Olliver försvann

Det var en vacker vårdag och jag tog med mig Olliver på utflykt till Göteborg. Olliver var kanske fem år och vi gick hand i hand då vi besökte vi Domkyrkan för att tända ett ljus, Stadsmuseet där vi fikade. Tony fick också en påhälsning i sin salong. Så när vi skulle hem gick vi över drottningstorget mot centralstationen och när vi kom in på centralen så släppte Olliver min hand. På ett ögonblick var han borta. Massor av folk, trångt! Jag letade överallt men ingen Olliver. Paniken började komma och jag rusade runt allt mer. Försökte se Olliver men såg inget. Sprang mot pendeln men hittade inte honom där heller. Rusade tillbak då en försäljare helt plötsligt frågar om jag vill köpa en mobiltelefon !?. Jag stirrade på den unga försäljaren och skrek ”NEJ, jag har tappat bort mitt barn!!! Förskräckt stirrade han tillbaka på mig samtidigt som han tog ett steg baklänges. Han måste ha tänkt ”en gammal tant som tappat bort sitt barn – hon måste vara galen”.
Min panik var nu ännu värre och åter igen rusade jag mot pendeltågen för att kort efter återvända in på stationsbyggnaden. OCH där äntligen, kom Olliver mot mig. Han såg rädd ut och bekräftade också att han varit rädd. Jag tog hans hand i min och lovade mig själv att aldrig släppa den igen. /mormor Elsie

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: