Del 5: Ännu en gång till Amerika

I Augusti -56 bar det av igen till det stora landet i väster – men nu till den västra sidan.

Det betydde en genomfart av den viktiga Panamakanalen – en kanal som började byggas 1879 på den västra sidan men fick avbrytas under några år och kom igång igen 1904, men nu från den östra sidan och stod klar 1914 till ett pris av närmare 30000 människors liv – främst p gr av malaria och gula febern. Som mest arbetade här runt 50000 man.

Hela sträckan mellan Atlanten och Stilla havet är ca 80 km.

Den här båten var i ung samma storlek som de tidigare lastbåtarna, dvs ung 10000 ton dw och med det passande namnet California.

Och det var just till Kalifornien vi kom efter ett kort uppehåll i Panama City.

I San Pedro, som är hamnstad till Los Angeles, blev vi liggandes så pass länge att vi hann besöka Hollywood och titta på alla berömda filmstars som har signerat sina namn på stenplattor i centrum. Numera utökat till en lång gågata med över 2000 stenplattor,

”Walk of Fame.”

Året innan hade den stora stjärnan James Dean omkommit i en bilolycka och vi kunde beskåda hans krockade Porsche samt titta på några avsnitt ur hans tre filmer.

Sorgen var fortfarande stor och mängder av folk sökte sig hit för att hylla stjärnan.

I San Francisco gjorde vi några stycken en guidad tur till det berömda fängelset San Quintin, där just då den välkände dödsdömde fången Caryl Chessman satt i en av dödscellerna sedan 1948 och hade med sin skarpa hjärna lyckats skjuta upp sin avrättning ett antal gånger innan han slutligen avrättades 1960. Ett omtvistat fall om ifall han var skyldig till mord eller ej !

Om sin tid i fängelset och tiden innan har han skrivet och gett ut en bok.

Därefter bar det av till Portland i Oregon där vi några stycken hyrde en bil och begav oss inåt landet och tittade bl a på dom jättestora redwood-träden där man på ett ställe har sågat ut en genomgång i ett av träden och med lätthet kunde köra rakt igenom med bilen.

Utefter kusten kunde vi beskåda snötäckta bergstoppar på över 4000 meters höjd.

Är det någonstans utanför Sverige jag skulle kunna tänkas bosätta mig så är det just Oregon i USA. Otroligt vackert med Stilla Havet att bada och segla i samt några mil inåt landet en mäktig bergskedja med snö och skidåkning – dessutom ett behagligt året runt klimat.

I Seattle besökte vi ett guldgrävarmuseum och en Skandinavisk stadsdel där vi fick lyssna till många emigranters historia. Allt var tydligen inte guld som glimmar i USA enligt många emigranter som längtade hem.

Här vände vi åter ner mot Panama-kanalen och mot Europa och Östersjöhamnarna.

Korkat, ungdomligt övermod eller tanklöshet? I Oslo träffade jag och en kompis två trevliga norske piker som vi skulle vara flotta och imponera på. Vi åkte med trikken till Holmenkollen och tog in på den fina restaurangen och beställde både mat och dricka för oss fyra.

Men när notan kom hade vi långt ifrån pengar att betala den med. Flickorna hade inget och vi endast en bråkdel.

Det slutade med att jag fick ta en taxi till båten och skramla ihop så mycket jag kunde av de kamrater som var ombord – sedan snabbt tillbaka och betala notan – pinsamt värre, men di norske jänterna tog det inte så allvarligt och skrattade gott.

Resan med California tog exakt 4 månader och jag mönstrade av i Stockholm och stannade hemma över jul- och nyår.

I början av januari -57 mönstrade jag på m/s Stratus – en båt tillhörande rederi AB Transatlantic. Den här båten gick inte på någon speciell trade utan fick under resans gång nya order om vart vi skulle gå och lasta och lossa.

Så i princip kunde vi hamna vart som helst i världen.

Nu bar det av till Karibien och gulfstaterna.

I Havanna på Cuba flödade nöjeslivet och dom stora amerikanska dollargrinen gled sakta omkring på gatorna som taxi eller privatbilar. Det var mest sjömän och amerikanska turister som gjorde Havanna osäker på den här tiden, innan Fidel Castro tog över och stängde dörren för alla turister.

Vi hamnade efter ett tag i Brownsville, Texas. En relativt liten stad precis vid gränsen till Mexico. Jag och en kompis gick iland för att se vad som fanns att göra.

Men det var inte mycket till nöjesliv här – en liten trött och tråkig håla. Vi hamnade på en bar med öldrickande arbetare och kom i slang med en ung kille som föreslog att vi skulle följa med honom över till Matamoros på den Mexicanska sidan – där var det betydligt mer livat och hålligång sa han.

Han hade bil och vi hängde med honom över bron som förbinder de båda städerna och med floden Rio Grande som gräns. Betydligt mer hålligång och festligt i denna Mexicanska gränsstad. Här blev vi kvar hela natten.

Nästa dag skulle vi ta oss tillbaka – men det gick inte lika bra – mitt på bron stod den amerikanska tullen och där var det stopp för alla som kom från den Mexikanska sidan, här skulle det visiteras, pass och visum måste visas!

Andra hållet, alltså från USA till Mexico var det inga problem – den Mexikanska tullen brydde sig inte, dom lät alla passera utan kontroll.

Men nu blev det stopp och visitering – med vår amerikanske vän var det inga problem, han var ju amerikansk medborgare så han fick åka vidare, men vi fick kliva ur bilen och kom ej vidare eftersom vi saknade både pass och inresevisum till USA. Något som varken vi eller vår nyblivne vän hade tänkt på.

Det hjälpte inte att vi förklarade som det var med vår överresa dagen innan – tvärstopp alltså här på bron!

Så här stod vi mitt på bron och undrade hur vi skulle komma vidare.

Tullarna fick så småningom kontakt med vår båt och efter åtskilliga timmar kom en av styrmännen upp på bron med våra pass och inresevisum som hade faxats från det svenska konsulatet i Houston.

Så blev vi då äntligen släppta från vår ”fångenskap” på bron och väl tillbaka på båten smålog vår kapten och sa: ”hoppas att ni har haft en trevlig natt i Mexico”.

Några påföljder eller löneavdrag blev det inte för oss.

Vi var ett härligt gäng unga killar i maskin på denna båt – 6-7 stycken i 18-20 års åldern som höll ihop – flera av dom hade jag kontakt med i många år efter att jag slutat till sjöss. Men det fanns naturligtvis även äldre sjömän. En av dom som brukade hänga med oss på äventyr iland var en ”äldre” kille i 35-årsåldern. Han kallade vi för farsan – tydligen tyckte vi att han var så gammal eller för att han alltid skulle försöka mästra oss unga!

Farsan hade varit till sjöss i över 15 år och han skröt alltid med att han minsann under alla dessa år aldrig hade låtit tatuera sig som så många andra hade gjort. Det var han stolt över.

Nu var vi på väg över Atlanten till den stora hamnstaden Amsterdam och en kväll när vi skulle gå iland där hade vi unga killar kommit överens om att försöka få farsan att tatuera sig.

Farsan hängde med oss iland, ovetandes om vad vi hade i sinnet. Vi bjöd honom frikostigt på dricka och han blev bra i gasen och efter ett tag hängde han glatt och sluddrigt med in till en tatuerare och lät sig halvsovandes bli tatuerad med ett motiv som vi hade utsett och betalat – nämligen ett stort indianhuvud på överarmen.

Han var inte nådig att tas med dagen efter. Dels en kraftig bakfylla och sen en enorm tatuering på armen. Han jagade oss runt båten och svor ve och förbannelse över oss.

Men i nästa hamn var det mesta glömt och han hängde åter med oss, men aktade sig noga för att dricka för mycket.

Nu bar det av till hamnar i Frankrike, Portugal och Spanien – sedan vidare nedför Afrikas västkust – Marocko, Senegal, Nigeria och vidare till Sydafrika med Kapstaden och Durban för att härifrån gå till hamnar i Indonesien.

Många av dom Brittiska kolonierna hade på den här tiden egna klubbar dit även vita, men ej svarta, sjömän var välkomna. Den brittiska klubben i Kapstaden hade bl a en stor inhägnad pool som var byggd en bit ut i vattnet. Utanför simmade många svarta barn och ungdomar och kikade längtansfullt in till oss, men utan möjlighet att kunna ta sig in – här rådde ju sträng apartheid som utestängde dom svarta från alla medborgerliga rättigheter och precis som i USA förbjöd man en blandning av svarta och vita på bl a spårvagnar och bussar. Barer och restauranger för vita respektive för svarta – allt var uppdelat svart och vitt eller färgade och ljusa människor.

Tre bra egenskaper att bära med sig genom livet: nyfiken – vaksam – intuition, där kanske intuitionen är den viktigaste, om man befinner sig i osäkra miljöer och konfronteras med okända människor.

Nyfikenheten förmodligen efter mor, dom två andra….vet ej, men kanske genetiskt tillbaka i släktträdet. Hur som helst är jag tacksam att få ha dom alla tre – intuitionen har räddat mig i många situationer.

Tyvärr var inte alla ombord nyfikna på att se och upptäcka livet utanför hamnkrogarna.

En del kom aldrig längre än till första eller andra krogen närmast båten. Inte mycket till sjömansliv.

I Durban där vi låg 5-6 dagar försökte jag få med mig någon till en djurpark som låg några mil norr om staden. Men den här gången gick det inte – en del skulle arbeta, andra var måttligt intresserade.

Jag har aldrig haft något emot att resa själv och upptäcka nya delar av vår värld eller se vad som finns runt hörnet. Gräset är inte grönare på andra sidan, men det är ju ändå intressant att se vad som döljer sig där bakom!

Tvärtom kan det vara en fördel att vara själv – man slipper kompromissa – man kan fatta sina egna beslut utan påverkan från andra.

Så bar det iväg med en skraltig buss till denna relativt stora park med djur som man aldrig tidigare sett. Det tog åtskilliga timmar att vandra igenom parken och värmen var påtaglig. Ett par kalla öl på en Indisk restaurang och pub utanför parken gjorde gott efter promenaden.

Det här var tydligen en samlingsplats för traktens farmare – bofasta engelsmän och holländare. Här spelades biljard och kortspel samt kastades dart.

Samtalstonen var glad och högljudd i lokalen.

Jag försökte konversera så gott det gick med min knackiga sjömansengelska.

Speciellt en av dessa farmare fann jag väldigt trevlig och vi drack öl ihop och spelade biljard i lag med övriga. Det började lida mot kväll och jag började tänka på hemfärden. Men nej, några bussar gick inte tillbaka den här tiden på dygnet, sa dom.

Jaha, det var ju trevligt tänkte jag – men inga bekymmer för det sa min nyvunne vän. Han bjöd på en indisk maträtt – ris och curry, som var så stark att jag höll på att brinna upp invärtes. Det fick sköljas ner med ytterligare några öl och farmaren förslog en tur hem till honom – jag måste absolut få träffa hans båda döttrar – dom var i min ålder och ogifta – vad han nu tänkte på?

Sagt och gjort – min intuition sa mig att detta var ok. Han hade en gammal Jeep som vi så småningom skramlade iväg med – här fanns inga poliskontroller eller alkotest, bara rena savannen och knappt någon synlig väg. Han körde lika bra utanför som på den platta, nästan osynliga vägen.

Väl hemkommen skulle han bjuda på mer öl – men min mage sa mig att det fick vara nog, den kändes inte så bra. Flickorna sov, men hustrun kom ner och pratade lite med sin påverkade man och försökte få honom i säng.

Jag fick så småningom ett rum tilldelat och skulle få träffa deras döttrar nästa morgon.

Dom var, enligt honom världens sötaste och bästa flickor och så många pojkvänner och nöjen fanns ju inte här ute.

På natten vaknade jag alldeles kallsvettig och utan att hinna upp ur sängen kräktes jag upp hela den starka curryrätten plus all öl som hade konsumerats under kvällen.

Fy, vad jag kände mig ynklig och vilken pinsam situation. Rädd var jag också att någon skulle höra mina hulkningar. Mest rädd var jag att flickorna skulle komma ner och se hela detta elände.

Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, men ut och bort från detta måste jag bara.

Jag fick rullat ihop lakanet och la det i toalettrummet samt tvättade av mig så gott det gick.

Genom dörren ut från rummet och ut på andra sidan där ytterdörren fanns vågade jag inte gå av rädsla att någon skulle vakna.

Det fick bli fönstervägen – försiktigt fick jag lirkat ur insektsnätet från fönstret och kröp ut den vägen. Ute var det becksvart och hundar skällde lite varstans. Någon väg såg jag ej utan gick på känn utan att veta om det var rätt eller fel håll.

Så småningom började det dagas och ganska snabbt blev det ljust. Nu kunde jag småspringa fram för jag ville lägga så stort avstånd som möjligt bakom mig innan familjen vaknade och såg bedrövelsen och kanske började leta efter mig.

Efter ett tag hörde jag så ett motorljud och blev stel av skräck i tron att det var ”min” farmare som kom. Inte kunde jag gömma mig någonstans heller.

På håll såg jag att det var en mindre lastbil och gissade att det var någon annan. Eftersom avståndet var ganska långt emellan oss vinkade jag febrilt för här fanns ju en chans till lift och besked om jag var på väg åt rätt håll.

Det var ett äldre par som skulle in till en liten by för att sälja grönsaker på en marknad.

Säkert undrade dom var jag var för en figur men ställde inte alltför många frågor – som tur var fick jag sitta på flaket så jag slapp förklara alltför ingående min situation.

Några reguljära bussar in till Durban gick inte från den här lilla byn, men jag fick hjälp med att övertala en svart chaufför som skulle in till Durban med ett gäng svarta arbetare att få åka med.

Det var ju inte så vanligt att en vit åkte tillsammans med svarta, men dom hörde ju att jag var utlänning och sjöman så för deras del var det inga problem. Tvärtom hade nog inte gått – en svart tillsammans med vita. Lite undrande var dom kanske över vad jag gjorde så här långt utanför Durban.

Bussen var otroligt gammal, skraltig och skakig samt trångt, för den stannade på flera ställen och plockade upp fler arbetare, som trängdes ihop som packade sillar. Men så småningom kom vi fram till Durban och jag gav chauffören lite pengar som jag hade kvar och fick så småningom letat reda på båten. Ett äventyr som kändes si så där – än i dag kan jag känna skamkänslor när jag tänker på den stackars familjen, när dom upptäckte mina matrester och att jag själv var spårlöst borta.

Man kan ju undra hur man kan komma ihåg alla händelser och så detaljerat från något som hände för nästan sextio år sedan??

Men självklart minns man inte allt, utan bara vissa specifika händelser som har etsat sig fast i hårddisken och just den här händelsen står helt klart som ett av dom starka i minneslistan!

Dessutom har jag i efterhand koll på mina båtars rutter och hamnbesök eftersom jag förde dagbok över just det.

Efter besöket i Durban bar det av till hamnar i Indonesien och Filipinerna – Kuala Lumpur, Singapore och Surabaya samt Cebu och Manilla på Filipinerna.

Efter det fick vi en ny order, nu till Australien.

Australien hade på den här tiden stor brist på arbetskraft inom så gott som alla yrken och det var ofta en fasa för rederierna att segla här eftersom väldigt många sjömän valde att rymma och söka jobb iland – det var ingen arbetsgivare eller polis som frågade efter pass eller visum.

Var man dessutom från Skandinavien var chansen stor att få ett jobb.

Men från vår båt var det ingen som den här gången frestades att hoppa av.

Vi gick först till Darwin i norra Australien och sedan till Townsville på östkusten – här lastade vi bl a socker – alla dom stora sockerrörs-odlingarna ligger i denna region runt Townsville.

Utanför Townsville finns det en underbar liten ö som heter Magnetic Island – namnad efter den store upptäcksresaren, James Cook 1770.

Han ansåg att den magnetiska dragningskraften på denna ö var starkare än kompassens ombord på deras båt – så då gav han den namnet Magnetön.

Det är ca en halvtimmes resa ut till ön och hit reste vi ett gäng på en av våra lediga dagar. Badade i det underbart varma vattnet, plockade kokosnötter direkt från träden och såg mängder med vilda, sömniga koalabjörnar i eucalyptusträden.

På stranden i Magnetic Island, Australien
På stranden i Magnetic Island, Australien

Magnetic Island är klassad som nationalpark.

Inte visste jag då att jag skulle fira jul- och nyår här drygt 20 år senare på min resa runt hela Australien…………

 

 

 

After visit Coolongatta, Sydney and Hobart on Tasmania loaded wheat and hard timber we went to Melbourne for the most unusual cargo I can remember – around twentyfive living kangaroos ordered by Hagenbecks zoo in Hamburg.

There were different kinds of kangaroos from small wallabies to the biggest, red kangaroos.

There are 65 various species of kangaroos in Australia.

The crew as worked on deck built large cages of strong bambo-sticks for the kangaroos and tied the cages on deck.

Melbourne were our last port before we went back to Afrika and Europe.

All the way across The Pacific Ocean we all had very fun with our living cargo, the kangaroos, which we all liked and played with.

We could sit for long time and just watch them jumping around inside the cages. And some of the females had a kangaroo kid in the pocket.

The voyage was calm and pleasant – but just a few days aheed of Cape Town, South of Afrikas point where the Indiand Ocean meet the Atlantic we get into a terrible storm – a storm so powerful that we broke our rudder and we had no steering at the ship.

Powerful and dangerous wawes as high as twenty, twentyfive meters rolled over deck and crossed everything on the ships deck. Without steering the ship rolled and stamped from side to side – up and down. It was like the devil and his hell had come over us.

It was the worst storm I can remember during my time as a seaman.

For to days we were out in this dreadful hurricane before it calmed down and we were picked up by a tugboat from Cape Town, took us to the harbour in Cape Town for a new rudder and get all the damage on deck repaired.

Everything on deck had gone – all the hard timber and every pieces of the cages and all of our kangaroos washed overboard – all had gone, nothing left.

A very sad time and we were all sorry about what happened to our friendly kangaroos………..

Sture                                                                       HEM

Fortsättning följer någon gång frampå – nu är det fullt upp med andra aktiviteter.

Då får ni bl a följa med på mina resor med norska båtar – dere må ha det så morsamt da…….

 

3 reaktion på “Del 5: Ännu en gång till Amerika”

  1. Så roligt att läsa alla dessa berättelser från en annan värld. Men även om det inte är lika enkelt att få sådana jobb där man får se stora delar av världen så är det ju lätt att resa idag. Det är så sant som det är sagt – man kan inte läsa sig till livet på andra ställen, det måste upplevas på plats!

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: