Jotunheimen sett från hästryggen

sture hästEfter att under många år ha kämpat på ridskolor, deltagit på åtskilliga weekend-läger samt haft förmånen att tillsammans med Tina få vara med på olika sommarridläger under sex års tid, beslöt jag mig för att ytterligare vidga mina ridkunskaper med en tur över norska Jotunheimen, upplevd från hästryggen.
Året innan, 1988,  hade jag varit i Värmland på en veckas vildmarksridning med packning och packhästar samt övernattning i tält och övergivna hölador.
Sex härliga dygn i konstant närvaro av hästar och likasinnade hästtokiga tjejer.
Och nu tog jag steget över till vårt vackra grannland Norge.
Det blev en bussresa först till Oslo och sedan vidare till Beitostölen där jag träffade de övriga deltagarna. En flicka ända från Israel, två från Tyskland och två tjejer från Kungshamn samt några norska piker.
Enda manliga inslaget var undertecknad samt Torgeir, ledaren och ägaren av alla dessa härliga hästar.
Hästar väl lämpade för denna form av ridning – dvs terrängridning och bergsklättring.
Lugna, stabila och säkra på foten. Fjord- Döle- och Islandshästar.
Själv blev jag tilldelad Lappen, en pigg och stark Dölehäst.
Dölehästen påminner i mångt och mycket om vår egen Nordsvenska häst, som den har mycket gemensamt med.
Beitostölen ligger på ca 1000 m höjd över havsytan och härifrån ställdes kompassen i rakt nordlig riktning, eller närmare bestämt mot Bygdins högfjällshotell.
Till skillnad från fjolårets vildmarksridning i Värmland var denna fjälltur lite av en lyxtur.
riderVarje övernattning skedde på hotell eller säter. Middag, frukost och medhavd lunchpaket ingick.
Bekvämt och skönt – men ingen riktig nattlig vildmarkskänsla. Som t ex den gången året innan i Värmland när jag hade slagit upp mitt tält en bit ifrån de övriga i gruppen. Hade hittar en bit plan mark på en liten vacker äng. På natten vaknade jag av att tältet gungade oroväckande och mystiska ljud hördes. Yrvaken tittade jag ut och fann några av hästarna stående runt mitt tält med nosen snusande mot tältduken. Jag hade ovetandes tältat i samma hage som hästarna hade släpps ut i. Men det kändes enbart varmt och tryggt med denna överraskande närkontakt.
På ca 1200 m höjd passerade vi Bitihorn (1600 m ) och hästarna hade nu fått klättra ordentligt.
Trots den höga höjden kunde jag rida med bar överkropp, en solig och skön dag, nästa helt vindstilla och längre norrut glittrade Jotunheimens snöklädda fjälltoppar – i sanning en bedårande syn. Det lär finnas runt 20 stycken fjälltoppar på över 2000 m höjd just där framme, dit våra blickar just nu riktades. Det blev en mycket mysig och trevlig kväll på Bygdins Högfjällshotell med både sång och musik framför den stora öppna spisen.
Efter en mycket stabil frukost hämtades hästarna ut från sin hage nästkommande morgon och färden kunde fortsätta norrut över Valdresflya. Ett flackt och mycket stenigt parti – här gick det mest i skritt. En flock renar dök upp och nyfiket sprang de runt oss i flera varv, och undrade vad slags konstiga djur vi var. Lagom till lunch hittade vi en liten dalsänka med grönska och vatten till hästarna.
Lägerelden tändes och snart spred sig kaffedoften runt bergknallarna. Hästarna släpptes med hällor runt frambenen. Hällorna, eller fotbojorna, som är ca 60 cm ger hästen en viss rörelsefrihet. Den håller sig i närheten och kan således inte springa iväg alltför långt bort. Praktiskt och tycks inte nämnvärt besvära hästarna även om rasslandet påminner om gångna tiders kedjefångar och slavtransporter. I Sverige är dessa hällor ”naturligtvis” förbjudna – liksom många andra dumma påhitt och förbud här hemma.
hästEfter lunchrast och vila satt vi åter upp på våra fyrbenta vänner och vårt mål var nu mot Bessheims fjellstue. Nu befann vi oss på 1400 m höjd och hade utsikt mot Besshö, Leirungsdalen och Besseggen i profil. I Bessheim skulle vi stanna i två nätter – hästarna skulle vila och själva skulle vi passa på att göra andra aktiviteter nästkommande dag. Här finns ju många fina vandringsleder, men de flesta valde att med gummiflotte ta sig nedför den forsande Sjoaälven.
Själv tog jag färjan från Gjendesheim över den vackra irrgröne sjön Gjende till Memuruba för att därifrån vandra den mest berömda av alla Norges vandringsleder – Besseggenleden, över den sylvassa Besseggen och dess topp på 1743 m. Vädret var det bästa tänkbara, soligt, varmt och vindstilla. En internationell karavan av människor i de mest skiftande klädesplagg kunde nu beskådas. En del strosade sakta på medan andra flåsandes halvsprang. En del bar på jättelika packningar och andra något mindre. Kommen en bit upp på Besseggen möter man en säregen och imponerande vacker syn. På ömse sidor om en smal remsa av fast mark ligger på ena sidan den klarblå, högt belägna fjällsjön Bessvattnet och på den andra sidan, fast många hundra meter längre ner, den i irrgrönt skiftande, vackra sjön Gjende, på vilken jag tidigare kom med färjan. Efter fyra timmars snabb vandring var jag tillbaka i Gjendesheim – lagom för att se resten av deltagarna ta sig nedför den skummande Sjoa i en stor gummiflotte.
Några av hästarna fick nya skor av vår duktige ledare Torgeir, som bland annat även är utbildad hovslagare. Denna den fjärde dagen vände vi kurs – vi skulle nu ta oss över Heimdalsvattnet och ner till Vinstrasjön – till skillnad mot de tidigare dagarna hade vi nu grådimma, kallt och småregnigt. I snålblåsten uppe på höjderna kändes det ordentligt och nu kom tröjor och regnplagg till användning.
Under eftermiddagen var vi så framme vid denna dags övernattningsplats, Grönolsätern. Litet och trångt, men hjärtligt och gemytligt. Här fick vi spekemat, potatissallad, öl och römmegröt. Senare på kvällen samlades vi alla runt den varma spisen och här berättades spökhistorier och spökades så att tjejerna var alldeles till sig av rädsla innan de kom i säng. Det kändes skönt att vara inomhus en sådan här kuslig natt – men hästarna trivdes självklart bäst utomhus. Regnet hade lättat nästa dags morgon, men fortfarande hängde tunga gråa skyar över de närmaste fjälltopparna.
Efter en snabb frukost fick vi packat och sadlat våra hästar. Här blev vi uppdelade i smågrupper för att själva ta oss längs den 18 km långa Joutenheimsvägen ner till den östra änden av Vinstravattnet och över till andra sidan av densamma. Varje grupp startade med ca 15 min mellanrum. Fri ridning i skritt, trav eller galopp – hästarna, flockdjur som dom är, var väldigt ivriga att komma iväg – dels för att komma ikapp de framförvarande och dels tyckte väl de, liksom vi , att till skillnad mot föregående dagar få släppa loss i en fri galopp eller snabb trav – så det gick undan, men inte helt riskfritt. Det kom en och annan bil på vägen – dessutom går ju både kor och getter fria på många ställen i Norge. Här gällde det att se upp och kunna stoppa hästarna i tid.
Men allt gick väl, och vi kom över den smala träbron och kunde fortsätta över Skreddalsfjellet och ner mot Yddins fjellstue. Trädgränsen passerades och vi kom ner till mer skogbevuxna trakter – bondgårdar och vackra sommarstugor, trähus med gräsbevuxna tak. Yddins fjellstue var stängd för säsongen så vi blev de enda gästerna denna natt. Här hade vi tävling i hästskokast, vilket ingick i korandet av denna turs fjellryttare. Torgeir föreläste om hästens matsmältningssystem och om utfodring. Tidigare under veckan hade vi fått oss till livs en redogörelse om hästens utveckling och syn samt om hovens beskaffenhet.
En dags ridning återstod och nu ställde vi in oss mot Beitostölen. Genom en mycket vacker blandskogsterräng, öppna ytor och små fjälltoppar runt om oss tar vi oss bekvämt ridande tillbaka hem. Våra hästar välkomnades av sina övriga kamrater i hagen. Torgeir hade inalles 36 hästar och bedriver med dessa ridning i stort sett året runt – varierande ridning alltefter väder och årstid. På Bergo hotell får vi dusch och bastu samt en underbar middag innan vi tar farväl av varandra efter denna 18 mil långa ridtur. Några av oss övernattar till hemresan nästa dag.
En sista blick upp mot hagen innan vi far hemåt, där hästarna som vanligt går med böjd hals och betar av det friska och näringsrika fjällgräset. Torgeir behövde aldrig ha med sig något extra tillskott till sina hästar – fjällgräset/örterna är tillräckligt näringsrikt och starkt under sommaren för att hålla hästarna igång.
Drömmar är alltid bra att ha några stycken i bakhuvudet….alla går kanske inte att förverkliga – men något att se fram emot är stimulerande och håller fantasin igång! Som nästa inslag  kommer förhoppningsvis en redogörelse från en veckas ridresa i Kroatien dit jag reser idag, fredag 27/9 !                                         HEM
Hästkramar till er alla…….

Sture

En reaktion på “Jotunheimen sett från hästryggen”

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: