Del 2 Norrlandsresan

Nu är det sommaren 1957. Tidigare detta år hade jag blivit bjuden på faster Sveas 50-års kalas som var en ståtlig tillställning i hyrd lokal med teater och annat trevligt uppträdande, sång och dragspelsmusik. Detta kalas är värd en egen berättelse vid tillfälle.

Det skulle inte vara några barn med på denna fest (förutom Maud) men eftersom jag fyllt 13 år räknades jag som ungdom och blev inbjuden vilket jag var mycket stolt över. Att sitta vid ett fint dukat bord och bli serverad mat och få underhållning därtill var jag absolut inte van vid. Nu var man inne i vuxenlivet. Även Allan fyllde 50 detta år och hade ett eget kalas.

Det blev även bestämt att jag skulle få följa med på en bilresa med Allan och Svea, Maud och pappa till Norrland för att hälsa på farbror Åke och Anna-Lisa i Umeå.

Jag som aldrig varit längre upp än till Dalsland hade ganska vaga begrepp om Norrland vid denna tid men i skolan hade jag inhämtat kunskaper om Lappar i färgglada dräkter som bodde i kåtor och kastade lasson samt om höga fjällmassiv med snö även på sommaren. Om detta såg jag inget på resan. Men det visste jag inte då när jag klev in där bak i Allans PV och vi for iväg från Ostindiegatan mot Norrland.

Svea och Allan hade packat bilen med otroliga mängder tillbehör. Väskor, kläder, bord och stolar, fotogenkök, porslin, konserver, kaffekanna, vattendunk, mat, reservdunk med bensin, sovsäckar, filtar, tält och gud vet allt! Och allt detta bak i en PV! Hur fick allt plats? Även jag hade tagit denna expedition på största allvar och utrustat mig med kamera och anteckningsblock för att dokumentera alla platser som passerades.

Första dagen hann vi upp till Örebro där vi tog in på en tältplats (det hette så för det fanns bara tält på den tiden). Tältplatsen var en ödslig åker där några enkla tält var utspridda jämte en och annan bil samt i övrigt cyklar intill tälten.

Vi hade ett tält som restes där pappa, jag och Maud skulle ligga. Allan och Svea låg i bilen. På den tiden var Volvo och Saabs bilar bäddbara med fällbara säten och alldeles finfina att övernatta i.

Så snart tältet var uppe försvann Allan för att bekantade sig med omgivningen. Han var snart tillbaka för att presenterade våra närmaste grannar.

Jag fick uppdraget att fotografera den nyvunna bekantskapen framför sin bil (man tog alltid kort framför bilen om sådan fanns, i annat fall tog man kort framför tältet.) Denna bild får representera ett tidsdokument från campinglivet på 50-talet. Det fanns ett utedass, en liten kiosk och en tvättränna för hygienskötseln men inga faciliteter i övrigt.

Kontrasten är enorm mot dagens campingliv med husvagnar direktanslutna till avlopp och  vatten samt inkopplad internet. Äventyrsbad, restauranger, minigolf mm.Tältplats..

Allans nya bekanta på tältplatsen i Örebro. Pappan i rejält rymliga byxor upphissade långt upp på magen. Dottern lika välklädd och med samma frisyr som sin mor. Det blev en bra kontakt med denna familj för Svea och Allan och tal om att besöka varandra i hemorten.

Nästa dag var vi iväg igen mot äventyret. Jag noterade alla platser som passerades: Arboga, Köping, Västerås osv. Missade jag någon plats var det bara att fråga Svea som satt fram i bilen och hade koll på alla skyltar åt både Allan och mig. (Allan var enögd efter en olycka men klarade ändå bilkörningen bra med hjälp av Sveas vaksamma ögon)

Allan älskade att köra bil och ville helst inte stanna i onödan men någon gång måste vi ändå stanna för att äta. Men då var det inte frågan om någon snabbmat. Allt bagaget plockades ut, fram med bord och stolar och fotogenköket. Skala potatis som skulle koka en halvtimme och något därtill, därefter värma vatten till disk och packa ner allt igen innan vi kunde fara vidare. Varje sådant stopp med matlagning tog nog ett par timmar i anspråk. Ibland var det bara en kaffepaus men med samma procedur. I Gävle har jag tagit ett kort som får symbolisera ett sådant tillfälle.

Måltid på en rastplats vid Gävle. Faster Svea, Pappa, Maud tittar snällt mot kameran medan Allan är fullt upptagen med att bita i en smörgås. Svea lagade mat och kokade kaffe på ett fotogenkök av modell Primus. På bordet syns bl.a. Sveas stora bröburk, ett stort paket bitsocker av den gamla hårda sorten, en burk kokkaffe, Sveas kaffeservis i porslin mm. Bakom bordet syns det som plockades ut ur bagaget för att komma åt bord och stolar.

Vi åkte vidare i samma stil mot Norrland. När vi kom till höga kusten stannade vi och studerade den nybyggda Sandöbron som några år tidigare hade rasat under uppbyggnaden och orsakat dödsfall bland byggarbetarare. (Nu finns ju en ny väg och den nya Höga kusten bron). Vi tittade här även på monomentet vid Ånge om skotten i Ådalen 1931.

När vi var på ingång till Umeå började Allans bil att låta konstigt, motorn skakade och skramlade så till och med Allan började bli orolig och fick sakta på farten. Det visade sig att en motorkudde hade lossat så att motorn hoppade på motorramen. Vi rullade in i sakta gemak mot Umeå och hittade en bensinstation med verkstad som Allan kunde lämna bilen till.

Men nu var vi i alla fall framme och kunde ta oss till Åke och Anna-Lisa. Dom bodde fint i ett hus alldeles intill Umeälven.

Farbror Åke arbetade på ett pappersbruk i Obbola som låg där Umeälven mynnar ut vid kusten. De hade även en trevlig sommarstuga på en ö mitt i Umeälven en bit österut. Vi åkte ut dit en dag.

Här är vi på väg mot ön i Umeälven. Allan har tagit kommandot med årorna. Det var en Allan rorbra bit att ro som syns på bilden. Det var dessutom strömt så det gällde att ta sikte uppströms för att komma rätt. Svea med schalett i förgrunden och Maud längst fram i båten. Jag, Pappa, Anna-Lisa och Åke sitter bak i båten.

Sommarstugan på ön. På bilden syns Pappa, Maud och Allan.

Det fanns några fler stugor på ön. Där fick vi även vara med om laxfiske i älven. Man gick ut med nät och båt där nätet var förankrat på land och gjorde ett svep uppströms och in mot land igen där några av gubbarna tog nätet och drog in det på land med fångst av fina laxar.

Åkes+stug..

Efter några dagar hos Åke och Anna-Lisa var det dags att bryta upp och åka vidare mot nya äventyr som fortsatte utmed Umeälven västerut (blå vägen) upp till Lycksele och Storuman. Nu var vi äntligen framme i Lappland men inte såg jag några Lappar!

En mycket vacker vägsträcka var det i alla fall med flera stora och imponerande vattenkraftverk att titta på. Vid Storuman vände vi neråt igen för att följa Inlandsvägen tillbaka hem. Denna väg minns jag bara som grusväg med ideliga gropar och kärlskador. Skog efter skog och långt mellan samhällen och affärer. Ibland tog vattnet och maten slut och då fick Allan stanna och knalla upp till en bondgård för att hämta vatten och samtidigt passa på att handla lite mat (ägg, potatis, mjölk mm.)

Jag vet att jag tittade förgäves för att se några fjäll med snö utmed vägen, men inte- bara skog och skog mil efter mil. Det närmaste i fjällväg vi hittade var några fjällkor som helt plötsligt spärrade vägen för oss och jag snabbt ut med kameran. Jag hade aldrig sett sådana konstiga kulliga kor utan horn..                      Fjällkor vid vägen intill Storuman. Fjällkor

Nästa gång ska jag berätta om Oslo resan och när vi övernattade 6 personer i en PV.

Hasse (2013-06-23)        HEM

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: