Del 6: Militärtjänstgöringen -58

Efter den katastrofala orkanen utanför Goda Hoppsudden då vi förlorade alla våra kära kängurur och efter att vi fått reparerat skadorna på båten i Kap Town bar det vidare upp utefter Afrikas västkust och mot Europeiska hamnar och så var vi så småningom tillbaka i Göteborg där jag mönstrade av för att nästan genast mönstra in i …..militärtjänsten!

Mönstringen ägde rum på Folkets Hus i Göteborg. Det hade ju varit naturligt att söka till flottan – det gjorde dom flesta som hade varit till sjöss. Men i stället ville jag utmana mig själv till en tuffare utbildning. Jag hade läst om den hårda utbildningen på jägarplutonen i Lappland och äventyr är ju aldrig något att neka till. Här fanns ju en gratisbiljett!

När det blev min tur att stå framför mönstringsförättaren tittade han i mina papper och frågade om jag hade några önskemål – Ja, jag vill till Jägarplutonen i Kiruna, svarade jag rappt!

Han stirrade på mig och svarade lika rappt och högt och med en stämpel slog han till på mitt papper – ” I 17 Uddevalla!  Nästa !”

Så gick det med den önskan och den utbildningen. Det är ju inte alltid man får som man vill! Men jag hade en härlig och fin tid på  I 17.

Innan inryckningen till Uddevalla passade jag på att ta körkort, vilket kom väl till pass i militärtjänsten där vi med körkort fick praktisera på att köra både traktor och militärfordon.

Tiden däremellan arbetade jag för Ställnings-Ove – Ralfs ställningsfirma – som på den tiden hade sitt upplag på Kaponjärgatan i Haga.

I maj 1958 var det inryckning. Det började bra – ordning och reda på den tiden. Alla rekryter från Göteborg samlades nere på centralstationen och gemensamt åkte vi med ett specialchartrat tåg upp till Uddevalla – och väl där möttes vi av I 17:s militärorkester som tutade på för fullt när vi steg av tåget – sedan bar det av i gemensam marsch upp till regementet med militärorkestern spelandes i fronten. Festligt och pampigt!

Lördag em och hela söndagen var vi fria att åka till Göteborg eller till hemorten som för många var spritt över västkusten – men väldigt många var från Göteborg.

Senast måndag morgon, före kl åtta måste man vara innanför kaserngrindarna annars blev det at sitta i buren eller  kasernförbud helgen därpå, och uniformen måste vara på även under ledigheten.

En liten summa pengar betalades ut varje månad till varje rekryt, men resan till hemorten fick man själv bekosta. Till det ändamålet hade jag på en bilfirma Uddevalla köpt en 8:a sitsig Dodge -48, den skulle kosta 1450 kr En ansenlig summa pengar –men med en gammal moped som mellanbyte fick jag ner priset till 1300 kr. Bilen hade gått som taxi i Uddevalla/Bohuslän.

Tre snygga killar framför Dodgen
Tre snygga killar framför Dodgen

Jo, sådana bilaffärer gick att göra på den tiden. En 8:a sitsig bil – vad skulle jag med den till? Jo, den bilaffären tjänade jag så småningom in. I bilen fick det plats upp till 8-10 värnpliktiga som snabbt ville komma hem till Göteborg på lördag och tillbaka på måndag morgon – för en liten summa pengar så klart. Snabbare och bättre tider än tåget. Dessutom var bensinen väldigt billig, runt 60 öre litern.

Men en och annan miss blev det så klart med den här bilen! Bilbesiktningen kom ju inte igång förrän 1965.

Vi hade en plats nere vid centralstationen där jag plockade upp killarna vid ca 6.30 på måndagarna. Men den här gången ville bilen inte starta, så jag fick snabbt ta en taxi ner till centralen och vi fick kasta oss på tåget till Uddevalla. Inga biljetter hade vi och ingen ville betala så konduktören körde av oss vid första stopp – snabbt sprang vi till sista vagnen och upp på den.

Vi låg på 9:e kompaniet vilket lätt kunde avläsas på våra mössor. Snabbt tog vi loss märket och vände 9:an till en 6:a och när konduktören kom och ville ha våra namn och kompani sa vi falska namn och att vi tillhörde 6:e kompaniet, vilket han kunde se. Vi lyckades komma fram till Uddevalla i tid och fick den resan gratis.

Järnvägen var ju statlig, liksom vi, så det gick väl jämnt ut?

Sommaren -58 minns nog alla som var med då som den varmaste i mannaminne, som man ibland säger!

P1000786

P1000768Den sommaren fick vi tillbringa på Backamo i tältläger och lära oss bivackering, att gräva skyttegravar, bygga olika slags hinder och kamouflage. Även att köra med häst och vagn för att lasta och lossa diverse ting.

Här var inte lika strikt med honnör och hälsningar på befäl, inga formella uppställningar, inget skrikande om givakt och manöver eller marscherande.

Alla tog det mer lugnt och avslappnat här.  Detta var sista året som I 17 hade hästar. På regementet var det en särskild pluton som hade hand om hästarna, anspanns-plutonen. Men vid viss straffkommendering kunde alla få som straff att mocka i stallet. Ibland fick vi titta på när befälen hade hoppövningar med sina hästar.

Tiden på Backamo och den varma sommaren -58 är det jag minns som den bästa och roligaste  under min militärtjänstgöring.

P1000770 P1000769

I september -58 fick min Dodge ställa upp som brudparsbil när min syster skulle gifta sig med Ralf i Lindome kyrka. Vi kom iväg alltför sent från Kålltorp p.gr av att vi fick vänta på Elsy´s väninna, Bettan med kavaljer – dom var av någon anledning försenade, så när vi anlände till kyrkan hade alla gäster väntat länge och oroligt på brudparet.

Bilen hade diverse fel – bl a fungerade inte handbromsen tillräckligt bra och ibland hängde sig startmotorn – till följd av detta parkerade jag för säkerhets skull bilen i nedförsbacke mot en stenomgärdad grav och efter vigseln fick några av gästerna knuffa upp bilen från muren så jag kunde rulla i nedförsbacke och självstarta bilen.

Det gick ju bra och sen bar det av till en festrestaurang med brudpar och följe.

Dodgen fick tjänstgöra som semesterbil -59
Dodgen fick tjänstgöra som semesterbil -59

I mars månad 1959, efter 10 månader, var det muck och farväl av alla fina kompisar och för den delen en del trevliga befäl.

P1000765

Efter några månader som ställningsbyggare hos Ralf bar det åter av till sjöss. 2:e juni -59  mönstrade jag på Johnson-Lines M/S Guayana som skulle till Sydamerika.

Det blev en resa först till några Europeiska hamnar och sedan till Venezuela och direkt till Panama och genom Panamakanalen och till Buenaventura i Colombia.

Detta var nog den värsta och ruffigast hamnstad jag besökt. Stan kryllade av gangstertyper och tvivelaktiga kvinnor av alla slag som bara ville lura av oss pengar. Rena turen att vi klarade oss helskinnade därifrån – förmodligen för att vi höll ihop flera tillsammans från båten när vi gick iland. Vi hade blivit förvarnade av befälen. Fattigdom och en enorm tristess rådde i denna gudsförgätna håla.

Nästa stopp var Esmeraldas i Ecuador där vi lossade trävirke från Sverige och lastade bananer. I början av femtiotalet hade den sk banankungen Folke Andersson etablerat sig i Ecuador och startat upp bl a flera stora bananodlingar för export framförallt till USA men även till Sverige.

Folke Andersson hade många järn i elden, utöver bananer bl a sjöfartsnäring, färjor och en textilfabrik i Borås med namnet Estrella – den övergick senare till tillverkning av chips/och ostbågar. Känns namnet igen? Nu var det från hans bananodlingar vi lastade bananer till Sverige. Folke Andersson som var fotbollstokig lät bekosta och bygga en fotbollsstadion i Esmaralda 1958. Estádio Folke Andersson.

Banankungen gick en tragisk död tillmötes, han rånmördades i sitt hem i Guayaquil 1968.

Men vi ”seglade” vidare mot Peru och Chile. Jag såg fram emot att få komma till Callao i Peru. Hade några år innan läst boken om Thor Heierdahls resa med Kon-Tiki från just Callao till Söderhavsöarna. Flotten byggdes av balsaträ i Callao och avseglade därifrån i april 1947 och resan tog ca 6 månader över Stilla Havet. Jag hade läst boken ett antal gånger och tyckte detta var det stora äventyret som man gärna hade velat vara med på.

I Callao fanns mycket riktigt en tavla med foto och  beskrivning av själva bygget. Det kändes som lite historiskt att stå på denna plats just där Kon-Tiki byggdes. Men här skulle vi lasta något helt annorlunda – nämligen guano. Det användes på den tiden som gödselmedel och det består av fågelspillning.

Utanför Chile och Peru finns ett av världens fiskrikaste vatten i den avkylande Humboldtströmmen som drar upp från södra Sydamerika. På öarna utanför Peru häckar miljontals fåglar som får sin näring ur havet, framförallt ansjovis och sill, och under tusentals år har dom byggt upp enorma berg av just guanospillning. Vår guanolast skulle till Europa för att användas som gödsel inom jordbruket.

Idag har man helt gått över till konstgödning, men  just då var detta en stor inkomstkälla för Peru.

Men denna lukt……..Mycket fick man stå ut med som sjöman!

I Valparaiso som är hamnstad till Santiago kunde man roa sig på alla sätt – inte alls så ruffigt som i Buenaventura. I många av dom små städerna vi besökte fanns det inga riktiga hamnar utan vi fick ankra ute på redden och lasta och lossa i stora pråmar som drogs ut till oss och ville man ta sig iland på sin fritid fick man anlita en slags taxibåt för detta ändamål eller så användes en av båtens egna livbåtar som transport.

Eftersom vi oftast kom in tidigt på morgonen blev vi som bodde förut väckta när ankaret släpptes och hela förstäven skakade som i jordbävning – världens väckarklocka för dom som just då sov!

Jag & Pippi
Jag & Pippi

Med ombord på denna båt var en kille från Borlänge som gjorde sin första resa till sjöss. Han hette Kjell Nilsson men kallades hemma i Dalarna för Pippi, kanske för att han hade pippi på allt och alla. En riktig tjej-tjusare var han trots sina bara 17 år.

Vi blev bästa kompisar. Han, liksom jag, var alltid ute på roliga upptåg och äventyr i hamn. Han hade bestämt sig för att mönstra av när vi kom hem till Sverige och han ville gärna att jag skulle följa med honom hem till Borlänge.

 

 

Hamnen i Riga
Hamnen i Riga

Tillbaka i Europa gick vi på den sk kusten ( Östersjöhamnar ) för att lossa och lasta. I Riga fick vi känna på det Sovjetiska mörkret och förtrycket.

Vi var några stycken som var iland och råkade träffa tre trevliga och sympatiska flickor. En av flickorna talade skaplig Engelska och även lite Svenska som hon hade läst på universitetet. Hennes dröm var att få komma till Sverige. Vi hade under några år brevkontakt med varandra – men det var helt stängt för henne att få ut ett pass och än värre att få lämna landet.

Här fanns inte så många  barer eller restauranger att roa sig på, så vi blev hembjudna till deras bostad i ett mörkt och dystert hyreshus. Vi blev uppmanade att smyga tyst så att inte grannarna skulle se eller höra oss. Man kunde bli angiven för det allra minsta berättade flickorna. Dom hade en liten radio hemma som dom kunde ta in en del utländska stationer på,

Sverige bl a – men den fick vara på så tyst att dom fick lägga örat till för att höra, för det kunde bli ett hårt straff om myndigheterna kom på detta – allt i rummet var mörklagt – rullgardinerna neddragna och endast en liten lampa som lyste svagt. Tänk, vilket tragiskt liv med mörkläggning, tystnad och angiveri!

Det var också besvärligt varje gång man skulle gå i land i alla dessa hamnar som tillhörde forna Sovjetunionen. Dom k-pist beväpnade tullarna genomsökte noggrant vad man hade med sig eller på sig. Hade man i deras mening för mycket pengar eller speciellt amerikanska dollar kunde dom helt enkelt konfiskera en del av dessa för egen räkning.

Likaså amerikanska cigarretter som var eftertraktade. Det var vanligt att vi hade mycket cigarretter med oss för att sälja iland. Speciellt jag som var en av de få som inte rökte men som ändå köpte ut min fulla ranson på båten – alltid bra att ha som försäljning i dom flesta hamnar.

Det var inte alltid det fanns landets valuta att få ut, speciellt i kommuniststaterna, men med amerikanska dollar kunde man växla till sig stora summor inhemsk valuta. Jeans och silkesstrumpor som inte fanns att få tag i för Sovjetmedborgare stod högt i kurs hos svartabörshajarna. Dom försökte vi gömma på alla möjliga sätt för att ta oss igenom tullen. Oftast tog vi på oss både två och tre par jeans för att sälja iland.

Ibland kunde vi passera utan kontroll men oftast inte. Då hände det ibland att tullarna beordrade av oss ett par att ta för egen räkning. Ibland kunde vi muta dom med pengar för att få passera utan att bli av med våra kläder. Vi fick bra betalt för speciellt jeans och silkesstrumpor. Lättast var det i polska Gdynia där också nöjesutbudet var stort. Så fort vi var utanför tullen dök alla svartabörshajarna upp och la sina bud till dom som hade något att sälja.

Efter lite betänketid bestämde jag mig för att följa med Pippi hem och framåt mitten av December 1959 när vi hade lossat och lastat i ett antal Östersjöhamnar mönstrade vi båda av i Vallvik som ligger vid Ljusnans utlopp i Hälsingland.

Helga & John
Helga & John

Härifrån tog vi tåget hem till Borlänge och Kjells föräldrar som hade ett litet hus strax utanför centrala stan. Pippis föräldrar, John och Helga, var i 60-års- åldern och hade förutom Kjell två vuxna utflugna barn – Kjell var ett sk sladdbarn och bodde fortfarande kvar hemma. Jag blev hjärtligt välkommen av hans föräldrar och naturligtvis var jag välkommen att fira julen med dom och deras övriga barn – mer gästvänliga och trevligare människor är svårt att tänka sig – jag kände mig efter bara några dagar som en i familjen.

P1000788

Ja, jag hade väl bara tänkt mig att stanna här över julen, men blev kvar här ända till augusti 1960.

Och nu tog livet en helt annan inriktning än tidigare………

Mer om detta i nästa avsnitt!

Sture

2 reaktion på “Del 6: Militärtjänstgöringen -58”

  1. Hej Anita. Jag är på jakt efter upphovsmannen eller kvinnan till ett foto som är taget på Folke Andersson. Vi vill nämligen kunna använda denna bilden här på Estrella. Detta är den första bilden som dyker upp när man söker på ”Folke Andersson estrella”

    Tack på förhand

Kommentera

Släkten e värst…

%d bloggare gillar detta: