En vanlig resa med tåg

Jag är ute i god tid. Jag är nästan alltid ute i god tid. Därför är jag ombord på tåget som skall ta mig till Vänersborg redan tio minuter före start. Fräscht, är det. Nytt och fint på Västtåg. Glider ner på ett säte, tänker att här kan jag sova gott, en stunds välbehövlig vila. Det är ingen nöjestripp, tvärtom skall jag på jobb i området runt lilla Paris som det av någon oförklarlig anledning kallas. Jag ser då ingen likhet.

Sätter mig till rätta och registrerar en ung mamma med en, uppskattningsvis, fyraårig pojke. De sitter snett emot, mamman upptagen av sin mobil och pojken med sina två leksaksbilar.

Någon annan skall tydligen också lämna vårt lands framsida för när han eller om det är en hon trycker på knappen för att öppna dörrarna så tjuter det, högt och länge. väldigt högt och väldigt länge. Ljudet har inte lagt sig när stämpelautomaten börja rassla, också den högt och länge. Jag vänjer mig snart för det är många som skall ut och resa idag.

På sätet jämte mig sitter Roger, att han heter så det vet jag eftersom han presenterar sig vid varje mobilsamtal som han ringer under resan. Det blev många presentationer. Tydligen jobbar han inom restaurangbranschen. Inte som kock men jag uppfattar att han säljer utrustning till köken, blir lite nyfiken. Skulle vilja få några klargörande svar på några frågor som väckts, men inser att det inte är okej. Det är däremot okej att han, Roger, pratar jobb inför alla oss på tåget men vi ska samtidigt låtsas som att vi inte hör. Absolut inte fråga något.

Pojken som leker med bilarna blir allt mer högljudd, helt plötsligt fräser mamman, utan att ta blicken från mobilen, ”lägg av!” Låter ungefär som när Nationalteatern framförde Livet är en fest, men det var långt innan denna mamman var född. Hur som helst fortsätter hon fortfarande maniskt stirrande på mobilen att förmana pojken att vara tyst. Annars kommer hon att ta bilarna!

Tjejen på sätet bakom mig, pratar med sin vännina. Väninnan är i telefonen och de två vännerna delar allt. Nu får vi, väninnan och vi som sitter närmast, veta att hon vet inte hur hon skall få råd till att försäkra sina älsklingar, två katter. Sedan börjar hon prata om hur häftigt det skulle vara att rida på åkrarna som vi susar förbi.

Roger som faktiskt tystnat reser sig plötsligt, han har fått syn på någon som han känner och flyttar flera bänkrader bort. Konstigt, vi som nästan hörde ihop. Då får mamman nog, resolut tar hon bilarna. Pekar ut genom fönstret och kommenderar sonen att titta på,,, ja, vad? Själv tittar hon i mobilen. Nu börjar pojken gråta men får då veta att om han inte genast slutar med det kommer han inte få tillbaka sina bilar. Pojken slutar faktiskt gråta och i mammans ansikte sprider sig en min av belåtenhet, duktig mamma-min. Nyss var hon en förlorare med grinig unge nu en konsekvent mamma. Hon återvänder in i mobilens inre värld.

Tjejen bakom mig har nu kommit till ämnet Ullared. Hur långt är det egentligen, visst har de mycket fint, skulle faktiskt behöva lite julpynt. Och där byter hon ämne, för hennes föree detta sambo tog allt julpynt. Ja faktiskt inte bara det, han tog också med sig tron på kärleken och trohet, ja faktiskt hela meningen med livet. Samtalet börjar bli riktigt intressant. Skulle vilja säga några tröstande och välmenta men tillrättavisande ord. Inser dock snabbt att det är lika opassande som fallet Roger, förresten gick hon av i Trollhättan så det är försent. Även mamman med pojken har gått av. Ganska lugnt nu, tror jag sover en stund, välbehövlig vila. Hinner knappt sätta mig till rätta så ropar de ut i högtalarna  högt, väldigt högt att nu är vi framme i lilla Paris.

4 reaktion på “En vanlig resa med tåg”

  1. Intressanta iakttagelser – mycket, både roligt, tråkigt och meningslöst kan man idag få höra både på buss, spårvagn och övriga transporter. Själv åhörde jag senast i bastun på Åby simhall tre livshistorier av tre gubbar i övre sjuttioårs-åldern som högt och tydligt debattaterade allt från alla deras bilar, boende, barn, barnbarn, fruar och arbeten m m – jag blev sittandes bra mycket längre än vanligt innan jag genomsvettig vacklade jag ut och tackade sällskapet för trevlig underhållning.
    Sture

    1. Det var ju det jag gjorde. Kan avslöja att jag idag åkt X2000 snabbtåg från Stockholm, och det gick inte snabbt. Stod faktiskt stilla en god stund. Hemma först efter nio…

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: