Vi åker till Afrika

Att vandra runt på Kolmården, eller vandra å vandra. Jag sitter, står eller hänger mest. Hur som helst, Kolmården är fantastiskt och varje djurart måste beskådas mycket noga. För att göra en lång historia kort – drömmen har naturligtvis varit att se allt på riktigt. Ja, dröm, för hur skulle det kunna bli verklighet? Så nu, drömmen håller på att bli realitet. Månader har övergått till veckor som blev dagar. Nu räknar jag timmarna. Kläderna ligger i högar och väntar på att stoppas i väskor. Kepsar, pennor och diverse småsaker som skänkts av familj och vänner skall packas i ryggsäckar för att övelämnas på barnhem. Snart, mycket snart är det dax – Africa here we come

Inför denna dröm måste kikare inhandlas. Vi gick till Japan photo för några veckor sedan och fick med oss två modeller hem för att prova i lugn och ro. Jag ställde mig i vardagrumsfönstret och tog sikte på en balkong mitt i mot. Jag skiftade kikare och prövade mig fram för att avgöra vilken som var bäst. Då ser jag i ögonvrån hur en granne som är på väg ut med sin hund har stannat upp och tittar upp,,, på mig! Pinsamt – ja. Reflexmässigt hoppar jag undan, vilket inte var det bästa alternativet. Jag borde naturligvis ha hälsat och förklarat vad jag höll på med. Nu väntar jag på att föreningen kommer att varna för gluttare. Tycker mig redan märka att flera grannar har dragit för sina gardiner.

afrika 2013 025Den stora resdagen, torsdagen 7 mars
Så var vi på väg, äntligen. Tre resväskor (en full med grejer till barnhemmet), tre flygbyten och många timmar senare landade vi på fredagsmorgonen i Tanzania på Killomanjaros flygplats. Vår reseledare, den närmaste veckan, Ove, mötte oss i den lilla ankomsthallen. Förutom Ove, skall 18 personer leva tätt inpå varandra i 8 dagar. Vi fördelades i tre jeepar. Med förväntan i luften lämnade vi flygplatsen och vår chaufför för den kommande veckan, Roy, gasade på. Samtalet och stämningen i vår bil kom igång fort. Då tog asfalten slut. Mil efter mil skumpade vi fram i vad som tycktes vara en huvudväg. Efter några timmar var det stopp för lunch.

afrika 2013 034Vi tilldelades var sin kartong med lite mat. Långtifrån allt såg aptitligt ut och Ove pekade på inhägnaden runt rastplatsen. Vi kunde om vi ville kasta över det vi inte ville ha till Massajbarnen som längtansfullt titta åt vårt håll där de gick och vaktade sina getter på andra sidan av det taggtrådsförsedda stängslet. Fyra, fem barn sprang fram och plockade ivrigt åt sig den mat vi ratat. De sneglade åt sidan och hade mycket bråttom och vi förstod varför när vi såg en av rastplatsens personal. Detta var inte tillåtet och han jagade undan några sent anlända barn. Vi stod kvar och tittade (tårögt) när vi såg hur de jagades bort samtidigt som de knuffade varandra för att komma åt varandras ”mumsbitar”.

Så var vi på väg igen, äntligen asfaltsväg. Vi tittade förundrat ut genom fönstren, vad kom alla människor ifrån och vart var de på väg? De cyklade, gick och sprang. Roy framförde jeepen vant och elegant i hög fart. Inbromsningarna var många och upplevdes som trevligast när orsaken var en elefantflock som gick över vägen.

och sedan fick vi också uppträda!
och sedan fick vi också uppträda!

Efter middagen hade vi samling och detta blev den följande veckan en rutin som alla såg fram mot även om det kunde vara svårt att hålla sig vaken efter de intensiva dagarna. Efter denna första samling där vi bland annat presenterade oss för varandra blev vi underhållna av några infödda som framförde någon form av krigsdans i kombination med förförelsedans.

ipad 014Lördagen 8 mars
Efter en natt med hyiener och andra väsnades djur utanför fönstret var det dags för första Safariedagen. Vårt besök gick till Tarangireparken dit vi tog oss på skumpande grusvägar i flera timmar. Dock med mycket att titta på längst vägen. Alla dessa färggranna kläder som människorna bar, alla djur och inte minst alla bostäder i varierad standard. Det blev också några stopp för att inte köra över apor som lekte på vägen. Tarangire är en av Tanzanias 15 nationalparker som sammanlagt täcker 25% av landets yta. Just Tarangire är ca 2850 km² vilket kan jämnföras med Ölands 1200 km2. Tarangire liksom alla andra parker saknar staket och djuren vet naturligtvis inte vilka gränser som finns och därför såg vi också djur utanför de olika parkerna. Nu inne i parken såg vi dock våra första giraffer och fick även lära namnen på flertal fåglar och antiloper. Zebror, gnuer och strutsar hade vi sett massor av längst vägen så de var inget nytt. Vi mötte en stor flock elefanter på kanske tjugo djur som var vid floden för att släcka törsten. Så såg vi det första Lejonet, hon låg fridfullt på en äng under en Acacia.

Söndagen 9 mars
Tidigt på morgonen packade vi jeeparna och for mot den mest populära parken, Serengeti. Som vanligt på skumpande vägar och med vägdammet yrande. Innan man kommer till Serengeti måste man passera Massajernas landområde. Här lever de likt våra samer och det fullkomligt vimlar av dem. Vi skulle över en bergskam och från den smala serpentinvägen kunde vi skåda en vidunderlig utsikt. De färggrant klädda Massajerna vandrade, satt eller arbetade på fälten. Barn som själva såg ut att behöva barnpassning vallade sina getter. Vi mötte flertal giraffer, några kameler och naturligtvis massor av tamboskap. Vi lunchade på den plats där man fann vår anfader, eller om det heter anmodar? Hur som helst fick vi en liten föreläsning om Lucy och titta i det lilla anspråkslösa museet.

Efter vårt stopp tog milsvida fält över. Roy gasade på och vi fullkomligt studsade runt i jeepen. Säkerhetsbälte, saknades på passargerarstolarna och Roy trädde sitt bakom ryggen.

Vi passerade åtskilliga giraffer och hundratals eller om det var tusentals, zebror, gnuer, fåglar och naturligtvis flera sorters antiloper som vi vid de här laget började lära oss namnen på. En av bilarna lyckades se ett lejon men hon hade lagt sig utom synhåll när vi passerade.

wpid-facebook_1627174127_20130426043907351.jpgSå körde vi in i en av Afrikas största och mest populära park, Serengeti, 14800 km² stort. Vi hade inte kört jättelångt innan den första hyenan var synlig och strax efter Geparden med sina två ungar. Vi fick en lång unik stund med dessa vackra djur på väldigt nära håll. Vi till och med stängde fönstren då vi trodde hon var på väg att hoppa in till oss. Mycket glada och med uppsluppen stämning fortsatte vi vår färd i denna Afrikas vildmark.

Marabostorken, är kanske inte den vackraste fågeln
Marabostorken, är kanske inte den vackraste fågeln

Det blev ytterligare några möten med elefanter och nya antiloparter. Ove som älskar fåglar gjorde tappra försök att väcka ett fågelintresse.

Efter en hel dags bilåkande på dammiga grusvägar kom vi fram till Serengeti Wildcamp. Tält inredda med sängar och mycket enkla toaletter tilldelades oss med order om att det är lika förbjudet att förvara nötter, kex eller liknande inne i tälten som det är att utforska omgivningen. Vi förstod snabbt varför. Detta var vildmark och trots tröttheten efter dagens upplevelser så var det svårt att somna när man hörde alla ljud och förstod att det var en tältduk som skilde mellan oss och hyenan som vädrade efter något ätbart.

Regnet öste ner när Dennis och jag blev hämtade vid tältet strax innan fem. Det var dags för luftballong. Jag som oroat mig för att regnet skulle kunna kunna förorsaka en inställd ballongtur blev lugnad av beskedet att det regnar ofta på natten men aldrig vid gryning. Dennis blev kanske en aning besviken av samma besked. Det var kolmörkt när vi lämnade campen och längst vägen såg vi flera ögonpar på djur som vi aldrig fick veta vilka de var. Dock kunde vi identifiera antiloperna när de korsade vägen framför bilen.

Det hade slutat regna när vi kom fram till vår uppstigningsplats. Tre ballonger skulle sväva denna morgon över Serengeti stäppmark. Personalen gjorde sitt jobb med att fylla ballongerna med luft samtidigt som de övervakades av annan personal med brandslangar i beredskap. Sakta började dagen gry och det var dags. En medpassagerare blev kissnödig och smög iväg bakom en buske men blev raskt tillbaka hämtad av en vakt med gevär. Detta är vildmark och ingen vet vad som gömmer sig bakom en buske.

afrika 2013 227 afrika 2013 230

afrika 2013 238Korgen avsedd för sexton passagerare uppdelad i åtta fack låg på sidan. Vi fördelades efter vikt innan vi fick lägga oss i facken, likt en våningsäng. Vi spändes fast och fick bekräfta för piloten att detta gjorde vi av egen fri vilja. Så bar det iväg. Med korgen i stående ställning svävade vi fram. Vi skulle följa en mindre flod och det var som en saga. Solen steg upp, det var ljudlöst sånär som våra viskande röster.

Det som ser ut som bajskorvar är faktiskt flodhästar
Det som ser ut som bajskorvar är faktiskt flodhästar

I flodbädden låg mängder av flodhästar. Två hanar slogs om en hona och segraren fick bestiga henne vid vattenbrynet. Några krokodiler låg blickstilla och som vanligt var de många giraffer som passerades. Naturligtvis apor men de hade efter dessa dagar i Afrika blivit en naturlig del i omgivningen oavsett naturpark eller inne vid bebyggelse. I övrigt var det klent med djur vilket piloten förklarade hade med det tidigare regnet att göra. Djuren vill inte gå i blött gräs. Dock ville flodhästarna gå i blött gräs kunde vi konstatera där de gick och betade.

Hederligt slagsmål om vem som ska få flickan
Hederligt slagsmål om vem som ska få flickan

Efter en timma landade vi jämte ett stort Acaciaträd. Piloterna från de tre ballongerna gick afrika 2013 281 omkring med champagneflaskor på huvudet och vi blev serverade dito ur nyputsade glas av uppklädda servitörer. När detta var avklarat gick vi i samlad trupp till de vackert dekorerade tvättställen. I någon form av traditionella dräkter blev vi servade med tvål och fick händerna sköljda ur porslinskannor. Bara detta var en upplevelse utöver allt annat. Under Acacian var det tre långbord, en för varje ballong. Alla var dukade med linnedukar och riktigt porslin. Tal hölls innan vi serverades en underbar frukost. Efter maten delades våra diplom ut och vi blev hemkörda. Hela upplevelsen var väldigt magisk.

Klockan har nu hunnit bli halv elva och vi byter jeep till vår vanliga med Roy som chaufför. Vi utforskar Serengeti och vid en damm möter en märklig syn. I dammen guppar några flodhästar jämsides med en krokodil med gapande mun, i ett träd intill flera stora fåglar och i gräset vid dammen mängder med storkar – detta är Afrika. Vi kör sakta vidare och då plötsligt – i en av bilarna upptäcker man ett ensamt Lejon tittar på oss bara en kort bit från dammen.

Under dagen möter vi åtskilliga djur men hur roligt det än är så är det katterna vi spanar efter. Vi hör på Roys kommunikstionsradio att något är på gång och uppe i en Acacia får vi se två unga leoparder som lugnt ligger och vilar. Klockan går mot lunch och efter maten är det dags igen, här är ingen rast och vila. Vi som åker med Roy är extra nöjda då han gillar att ösa på och insett att vi tycker att fåglar skall se väldigt konstiga ut om det skall vara värt besväret att stanna. Således kör vår jeep ofta för sig själv. Så bakom en krök bara några minuter från vårt läger möter vi nummer fyra av The big five, den afrikanska och fruktade imagebuffeln. Buffeln anses vara den mest aggressiva för jägare. Nu står de plötsligt runt om oss i hundratal. De är hur fredliga som helst och vi lär oss att deras familjesystem liknar vår. Bufflar stöter inte bort skade djur utan tar väl hand om dessa genom att placera dem i flockens mitt. Föräldralösa kalvar adopteras av någon äldre buffelko som kan bli adoptivmormor åt flera stycken. Riktigt gamla bufflar offrar sig till förmån för de yngre då flocken angrips an lejon.

Vi ser också bevis på deras omsorg då en skadad buffel irriteras rejält av fåglar som imageenvetet pickar i det djupa såret. Till sist lägger sig buffeln under en buske för att få vara i fred men då samlas genast flera flockmedlemmar runt busken. Det ser faktiskt ut som de snackar med både kompisen under busken och med varandra.

Vi kör vidare och ut över ett område av savannen som i det närmaste ser helt öde ut. Så vid en bäck ligger systrarna lejon, fyra ganska magra tjejer. Vi får veta att av någon oförklarlig anledning väljer vissa flockar att stanna kvar på sitt revir trots att det är brist på mat. image

Det har varit en lång dag när vi vänder hemåt. Nästan vid tältlägret möter vi en enorm elefantflock. Det är svårt att räkna antalet då de marscherar på och liksom delar flocken för att undkomma oss. Som det brukar vara i elefantflockar går ledardjuret i slutet.

Hon var arg!
Hon var arg!

En enorm hona med stora vita betar. Hela hon ser mycket irriterad ut vid åsynen av vår jeep. Roy som för en gångs skull verkar imponerad trots sina 10 år som chaufför och guide har öppnat sin dörr för att fota den stora flocken. Honan styr stegen mot oss och det går inte att missförstå henne nu. Roy stänger illa fort dörren och mamma elefant stampar i marken ca tio meter bort innan hon trumpetar ut sin ilska. Vi fattar vinken och är hemma vid tälten 10 minuter senare.

Vid campen har personalen fyllt hinkarna vid tälten med varmt vatten och sällan har de varit så skönt att duscha, om en snålt med vatten. Efter middagen som smakar ovanligt gott har vi en kort återsamling och Ove berättar att i morgon skall vi vara resklara kl sex . afrika 2013 314 afrika 2013 405 afrika 2013 349afrika 2013 220 afrika 2013 217 imageafrika 2013 371 afrika 2013 364 afrika 2013 357 afrika 2013 355ipad 054

Tisdagen 12 mars
Vi serveras kaffe och te innan vi stiger in i jeeparna klockan sex på morgonen. Taken är som vanligt upphöjda och vi står alla sex och spanar ut i mörkret. Ficklamporna försöker scanna av buskagen och vi upptäcker både hyiener och sharkaler. Fåglar som tydligen är unika namnges av Roy. Solen går sakta upp och det fotas oupphörligen. Förmiddagen bjuder som vanligt på många djur. Vi återvänder till lägret för brunch och utcheckning. Dags att flytta. Strax efter checkar vi in på Seronera Wildlife lodge. Här möts vi av ett fantastiskt hotell byggt i etager. Om det inte vore för ett vansinnigt knarrande golv i kombination med att det är så lyhört att de tidigare tältdukarna framstår som om de vore av timmer, skulle hotelet varit riktigt lyxigt. Tyvärr finns det ingen el nattetid och vill man duscha, och det vill alla, så finns det om inte varmt vatten så ljummet mellan 17 och 21. Nu får vi hur somhelst göra vad vi vill i två timmar innan det är dags för eftermiddagens spaning. Det ligger en pool på en höjd där flera av oss guppar omkring i det, ja faktiskt, kalla vattnet.

En liten apa som ville komma in
En liten apa som ville komma in

Sedan bär det av igen, massor av flodhästar och andra djur. Tyvärr inga kattdjur. Så åter på hotellet inser jag att vårt hotellrum har bakom de fördragna gardinerna en hel vägg med panoramafönster direkt ut mot vildmarken. Jag parkerar mig i fåtöljen och spanar. En skylt talar om att det är förbjudet att gå utanför hotellets inre trädgård. Några giraffer går femtio meter bort, ett par antiloper vågar sig närmare. Ja, det sitter även några vackra fåglar i träden utanför och naturligtvis apor.

Dennis som har duschat tycker att nu borde jag glott färdigt och börja göra mig i ordning för kvällens middag. Då, plötsligt flyr antiloperna i flygande fart. Jag upp med kikaren för att se vad som skrämt dem. Ytterligare några antiloper kommer halvspringande och verkar inte fatta varför flocken skall fly nu. Då ser jag svaret. I kikaren dyker ett kattdjur upp, som jag då trodde var en gepard. Fort svänger den av och jag förlorar den i synfältet. Snabbt som attan rusar jag ut på hotellets gavel som har ett litet golv. Flera andra gäster som har hört mig kommer med sina kikare. Vi ser ingenting och de andra tröttnar. Jag står emellertid kvar med kikaren klistrad framför ansiktet. Dennis börjar efter en halvtimma att bli lite irriterad. Han anser att jag borde tänka på middagen och för övrigt kan det knappast varit en gepard bara några meter från hotellet. Jag har dock fått napp. Ser något som hukar under en buske. Något ljust och kattlikt. Jag ger kikaren till Dennis och bara sekunder senare går ”geparden” till anfall mot en gasell. De försvinner bort och stunden då vi faktiskt ser en jakt är över på ett ögonblick. En personal kommer förbi och skrattar ”nej, nej inte gepard, det är en leopard som har sitt revir precis utanför hotellet”. Nöjt tar jag mig en snabb och kanske väl kall dusch innan jag stoltast av alla på samlingen efter middagen återger vad jag bevittnat.

Den natten blev det ingen riktig sömn. Jo, Dennis sov men jag låg med glasögonen på och ett par centimeter ovanför madrassen och hade en kikare samt en kamera i vardera hand. Tyvärr knarrade golvet så varje gång jag försökte smyga upp för att se bättre hördes Dennis bestämda stämma ” lägg dig”. Jag såg inte så mycket men faktiskt gick en flodhästar förbi fönstret vid halv fem.

En unge som tyckte att bilarna var intresantare än maten på andra sidan
En unge som tyckte att bilarna var intresantare än maten på andra sidan
Tyvärr syns alla lejon lite dåligt på bilden
Tyvärr syns alla lejon lite dåligt på bilden

Onsdagen 13 mars.
Vi har bara kört en kort stund då Roy gasar på. Han har hört något på radion. Vi närmar oss ett fält, på plats står kanske fem jeepar. Så på fältet, äntligen, en, två, tre lejon. Nej fyra, fem osv. En flock på ca 13 honor har posterat ut sig för jakt. Ja, kanske inte den ena för den ligger lojt och lutar sig mot en av bilarna framför oss. Ledarhonan sitter ca femtio meter fram och de andra verkar ha sina givna platser. Framför ledaren går en liten bäck och på andra sidan står tre gnuer. Lejonen som struntar i bilarna tittar stint på gnuerna som i sin tur tittar tillbaka på lejonen. Ibland tar lejonens ledaren några steg fram, vänder sig om och de andra tar motsvarande steg. Vi får veta att förmodligen har flocken skickat fram en spanare som ligger än närmre gnuerna. Ove som tycker att nu har vi tittat färdigt, påstår, vilket säkert är sant, att denna jakt kommer att ta många, många timmar att förbereda. Lejon jagar som bekant oftast vid gryning eller skymning. Jag surar men övriga passagerare tycker att den dryga halvtimmen räcker. Vi kör några hundra meter, så tvärvänder Roy. ”Gott” tänkte jag ”vi skall tillbaka, jag hade rätt, vi borde ha stannat”. Då svänger Roy åt andra hållet. Va nu? Det står en jeep vid ett träd och det var den Roy sett. Vi kommer fram och en stolt leopardmamma med två ungar promenerar omkring på vägen. Enligt både Roy och Ove händer det inte att man får se det vi nu ser. Vi tittar på en meters avstånd hur mamman fostrar sina ungar innan hon efter ca tjugo minuter försvinner ut i det höga gränser och kamoufleras av naturen.

Dagen fortlöper och vi skall tillbaka till hotellet som vi bodde på de första nätterna. Vi kör på en lång raksträcka som får svenska grusvägar att framstå som motorvägar. Vi studsar bokstavligen runt i bilen, någon kollar hastighetsmätaren och konstaterar att Roy toppar farten med 90 km/tim. Under ca en mil omgivs vägen på båda sidor av tusentals, gnuer, zebror och antiloper. Även andra djur finns att skåda men som sagt farten är hög.

Framme vid Massajernas land stannar vi för ett besök i en Massajby. De medlemmarna som är hemma av byns 140 invånare hälsar oss välkomna med dans och sång. Parvis blir vi sedan inbjudna till varsin Massaj. Vår man som jag glömt namnet på bjuder in oss i en av hans tre hyddor. Att han har tre hyddor har den enkla förklaringen att han har tre fruar. Vår man bjuder oss att sitta ner i den äkta sängen, bestående av en lerklack, medan han förklarar hur de lever. Barnen är byns angelägenhet och de sover i samma hydda som sin mamma de första tre åren. Sedan får de sova hos någon av hans fruar som han inte sover hos. Jag fotar med min Ipad och visar honom det nytagna fotot samt filmen på välkomsdansen, han ser förundrad ut. Han pekar på sig själv och upprepar flera gånger ”Det är jag”. Så möttes den ursprungliga världen med den moderna. Nästa dag skulle byn vandra vidare till det gröna gräset, åtta dagar bort.

Torsdagen 14 mars
Vi startar klockan sju och kör mot Ngorogoro, den största kratern i Tanzania och som är en liten del med sina knappt 300 km² av en mycket större park. Det unika med Ngorogoro är att den omges av en 600 meter hög vall och att själva kratern är mycket frodig. Hit lockas massor djur och vill man se många djur på kort tid kan kratern rekommenderas. Själva upplevde jag och Dennis det som ett gigantiskt Kolmården utan stängsel. Trots att antalet bilar är begränsat till 70 st och att kratern bara är öppet 6 timmar åt gången kan den inte jämföras med Serengetis vildmark. Men vi fick se en vilande lejonhane, en annan som låg och vaktade ett as samtidigt som minst sju hyiener smög runt och funderade på att snylta till sig maten. Vi fick på nära håll beskåda en lejonflock med en gigantisk hane. Denna hane rörde sig lite bakom övriga i flocken för att ha koll på alla.

Kanske det bästa var att vi nu kunde bocka av det femte och sista djuret av ”The big five” noshörningen. Inte mindre än sju stycken på sammanlagt tre platser. Resan ut hur kratern blev vår mest skumpiga. Under vad som kändes som flera timmar fullkomligt studsade vi runt i den dammiga jeepen. Glada blev vi när asfalten tog vid och konstaterade att kraven på komfort har ändrats under denna resa. Nu uppskattar vi asfalt, varmt vatten för att inte tala om vattentryck. Då stannar vi vid vårt nästa resmål. Barnhemmet.

En mycket rakryggad och stolt kvinna vid namnet Rita tar emot och visar oss runt. Rita är änka och har sedan 2004 drivit detta barnhem där hon tar emot föräldralösa barn. Hon bor med barnen och har till sin hjälp volontärer. Hon började med 28 barn och har just nu 63 barn hos sig. Den yngsta bara fyra månader gammal hittades som nyfödd utlagd i naturen. Fem är hivsmittade och en annan liten pojke såg väldigt sjuk ut. Rita skall försöka få pojken till sjukhuset men det kostar mycket pengar. Hon visar upp den ärriga ryggen och förklarar att han bara ligger helt apatisk i sin säng. Under vår rundvandring klänger flera småbarn på Rita. Hon tittar ömt på dem och klappar dem på huvudena. Vi lämnar våra gåvor och leksakerna fördelas genast till barnen som glatt tar emot ett litet mjukdjur eller en leksak från MC donalds. Vi får se de olika rummen och Ritas största stolthet, djuren. Hon öppnar dörrar som döljer en djurhållning som skulle få svenska djurrättsorganisationer att gå i taket. Men nu ler vi och säger uppmuntrande ord och faktiskt menar det. Jag frågar en volontär vad som är största bristen, vad behöver de främst hjälp med? Svaret kommer fort – mat.

En annan svårighet är vad skall ske med de barn som nu börjar bli för gamla för att bo kvar. Det finns ett hopp om att biståndsorganisationer skall bygga hus åt dem men inget bestämt. Våra intryck av barnhemmet var trots allt hoppfullt. Det var under omständigheterna rent och upplevdes kärleksfullt. När vi skall gå börjar flera av barnen att krama om flera av oss, inte många kunde då hålla tårarna borta. Vi fick med oss information om barnhemmets hemsida och kontonummer.

Några avslutande rader om barnhemmet; Vi, jag och Dennis, överlämnade alla de gåvor som flera av er skänkt. Det var småbarnskläder, mjukdjur, hårspännen och hårsnoddar, pekbok, boll, smycken, ritblock, kritor mängder med skrivmaterial. Själva hade vi köpt tvålar, tandborstar och tandkräm samt skrivblock. Allt packat i ryggsäckar som Rita tacksamt tog emot med orden ”skolväskor, va bra det behövs”. Hon rördes av innehållet och visade stor tacksamhet till oss och även till Gud . Vi överlämnade även 2000 kr till mat. Tyvärr fanns inget grötpulver på marknaden men jag hoppas att det är okej för er som skänkt till grötpulver att Rita fick ett kuvert. Ove som har haft kontakt med Ritas sedan starten går i god för att pengarna kommer att gå oavkortat till mat.

Fredagen 15 mars
Idag gick vi upp vid halv sex för att hinna med sista safarituren innan Zanzibar. Efter utcheckning blir det lite omgrupperingar i jeeparna då Ove samt fyra till inte skulle med till Zanzibar på eftermiddagen utan fortsätta hem till Sverige. På grund av platsbrist fick jag och Dennis åka samma bil vilket ställde till problem för chauffören. Väskor skulle lastas på taket men av praktiska skäl inte Dennis och mina då vi skulle bli avsläppta först. Helt ogenerat ropar chauffören på ”Massaj”. Det fungerar vanligtvis så att Massajer får vara på hotelområden och deras uppgift blir att vakta (vilket passar bra då de alltid verkar bära en dolk och en stav) och fungera som bärhjälp etc. Massajerna är oavlönade men behåller den dricks de får och de tilltalas aldrig vid namn utan alla buntas ihop och kallas Massaj. Så nu när chauffören behövde hjälp fick någon av Massajerna rycka ut. Det är ingen överdrift att påstå att samarbetet mellan Massajen och chauffören var obefintlig liksom organisationsförmågan. Efter att påtalat tio gånger att eftersom Dennis och jag skall släppas av vid en flygplats och de andra vid en annan flygplats vore det lämpligt att våra väskor inte surrades fast på taket utan står inne i bilen. Till sist gav jag upp och satte mig i jeepen.

Vi gjorde ett kort besök i Lake Manjaraparken. Här var mer djungellikt och till Oves stora förtjusning många fåglar. Vi fick dock skåda en elefant på nära håll, massor av apor och då en ny sort, blåmaskad Markatta. Vid en flod gick flera flodhästar och betade och grodsången var öronbedövande. Vi såg ytterligare några vid det här laget välkända djur innan vi åkte mot flygplatsen. Liksom när vi kom stannade vi även vid rastplatsen med Massajbarnen. De flesta av oss hade vid det här laget magproblem i olika grad så min och Dennis mat åkte liksom flera andras över stängslet där den tacksamt togs emot med orden ” har ni pengar eller choklad också”!!

På flygplatsen utbryter kaos. Våra väskor står naturligtvis inte lättillgängliga utan samtliga väskor måste lossas. Väskbärare rycker i väskorna medan vi rycker tillbaka. Till sist står vi vid incheckningen och väskbärarna vill ha betalt per väska, vilket är okej om det inte vore för att även Oves väska var framburen. Ove själv satt förmodligen lyckligt ovetande i jeepen på väg till en annan flygplats sju mil bort.

Nu skulle väskorna vägas. Tre personer balanserade upp alla väskorna från vår grupp, vikten antecknades på framsidan av en tidning. Det dividerades och vägdes om. Två väskor som inte tillhörde oss togs bort och ny omsvängning. 33 kilos övervikt, påstods, vi pekade på våra biljetter och sa att vi får ha 23kilo var inte 15 som nu påstods. Nya uträkningar på tidningen och nu fick vi gå ombord. Ett propellerplan tog oss till värmen på Zanzibar.

Vilket hotel! Allting rent och välfungerande, mat som fick mig med friska mage att sucka av välbehag. Dennis fick däremot uppsöka doktorn.

Lördagen 16 mars
Halv åtta, det är redan väldigt varmt och fuktigt. Vi skall ta vår första strandpromenad. Vi går en bit och får följe av en trevlig försäljare som gärna delar med sig av livet på Zanzibar. Fattigt. Det har blivit svårare nu sedan Italienarna, som alltid försörjt invånarna, inte längre kommer. Vi passerar flera övergivna hotell med italienska namn. Dennis vill vända, jag vill veta mer om befolkningen. Vi vänder till slut och går tillbaka. Det är riktigt varmt nu, jag kommer på den lysande idén att vi springer tillbaka. Varsågod sa Dennis och jag sprang. Jag möter en vakt och frågar hur långt det är kvar till vårt hotell. Han pekar åt Dennis håll och svarar 20 minuter åt det hållet.
Åter på hotellet har klockan hunnit bli kvart över nio. Vi får genast äta frukost för att hinna till informationen som skall vara Klockan tio. Ja- alla var svettiga men bara jag eftersvettades på grund av jogging. Nej- jag var inte fräsch.

Dagen förflöt lojt liggandes omväxlande på solsängen och poolen. Fantastisk mat och underhållning, vilken kontrast mot den gångna veckan.

Söndagen 17 mars
Eftersom de i gruppen som skulle till Zanzibar är inbokade på samma hotell blir det mycket prat och tillbakablickar. Helt naturligt väljer vi att göra utflykter ihop. Jag och tre av de andra har därför bokat en snorklingtur. Försäljare på stranden kan naturligtvis erbjuda resor långt billigare än de organiserade så turen är bokad med en Roger alias Homar Sheriff. En mycket smal och grund båt som kan liknas vid urgröpt stock hämtar upp oss och ytterligare två passagerare. Roger skall också med vilket upplevs betryggande…..tills han kommer. Vi sitter redan på båtkanterna när han äntrar båten. Han är påtänd. Med hes röst börjar han sjunga i samma som stund som båten lämnar stranden. Sången eller låt oss kalla det framstötande av floskler låter fritt översatt ” zanzibar, frihet, ta de lugnt, zanzibar, bli lycklig, frihet, zanzibar, de är lugnt allt ordnar sig” detta varvas med frågor till var och en av oss om vi verkligen är lyckliga.

Äntligen snorkling. När jag känner mig färdig kommer Roger till undsättning. Han vill lägga armen om mig, påstår med blodsprängda ögon att jag skall lita på honom. Rätt som det är börjar han riva sjöborrar med händerna och surar till när jag vägrar ta emot gåvorna. På vägen hem sover Roger.

Under min frånvaro har Dennis knutit viktiga affärskontakter på stranden. Han köper vatten, cola och förnödenheter till pris under vad hotellet kan erbjuda. När han möter sin namne slår han till och betalar förskott för guidad tur till öns huvudstad Stones Towns eller på svenska Stenstaden samt till kryddodlingar, för 8 personer! Måtte denna andra Dennis leva ett mer hälsosamt liv en sin konkurrent.

Måndagen 18 mars
Vet inte om det är maten eller oro för den bokade utflykten men jag får uppsöka toa flera gånger innan klockan hunnit bli halv nio och det är tid att möta Dennis nya kompis. Så kommer då en gul minibuss som visar sig vara både ren och ha säkerhetsbälten samt AC. Reseledaren Dennis är prydligt klädd liksom chauffören, så långt verkar allt bra.

Första poliskontrollen. Lite lågmält snack, höga skratt och smusslande med pengar så får vi köra förbi. Våra frågor om vad polisen ville förblir obesvarade. Vi passerar ytterligare två kontroller varpå en utspelar sig ungefär som den första. Sträckan till Stenstaden är dryga sex mil.

Väl i Stenstaden möter en guide upp oss. Vi börjar med ett besök på handelsplatsen för slaveriet som officiellt upphörde 1873. Då hade 50 000 slavar fraktats årligen härifrån. Slavarna var mellan 10 och 25 år och köpte man många fick man med några barn som bonus. Vi skall inte förstöra denna reseblogg med mer detaljer men nämnas bör att Sverige försökte etablera sig som slavhandlare men ”lyckades” dåligt och bär därför bara ansvar för ca en promille dvs femtio transporter. Svenskarna ”lyckades” desto bättre med nödvändigt material. En betydande del av halsringar och kedjor levererades från oss nordbor. Efter denna vidriga skildring besökte vi Stenstadens shopping center. En marknad uppdelad i fisk, kött, frukt och grönt, höns samt övrigt. Aldrig har vi sett så många flugor eller känt vidrigare stank. Is och kyla finns definitivt inte och vi börjar ana varför våra magar protesterar vissa dagar. Temperaturen är hög och svetten rinner. Vi tillfrågas om vi vill äta lunch. Vi vill aldrig mer äta utan föreslår en cola i parken och till våra stora glädje säljs Pringels vilket känns importerat och bra.

Dagen fortsätter mot kryddodlingen där vi får några timmars mycket intressant vandring. När kockosnötterna skall visas upp skickar ägaren upp sin son i yngre tonåren. Palmen är minst 15 meter hög och pappan tycker inte det går fort nog utan uppmanar honom att skynda, skynda. Pojken klättrar barfota och naturligtvis utan hjälpmedel eller säkerhetsskydd.

Efter rundturen får vi handla diverse kryddor och vi tilldelas gåvor i form av handgjorda handväskor, hattar och slipsar. Allt tillverkat av palmblad.

Hemma på hotellet är vi alla nöjda med dagens upplevelse och Dennis är mycket lättad.

Tisdagen 19 mars
Jag väntar till halv sju innan jag smyger ut med kameran i högsta hugg. Det första jag stöter på är en gigantisk snigel med sitt vackra hus på ryggen. Jag fotar snigeln och lite smått och gott innan Dennis vaknar och vi intar frukosten med utsikt över Indiska Oceanen. Resten av dagen tillbringas i horisontellt läge med omväxlande bad i hav och pool.

Onsdagen 20 mars
Även denna morgon smyger jag ut vid halv sju men går en lång strandpromenad på den nästan öde stranden. Sånär på någon som krattar i sanden, några fiskare på väg ut i sina båtar och en och annan turist som envisas med att motionera trots semester och 30 graders värme. Efter en stund börjar skolbarnen dyka upp. Parvis och i smågrupper klädda i sina skoluniformer går de för att studera i klasser om 60 elever. Vissa barn så unga att de i Sverige garanterat blivit skjutsade. Resten av dagen blir liksom gårdagen, sol och bad. Erkänner att vi slumrar till allt som oftast och för att inte sova bort hela semestern sa bokar vi en resa till Prison Island, på fredag, för att titta på sköldpaddor.

Torsdagen 21 mars
Denna morgon får jag sällskap av Dennis vilket är trevligt. Morgonen är i det närmaste magisk med soluppgången i horisonten.

Dagen blev lite sorglig då övriga i vårt ressällskap lämnade Zanzibar till förmån för Sverige. Adresser utbyttes med löften om att höras av. Det kommer att bli lite tomt nu när Dennis och jag kommer vara hänvisande bara till varandra!!

Pa kvällen bjuder hotellet på Cocktailparty innan middagen. Vilket både är trevligt och gott. Maten som har olika teman varje kväll serveras som buffé och kan inte liknas vid de vanliga all inklusive som serveras i Turkiet etc. Detta är förstklassigt.

Vårt bord servas av Mohammed. Han ler generat när han inser att han svarat ett sanningsenligt snabbt nej på vår fråga om han trivs med sitt jobb. Mohammed vill studera vilket han gör på halvfart och genom att förena hårt arbete med studier skall han försöka få sin högskoleexamen. Men det är dyrt, årsavgiften är på 4000 kr och han måste betala examensavgiften, på ett par hundra, i förväg. Summan kan tyckas låg men som hotellanställd tjänar man ca 700 kr i månaden. Lägg då märke till att hotellet stänger helt eller nästan helt under regnperioden på fyra månader. Vi vill hjälpa till men vem skall prioriteras, en driftig ung man som vill något men inga pengar har eller barnhemsbarnen som är helt utlämnade till andras välvilja.

Fredagen 23 mars
Vi börjar ta för givet att det skall serveras färska frukter så som ananas, papaya, mango etc. till frukost. Dessutom finns det allt och lite till att äta.

Vi åker till andra sidan utav denna paradisö för att i strålande solsken ta en båt till Prison Island tillsammans med vår egen guide. Prison Iland är den ö dit slavarna fraktades innan de forslades vidare till andra kontinenter. Idag används ön till att bevara de stora landsköldpaddorna. De, paddorna alltså, är gigantiska både till storlek och ålder. En redig hane på 127 år besteg en ung hona. Öns ålderman är 189 år men han var ganska inaktiv nu för tiden. Vi skådade även tusentals fjärilar innan vi snorklade strax utanför ön.

Tillbaka på hotellet fick vi först höra och sedan strax själva bevittna att monsunregnet börjat. De hade regnat mer eller mindre hela dagen!.

Lördagen 24 mars
Enligt väderprognoserna skulle det regna hela dagen – det regnade en kort stund. Nästsista dagen. kan bara innebära en sak, shopping. ”Hurra” sa jag, ”fy va hemskt” sa Dennis, och sedan shoppade vi.

På kvällen var det som vanligt underhållning. Denna kväll en grupp ungdomar utan ben i kroppen. Åtminstone såg det så ut när trädde fötterna bakom öronen, trädde decimeterstora cylindrar över huvudet eller om det var rumpan. Vi fattade aldrig vad som var upp och ner eller fram och bak.

Söndagen 25 mars
Avresedag, suck. Dags att lämna detta vackra land med dessa fantastiska invånare. Fattigt ja, men alltid dessa människor som verkar vara glada, hjälpsamma och trevliga av naturen. Barnhemmet som vi kommer att fortsätta hjälpa och Massajernas utsatthet är något vi kommer berätta om för dem vi möter liksom stränderna på Zanzibar. Vi kommer sända Muhammed en tanke då och då. Vi hoppas att han får sin examen ( ja, vi gav ett bidrag till avgiften). Vi kommer minnas Zanzibars vita sträder och hemska fiskmarknad. största minnet kommer dock naturen vara med dess oslagbara fauna. Innan vi kom hit såg jag fram emot girafferna och kärleken till dessa stolta, rakryggade (eller om det heter rakhalsade) djur, som liksom glider fram lite varstans, har bara växt. Den ilskna elefantmamman som trumpetade ut sitt missnöje över oss, lejonens förberedelse för jakt, leoparden med sina ungar, alla stora hjordar av gnuer och zebror (visste inte att de levde så intimt nära varandra), leoparden vid hotellet, geoparderna som lekte runt vår bil och så givetvis bufflarna som är kända för sin farlighet men lever med stor omsorg för varandra, alla apor och alla andra djur kommer för alltid finnas kvar som ett av de största ögonblicken i både mitt och Dennis liv.
Tack Afrika för allt detta – vi kommer tillbaka.

Här skulle det tagit slut men slutet av resan måste med för att resedagboken skall bli komplett.
Redan på söndags morgonen fick jag meddelande om att planet från Zanzibar skulle vara en timma sent. När vi så kommer till flygplatsen och här måste nämnas att när Dennis går igenom säkerhetskontrollen har han med sig hotellnyckeln. En man kommer frågar om vi är de vi precis visat pass på. Han fortsätter att tyvärr han har inte kunnat nå oss då vi inte uppgivit några kontaktuppgiter (trots att jag fått ett meddelande och dessutom vet att jag mycket lydigt fyllt i både mina kontaktuppgiter och även anhörigas) han fortsätter, planet är två timmar försenat och vi kommer inte att hinna med vår anslutning till Europa. Vi visar besvikelse liksom Kristine från Danmark och Kevin från Holland också gör. Han säger nu att vi kan chansa alternativt flyga till Nairobi och där byta. Det sista låter allt för jobbigt, vi vill chansa. Mannen, som gärna vill vara oss till viljes, gör tummen upp och säger att det kan hända att planet kommer tio minuter tidigare och då, då kommer vi att hinna.

När vi landar i Der es Salem står en kvinna utanför planet. Vi tittar på planet några hundra meter bort och med det stora KLM-emblemet, 30 minuter kvar. Vi fyra följer kvinnan hack i häl genom kontrollen och vi vill ha bekräftat att vi kommer med jätteplanet utanför. Ungefär samtidigt kommer våra väskor uppmärkta med ”prioritet”. Kvinnan skrattar ”nej, naturligtvis inte, de skulle aldrig gå att hinna genom alla säkerhetskontroller etc….”.

De var de! Snopna ser vi senare hur KLM backar ut för att ta fart mot Europa. Vi skall få åka taxi in till staden och blir inbokade på ett hotell. Danska Kristin som arbetar just i resebranchen vill ha garantier på att vi kommer att komma med ett plan nästkommande dag. ”Lugn ,lugn” säger kvinnans kollegor ” det ordar sig”. Kristin står på sig men de hävdar att inga biljetter kan köpas nattetid. Internet? Nä det går inte. De kommer boka biljetter kl fem för då öppnar KLM och sedan ringer de oss till hotellet kl sju, ”prick sju”.

Hotellmanagern säger stolt ” visst, ni skall få mat, vår restaurang har öppet 24 timmar om dygnet”.
Servitören säger att så här dags är det ala carte som gäller. Vi kan välja på fisk med pommes, bara fisk eller bara pommes! En hel fisk med fenor och huvud kommer in och den luktar fiskmarknad i Stenstaden. Vi får äta pommes, och dricka…. Seven up, för de det som finns att dricka. Kristin trampar ihjäl första kackerlackan på det fortfarande våta golvet (det visar sig senare att matsalsgolvet tvättas i stort sätt hela tiden. Vi ser fler kackerlackor och Kristin berättar högst förtroligt att deras kompisar bor i hennes rum!

Dennis kväljer sig av fisklukten och måltiden avslutas innan den påbörjas. Jag tänker på den bok som jag just läser där den fattiga flickan i Bangladesh fått arbete på Sheratons matsal som frukostvärdinna. Hon reflekterar över de vita människorna, som för övrigt tror på en man som levde på ett kors. ”De ser inte glada ut när de går runt och tar mat lite här och lite där. Sedan lämnar de den mesta på tallrikarna, men tänker hon de är klart då de antagligen saknar stekt kål och xx.” 166

Måndagen 25 mars
Klockan blir sju, hon blir nio och ingen hör av sig. Vi ringer och får till slut tag i en person som säger att det ordar sig, klockan tolv kommer vi få alla besked. Vi tittar på KLMs, dygnet-runt-öppna hemsida och ser hur biljetterna till nattens plan sakta börjar att ta slut. Då ringer jag vår resebyrå i Sverige och får omedelbart hjälp. Dessutom skickar de en lokal guide som kan visa oss staden. Så blir vi upphämtade av Afrikas tröttaste guide. Han tänker visa oss den lokala tillika enorma fiskmarknaden. Vi undanber oss detta studiebesök och i stället kör han till nationalmuseet. Han går med trötta ben in och småpratar med personen bakom en disk. Så pekar han ut mot bilen och förklarar att han väntar där.

Efter vårt museebesök kör han mot okänt mål. För att vara guide är han ovanligt tyst, svarar på direkta frågor men inte mer än så. Trafiken som består av allt som kan röra sig är tät, mycket tät. Vi förstår aldrig hur många filer vägen består av då trafiken tycks ta sig framåt lite på måfå. Bland bilarna går försäljare i en aldrig sinande ström. De knackar på bilrutorna, för fortare går faktiskt inte trafiken, och vi erbjuds att köpa, nötter, kakor, handdukar, plastburkar och gas men även glass, förkläden, lampor, väldigt många vill sälja varningstrianglar men mest udda är klädbetjänten på två meter. Det kan inte vara ofta som man sitter i bilen och tänker ”om jag skulle köpa mig en klädbetjänt”! Färden går vidare och nu börjar de ösregna. Vi frågar lite försiktigt hur långt det är till hotellet, vi skulle vilja duscha innan vi åker till flygplatsen vid sex. Hotellet är inte långt borta – svarar vår guide men nu skall ni på marknad. Vi har under en längre stund kört längst med en gigantisk marknad och skojat med varandra att på den marknaden skulle man inte vilja sätta sin fot, särskilt inte som vit. Nu har dessutom den röda jorden förvandlats till något som liknar röd gröt. Klockan är dessutom snart fyra, åter igen tackar vi nej till ett av hans erbjudande. Vi vänder och kör mot hotellet. Fem är vi åter på rummet med ett löfte om att han, vår guide, skall köra oss till flygplatsen halv sex.

Vi lastar in väskorna i bilen och skall köra, tror vi. Då säger vår nyfunna vän att flygbolaget kommer och hämtar oss klockan sex. Ut med väskorna igen och strax efter på väg i annan bil. Nu har ”rusningstrafiken” börjat! Vår nya chaufför är dock av de fräckare slaget. Han byter körbana hela tiden, han genar över refuger, kör mot enkelriktat och väjer inte för någon. Så redan efter tjugo minuter har vi kommit flera hundra meters och vi kan nästan inte se vårt hotell i bakrutan. Stötvis går det dock väldigt fort, men mest står vi stilla. Jag fascineras av alla tusen människor som står, går, ligger eller rent av springer. Det är en färgkaskad utan motstycke. Hur kan alla damer i detta damm se ut som de just tagit på sig den nystrukna midsommarklänningen? En man ligger under en bil och svetsar, några puttar på en flakbil andra sitter bokstavligt på varandra i bussarna som också trängs på lika villkor som övrig trafik. Och så försäljarna, får de någonsin sålt sina burkar och sopkvastar eller vad de nu vill sälja. På alla refuger står tiggare och söker ögonkontakt, från små små barn till de som snart levt färdigt detta liv. Dennis stressar upp sig och är övertygad om att vi aldrig kommer komma till någon flygplats (läs hem). Jag tänker att det är inte läge att berätta vad jag läst på ambassadens hemsida.

Vi kommer till flygplatsen. Där står Kristin och vi gör åter sällskap. Denna stad med 4,5 miljoner invånare har en flygplats inte mycket större än Säve. Vi får ett papper av det flygbolag som ansvarade för flyget från Zanzibar. Med det i handen kommer vi på själva terminalen. KLM öppnar halv nio och planet skall gå klockan tolv. Gått om tid och vi kommer strax till incheckningen. Kristin får sitt boardningkort och tack och lov stannar hon kvar och väntar på oss. ”Something is wrong, here is no ticket” – det är inte vad vi vill höra. Jo, planet är fullbokat. Det ordnar sig säger den hjälpsamma personalen och vi känner igen välviljan att vara till lags. Så kommer ytterligare en personal och hjälper den första och en till. Det ropas i komradion och vi uppfattar swedich och kanske även våra namn. Som mest håller fyra personal på med vår bokning och klockan tickar på. Efter nästan en timma får Dennis sitt boardningkort och jag får ett handskrivet. Tack -KLMs personal för att jag nu sitter här på planet mitt i natten och avslutar denna resedagbok på väg mot Europa, Amsterdam, Göteborg och hem till Barnhusgatan.

Tack för mig och tack Dennis för den bästa semestern någonsin.

20130717-062212.jpg

2 reaktion på “Vi åker till Afrika”

  1. Spännande! Känns nästan som om jag är med. Frågan är vilka semesterminnen man kan toppa detta med? Tylösand by night? Typ..har sett två fyllesvin, en hund och två ejdrar..hur låter det? .Ha det gott!

  2. Grattis Dennis och Anita – vilken fantastisk resa! ” Big two ” explores of Afrika!
    Och den är inte slut än!
    Sture

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: