och åker till ett minnesmonument efter folkmordet. Två (eller tre, beroende hur man ser på det) folkslag bor i ett land och plötsligt den 6 april 1994 påbörjades en slakt av den ena gruppen. På tre månader mördades åttahundra femtiotusen barn, grannar och till och med fruar. Totalt  miste ofattbara tre miljoner människor livet. Inne på minnescentret finns bilderna, berättelserna och en massgrav med tvåhundra femtiotusen kroppar. Illamående av det vi sett och hört åker vi vidare till ett nationalmuseum och får en lektion i om hur landet hanterats under kolonialmakterna. Av okänd anledning hyser det för övrigt kala museet även en avdelning med giftormar.

Kigali

Rwanda är med sina drygt elva och en halv miljon på en yta stor som Dalarna det folktätaste landet i Afrika. Nästan alla bor utanför städerna men så försörjer sig också åttio procent av befolkningen genom jordbruk. Landets inkomster kommer främst från export av kaffe men även turism, särskilt gorillasafarier, är betydande för landets ekonomi. Som land är Rwanda välorganiserat och trots den stora mängden invånare med en miljon trehundratusen i Kigali ser vi inte minsta skräp längst vägen. Redan på flygplatsen informerades vi liksom kontrollerades att inga förbjudna plastpåsar följde med. Vanligaste transportmedlet är till fots men också en ansenlig mängd av cyklar, mopeder och motorcyklar tar sig fram på de dammiga vägarna. De flesta hus är låga och standarden är inte hög även om de byggs nya moderna hus som är något högre än traditionellt.

Måndag, vi lämnar storstaden
Upp och ner över böljande kullar. Det är vackert när vi kör mot de dimhöljda bergen som hyser gorillor och andra primater. Utöver utsikten som är magnifik är upplevelserna många, som att se cyklister lifta bakpå tankbilar eller alla tungt lastade mopeder och cyklar. Även på landsbygden kan vi konstatera att de flesta är välklädda och trots vägdamm ser alla vackra klänningar nytvättade ut på de många gånger stolta kvinnorna.
Vi checkar in och beger oss till byns lokala lunchrestaurang. Eftersom vi är hungriga väljer vi ”snabbmat” det vill säga en rätt som servitören påstår ska gå fort att laga. En timma senare äter vi någon sorts klimp vilket tydligen är en huvudsaklig föda. Till detta serveras något som liknar kycklingens olika kroppsdelar. Många skratt men dålig mättnad blir resultatet.

En liten rast och alla byns barn kommer rusande. Camilla bjuder på Djungelvrål – inte populärt. En liten flicka darrade på läppen när jag tittade på henne och gallskrek när jag sa hallo.

 

Eftermiddagen bjuder en storslagen utsikt över tvillingsjöarna Lake Rhonda och Lake Burera. Virungabergen som skiljer Rwanda från Kongo-Kinshasa och Uganda gör sig påminda genom att majestätiskt synas i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdag, tidig morgon
Strax efter klockan är sex beger vi oss till Volcanoes nationalpark för att skåda de sällsynta guldmarkattor som bara finns här. Vi har förberetts med att det kan komma att bli en tuff vandring och ryggsäckarna är packade med varm tröja, regnjacka, myggmedel och massor av vatten. Genom det bördiga jordbrukslandskapet går vi i stigande terräng ivrigt påhejade av de småbarn vi möter längst vägen. Eftersom vi befinner oss på runt tvåtusen meters höjd blir vi andfådda men när vi når skogen och tror att nu börjar allvaret, då är vi framme. Aporna poserar villigt och vant.
Tillbaka på hotellet tar några av oss en promenad till centrum och återvänder någon timma senare med var sin uppsydd klänning.

Onsdag, avkoppling
Vi åker norrut och passerar gränsen till Uganda. Det är inte svårt att förstå varför bilåkning på Afrikas vägar brukar kallas för afrikansk massage. Vi bokstavligt hoppar omkring på sätena och man undrar både hur och när man ska komma fram. Dock parkerar vår chaufför som visserligen kör fort men också tryggt så småningom vid en liten strand vid Lake Bunyonyi, Afrikas näst djupaste sjö. En kort båttur och vi huserar fritt på en av de tjugonio öarna. Jag får hjälp av flera andra att försöka förstå min kamera, det går sådär.

Dansande tranor

 

Torsdag, vi styr mot gorillorna
Några av oss är uppe tidigt för en promenad runt ön. Kerstin som alltid är hjälpsam fortsätter tålmodigt att förklara kamerans funktioner.

Efter frukosten lämnar vi denna fantastiskt rogivande plats. På fastlandet mitt emot finns en verksamhet som heter Little Angel, där vi spontant gör ett stopp. På den mycket branta stigen ner till området hör vi barn och så fort de får syn på oss reser de sig upp och hälsar oss välkomna med sång. Skolan som drivs av en brittisk organisation hjälper barn från särskilt utsatta familjer genom att erbjuda barnomsorg och skola. De barn som saknar föräldrar, vilka är många, utplaceras i familjer. Barnen samlas på skolgården där högt och med en sällan skådad glädje sjunger och dansar för oss. Barnen som uppskattningsvis är i sju till tioårsåldern turas om att leda sången. Det känns lite fjantigt när vi avslutar med små grodorna.

Vi åker sedan vidare till ytterligare ett barnhem där vi bjuds på en lättare lunch. Jag har tidigare haft kontakt med föreståndare svenska Emma Kock som hoppade av livet i Sverige till förmån för de pojkar som varit hänvisade till gatan men nu fått ett hem. Får senare ett tackbrev att de för en mindre del av vårt bidrag haft en fest där pojkarna fått både kött och läsk vilket annars är ovanligt.
Vi fortsätter vår slingriga färd upp mot bergen där hälften av världens cirka åttahundrasjuttio gorillor finns. På eftermiddagen installerar vi oss i de enkla men mycket charmiga logerna som har en vidunderlig utsikt man inte kan sluta imponeras av. Att gästerna uppmanas att lämna in tvätt och som betalning ge det man tycker det var värt, nappar vi självklart på.

Fredag, äntligen
Vi samlas tidigt vid centret för gorilla vandring där vi informeras och instrueras om säkerhet, förväntat beteende och inte minst vad vi kan förvänta oss av vår vandring till gorillorna. För att byborna som nästan uteslutande är egna jordbrukare ska ges möjlighet att tjäna kontanter, uppmanas vi att anlita bärare. Vi värjer oss först men när jag strax efter börjar den vandring som kan komma att ta uppemot sex timmar är jag tacksam för ”min” bärare som håller undan grenar och uppmärksamt ger en hjälpande hand. Det är ingen söndagspromenad, mer som att gå i en svartmarkerad skidbacke som fullständigt växt igen. Vi har dock tur och möter ”våra” spårare ganska snart. Vi, nio turister, fortsätter med två guider till en glänta där hela flocken ligger. Villigt låter de sig fotograferas och den yngste poserar så som barn gör.

Stunden när man möter en gorillas blick är magisk.

 

 

Lyckliga återvänder vi till verkligheten när Kerstin börjar prata om nästa utflykt. Motvilligt följer vi med på ett besök till den lilla byn där en lokal guida ska visa oss hur Twafolket bor och lever. De är ett naturfolk som är mer kända för att heta pygméer och som tidigare levt som jägare i bushen men som nu är bofasta. Hur som helst påstår guiden att de är ett stolt folk som vill kallas pygméer samt visa upp sina traditioner. Det utlovas också ett besök hos den lokala medicinmannen under de två timmar som besöket kommer att ta. Vet inte om det är mitt önskemål men i promenaden kom också att ingå ett besök på byns skolhem. En byggnad som kan liknas vid en slarvigt byggd lada utan elektricitet inhyser cirka åttiofem barn i två sovsalar. Pojkar och flickor bor var för sig och för att alla ska få plats lägger man ut extramadrasser som ungarna sover minst tre på varje. Eftersom vi stött på flera barnhem i området frågar jag föreståndaren om varför det finns så många föräldralösa barn. Hon förklarar på det mest självklara sätt att det bor tiotusen människor i omgivningen.
I skolsalarna vittnar griffeltavlornas text att undervisningen är seriös och ännu en gång får vi möta glädje och frimodighet när även dessa barn sjunger och dansar på samma vis som på Little Angel. Regnet öser ner på den redan leriga marken när lämnar lite ett bidrag i den slitna trälådan för bidrag till driften. Själv överlämnar jag resten av mina insamlade pengar vilket gör föreståndaren mycket tacksam och hon vill genast ha min e-mejl för att kunna redovisa pengarna.

Tio minuter senare klafsar vi in i Twa-byn och möts av en förfärlig torftighet. Det guiden ville visa upp som något positivt uppfattade vi som utplåning. På en mycket begränsad yta lever byborna i sina hyddor, vilka det är meningen att vi ska gå runt och titta in i. Det finns inga barn i byn då dessa tas ifrån sina föräldrar för att växa upp i på skolhemmet i syfte att utvecklas och socialiseras. Varje söndag får barnen sedan hälsa på ”sitt folk”. Twa-folket försörjer sig på att visa upp sig för sådana som oss, ta dagsverke eller tigga. Hur som helst, de dansar, sjunger och låtsats att de är ute på jakt. Med en bitter avsmak lägger jag några sedlar i insamlingsbössan. Ett kort stopp hos medicinmännen som påstod sig både bota småkrämpor och hjälpa till vid svåra förlossningar. Oklart om han utför kejsarsnitt men helt klart kan ingen överleva hans skalpell.

Om det är tröttheten efter besöket som tog fyra timmar eller glädjen över morgonens besök hos gorillorna vet jag inte men timmen blev sen och skratten många.

Lördag, mot savannen
Prick klockan sju levereras tvätten som förvisso är tvättad men inte torr. Förmodligen har den hängt ute i regnet hela natten. Tursamt nog har det slutat att regna men när vi åker nedför berget har vissa vägpartier sköljts ner i avgrunden redan dagen innan. Som vanligt kör våra chaufförer fort och elegant. Överallt är folk på väg till fots. Barn vinkar som om det vore en Eriksgata men så har de också lärt sig att turister betyder pengar. Enligt uppgift från lokala guider ska tjugo procent av intäkterna från nationalparkerna gå till skola och annan välfärd. Vissa ungar nöjer sig dock inte med att vinka utan vill sälja något eller bara tigga. Överglada kastar de sig över ett av oss, icke uppätet kexpaket eller lite chips.

 

Camilla och jag smög ner till byn vid soluppgången

Vi passerar vår chaufförs hembygd och han pekar ut både sin skola, föräldrahem och platsen där det rasade dagen innan. Tolv personer fick sätta livet till. Jag och några med mig skakar på huvudena, hur är det möjligt att man får skövla djungelns berg? Utan växlighet rasar jordmassorna, det säger sig självt. Å andra sidan, var ska den ständigt växande befolkningen bo och leva av? Jorden är bördig, klimatet gynnsamt, det handlar om överlevnad. Men ändå, odla i backar som får svenska slalombackar att framstå som flacka och regnet att dra med sig både grödor och människor.

Efter incheckning på ett hotell som beskrivs som enkelt men till skillnad mot tidigare både förefaller renare och bekvämare med dess varmvatten och fungerande avloppssystem. Eftermiddagen bjuder på vår första gamedrive och naturligtvis står Camilla och jag upp hela tiden vilket resulterar i diverse blåmärken men vad gör väl det när vi får se elefanter, gaseller och många andra djur.

Lite hängtuttar

Söndag
Entusiastiska över gårdagen vill Camilla och jag att vi ska ge oss iväg senast fem, det blir sju. Innan vi hunnit in i parken bromsar chauffören, intill vägen ligger ett lejon i ett träd. Kamerorna går varma när lejonet till vår besvikelse reser sig, hoppar ner och försvinner i gräset. Vår chaufför ber oss att lugna oss och inte prata så mycket. Då händer det. Lejonet väljer att gå över vägen precis framför vår bil och sedan kan vi följa de genom terrängen när han tar sats för att lägga sig till rätta i ett annat träd.

 

Vi fortsätter in i Queen Elisabeths nationalpark och får beskåda massor av djur och fåglar. Efter några timmar kör vi ut på riksvägen och kör jämsides med parken. Eftersom djuren inte vet om att de förväntas vara i parkerna stöter vi på dem även längst vägen.
Kerstin vanar oss för att nästa lodge kan upplevas simpelt. Hon har fel. Vi tror först att vi åter har fått sviten men alla rum är fantastiska. Därtill utsikt över savannen. På natten hörs vakterna trumma för att förhindra att elefanterna ska ge sig på planteringar, även ett och annat skott avfyras i luften av samma anledning.

Vävarfågel

ett härligt bad
Jobbig lillasyster
…som aldrig ger sig

gillar också att bada
Herr Trana

Riksvägen till Kongo

Måndag
Tidig gamedrive med ännu fler djur, dock inte leoparden som flera av oss väntar på. Innan lunch hinner vi med ytterligare en marknad, vi har besökt flera under veckan. Lunch intas på lyxig restaurang medan vi betraktar elefanter och bufflar som badar i Kazingakanalen. Efteråt bjuds vi på en avkopplande båtutflykt. Mängder med fåglar men också flodhästar, bufflar, svin, elefant med flera betar, pickar och badar. Roligaste är flodhästen som lämnat dyn för att beta. Ovanligt att de gör så eftersom de inte tål sol och därför nästan alltid betar nattetid.

kuttra sju

Tisdag, vi vill stanna
Motvilligt lämnar vi vår lodge. Alla är överens om att det hade varit skönt att bara koppla av och njuta av omgivningen. Snart har vi dock glömt det och vi fortsätter med gott humör mot nya mål som delvis går genom nationalparker. Vi stannar för att växla pengar vilket innebär att växlingskontoret får springa iväg och låna av andra.
Åter kör vi uppåt och gör små korta stopp för att rasta eller bara titta. Vår chaufför som är mycket om och kring sig vill visa Ugandas bästa sida. Nu stannar han för att visa en vy samtidigt som han håller upp en sedel. Bilden stämmer perfekt och om det är vyn som stått förebild eller om det är slumpen låter jag vara osagt. Det blir lunch på ett förbokat ställe vilket egentligen är ett privat hem av god standard. Familjens son bjuder oss att smaka på diverse olika rätter samtidigt som han förklarar lite om maträtterna och traditionerna kring dem. Efter maten som naturligtvis tar mycket längre tid i anspråk än vad som var väntat återstår en kortare vandring i våtmark samt en promenad med flera stopp hos olika hantverkare och odlare etc. Under vandringen börjar det åska och i ärlighetens namn är jag för trött att finna den intressant. Bypromenaden skjuts upp till morgondagen.

Torsdag, dags för nästa möte
Jippie! Sovmorgon, samling först halv nio. På väg mot schimpanscentret stannar vi till hos en man som bränner tegel. Mycket intressant och jag häpnar över hur så mycket slit kan generera så lite. Framme vid djungeln informeras vi om hur vi förväntas bete oss när vi promenerar på apstigen eller, egentligen är det en elefantstig. På guidens axel hänger ett gevär tryggt, mycket vapen i det här landet. Att vi delades in i grupper om max sex personer är svårt att förstå när vi når schimpansflocken. Här omringas de av inte mindre än tre grupper. Nå ja, schimpanserna verkar ta det med ro, eller? Om en av dem rycker till skriker de öronbedövande (klicka här för att höra skriken) och de kan till och med krama om varandra innan de flyr en liten bit. Att sitta i djungeln tillsammans med en flock schimpanser vilka vi delar 98% av våra gener med är en märklig känsla. Schimpanser både kan skratta och bli sårade när de till exempel tror att de blir utskrattade, de använder verktyg och planerar sin tillvaro.
Efter schimpansbesöket delar vi upp oss. De av oss som är pigga och intresserade åker vidare till gårdagens inställda byvandring. Vi andra åker tillbaka till hotellet och gör just ingenting.

 

gäsp

Torsdag, lång färd och mutor
Avresa klockan elva, verkar som Kerstin börjar bli trött för så länge har vi aldrig fått sova. Vi väljer lite trotsigt att inte sova utan beger oss till den lokala marknaden. En härlig blandning av mobiler, plastbyttor, kokkärl och kläder. Det sistnämnda både i färdiga plagg och i tygstycken som kvinnorna snabbt syr ihop. Kerstin och jag måttbeställer klänningar som behöver sys om för att passa våra smäckra kroppar. Fyrtiofem minuter senare rullar vi mot Entebbe som ligger fyra mil från Kampala, huvudstaden i Uganda. I påsarna ligger våra beställningar med varierat resultat. Vi ska åka närmare fyrtio mil och gissa om vi jublar när vägen övergår från grus till asfalt. I utkanten av Kampala tätnar trafiken och vi tror att nu kommer det hinna att mörkna innan vi kommer fram. Men icke, den nästan färdiga motorvägen ligger i princip helt öde. Några försigkomna smågrabbar har kommit på att låta bilar få köra på den mot några trevliga ryggdunkar och prasslande sedlar i handslaget. På ett litet kick är vi framme och chaufförerna har fått skaka hand fyra gånger längs vår framfart.

Fredag, dags för avsked
Sista dagen men planet hem lyfter inte innan midnatt så än finns tid att nyttja. Våra alltid lika engagerade chaufförer tar oss till en lokal fiskehamn. Vid sidan av fiskauktionerna har sjöpolisen någon form av retreat. Vi förstår inte riktigt men det förefaller vara så att poliserna kan få vara stationerade som just sjöpoliser i fyra månader vilket i så fall innebär att de bor i tält och äter kollektivt. Naturen är som så ofta här i Uganda oslagbart vacker.
Jag och Dennis samt ytterligare några avslutar semestern med att sola och bada i poolen på ett extremt lyxigt hotell. De andra shoppar och gör ett besök i botaniska trädgården.
Kvällen avslutas med att Kerstin sjunger en sång som handlar om oss och till detta ett bildspel. Vi tackar chaufförerna och sörjer sedan att vi ska skiljas åt. Alla är rörande överens om att resan varit mycket lyckad, vi som grupp har fungerat förträffligt bra och Kerstin är den bästa av de bästa reseledarna. Jag hoppas och tror att vi ses igen.
Strax innan midnatt stiger jag på planet till Amsterdam men var så säker, Afrika – vi kommer igen…

extra bilder

Fiskehamnen, alla vill inte gå själva
Här kokas klimp
Tilltro till högre makter
Vägverket på väg hem. Dikesgrenen ”klipps” med machetes
Plastbyttor, madrasser och kokkärl är populära varor
passerades
Barnlek
Gatukök
husspindel

Bikupa
våra uppsydda klänningar

matrester

 

 

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: